Fängelset uppfördes åren 1874-1880 efter Wilhelm Theodor Anckarsvärds ritningar. Långholmens centralfängelse var ett fängelse i Stockholm, beläget på ön Långholmen. Centralfängelset hade som mest 500 celler för huvudsakligen manliga fångar. Långholmen är ett givet namn med tanke på öns avlånga form, 1380 meter lång och 405 meter bred. Namnet finns dokumenterat i ett brev från 1430-talet och här finns mänskliga spår från 900-talet, alltså långt innan Stockholm grundades. Under lång tid tillhörde Långholmen kronan men 1647 skänktes ön till Stockholm av drottning Kristina.
Den tidigaste bebyggelsen var Långholmens sjötull. Långholmen var i många år Stockholms fängelseö, och på 1700-talet och tidigt 1800-tal kvinnofängelset Långholmens spinnhus.
Det så kallade spinnhus var för ”lösaktiga kvinnor” som hade haft sex utan att vara gifta, och en tvångsarbetsanstalt för bettlare och lösdrivare av båda könen samt för vanartiga pojkar. De kvinnliga fångarna sysselsattes med att spinna och de manliga med att raspa, d v s att riva trä till fint spån. 1825 upprättades ett fängelse för kvinnor på Norrmalm. Spinnhuset på Långholmen blev därefter en anstalt för endast manliga lösdrivare.
På fängelset ägde Sveriges sista avrättning rum. Man använde giljotin, för första och sista gången i Sverige. Det var Alfred Ander, rånmördare, som 23 november 1910 blev halshuggen. Runt 1700-talets mitt byggdes det ut att för att rymma ytterligare 200 intagna. År 1808 lades det även till en ny våning, under ledning av fattigvårdsstyrelsen. År 1825 byggdes till ytterligare och fick sina första 127 celler för manliga fångar.
År 1880 togs den militära bevakningen bort och ersattes av civil sådan. Det medförde att kasernen byggdes om till bostadshus för tjänstemän, bevakningsbefälhavaren, vaktmästaren och kamreren. Magasinsbyggnaden byggdes om till bostadshus för 14 vaktkonstaplar med sina familjer. Även andra befintliga byggnader som Stora Henriksvik, Knapersta och Sjötullen nyttjades som bostäder för fängelsepersonalen. 1914 uppfördes Direktörsvillan för fängelsets direktör. Jailbird Singers bildades 1964 på anstalten. Minns deras LP med Kåkvisor, svensk country och andlig musik med fart?
1972 började avvecklingen, som pågick fram till 1975 då fängelseverksamheten helt upphörde och resten av Långholmens centralfängelse tömdes. Det fanns många som ville ”radera ut detta svarta minne av förtryck och nöd”, men Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum ville rädda byggnaderna i sin helhet och efter en kompromiss revs på våren 1982 Centralfängelset, Rättspsykiatriska kliniken samt en del av arbetslokalerna.
Några namn som suttit på detta fängelse:
Ture Nerman, var var en svensk journalist, radikal politiker, antimilitarist och poet dömd för att ha kritiserat Adolf Hitler 1939. Stig Wennerström, svensk överste dömd till livstid för spioneri. Frigavs 1978. Långholmen hade beväpnad vakt under tiden Wennerström var där 1968-1973.
August Palm, var en svensk agitator för socialdemokratin. Jan Guillou, journalist och författare, dömd till 10 månaders fängelse för spioneri i samband med IB-affären. Hjalmar Branting, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman, dömd för hädelse och för tryckfrihetsbrott. Han avtjänade sitt straff från 1 juli 1899.
Louise Hoffsten – Fångens klagan – Nyhetsmorgon (TV4)
https://www.youtube.com/watch?v=K9DISPx9niU
Idag?
Det finns värdshus, hotell och vandrarhem i det gamla Kronohäktet. Långholmens museum ger dig en möjlighet att få veta mer om öns 250-åriga fängelsehistoria, från Spinnhusets dagar på 1700-talet tills det att fängelset stängdes 1975. Gå in i en fängelsecell och upplev hur fångarna bodde på den tid det begav sig. Läs och upplev dåtidens fängelsevillkor, hur fångarna behandlades och hur deras vardag såg ut. Museet är öppet dagligen 11-16.
Louise Hoffsten har gjort en skiva, år 2017 – om just Långholmen. Fängelsehistorien får liv på hennes skiva som är en djupdykning i ett skrämmande förflutet. Titeln Röster ur mörkret anger tonen: i tio låtar ger hon röst åt fångar och dödsdömda liksom tiggare, blinda och andra utsatta. Avlägsna ekon från förra seklet som inte förlorat sin aktualitet i vår tid.
Texterna till en del spår har skrivits av fångar på Långholmen. Intagne Nenne författade Visst känns det bittert 1967. Fångens klagan ristades på 20-talet in av en okänd intern på trägallret i en isoleringscell, spreds vidare och blev en del av fängelsetraditionen. Ett öde som andra anonyma fångars verk delat och gett upphov till en egen genre, kåkvisor.
Bilden nedan.
Den politiske emigranten Josef Skoutelsky dömdes till tre månaders straffarbete vid rättegången i Stockholms Rådhusrätt den 12 juli 1917. Skoutelsky dömdes för våld mot polis i samband med upploppet vid Gustaf Adolfs torg den 5 juni samma sommar. Bilden visar hans fångrulla från tiden på Centralfängelset Långholmen. Skoutelsky ska ha utdelat ett knytnävsslag mot polisen Jöns Borgs huvud, men hävdade att han enbart lyft sin högra arm för att skydda sig i det tumult som rådde på platsen.
Josef Skoutelsky tillhörde som rysk politisk emigrant kretsen kring revolutionsledaren Vladimir Lenin, under dennes tid i exil i Schweiz. Skoutelsky kom till Stockholm den 16 maj med ett av de två speciella tåg som våren 1917 förde ryska emigranter från Schweiz till den pågående revolutionen i Ryssland.
I fångrullan kan vi läsa att Skoutelsky var född den 18 maj 1889 i Ryska Polen. Vi kan se vad han hade med sig för ägodelar in i fängelset, att han var frisk och arbetsför, hade egen cell, och att han blev frigiven den 15 oktober samma år. I samband med frigivningen skulle Skoutelsky avsändas till Luleå i Norrbotten.
Josef Skoutelsky var den ende person som dömdes efter upploppet vid Gustaf Adolfs torg. (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/31673)
Källor:
sv.wikipedia.org
langholmen.com
stockholmskallan.stockholm.se
kritiker.se
youtube.com
Zenzationella Människor - Et Facto 