Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla


Lämna en kommentar

Dahlsjöfallet som Leif GW Persson tog upp i SVT, felaktiga antagande eller…?

Gay Karlsson, Jan Olof Dahlsjö och Kjell-Åke Johansson

Vad vet man? Ett flertal personen försvann vid samma tid, men på olika håll i Göteborg? Vi som såg ”Veckans brott” hörde kriminologiprofessorn Leif GW Persson yttra sina teorier om deras öden. Något som Kjell Åkes syster Anne-Christine inte köper något av. Jag reagerade på att GW inriktade sig på en singelolycka med bil då de skulle vara på väg söderut mot Åsa. Med tält. I ösregn. De skulle kört av vägen och hamnat i vatten vid ett brant ställe eller bro? Dagen alla försvann – 29 juli 1965.

Min åsikt är att jag tror ej de åkte söderut, hade egna planer, brott? Oavsett är vägen söderut på 1960-talet egentligen inte nära vatten. Olycka i övrigt skulle upptäckts? Märkligt att inget funnits av de tre i detta fallet eller bilen. Kortnyheterna.

Sveriges enda olösta massförsvinnande, Dahlsjöfallet, inträffar i Göteborg. Tre unga män tillsammans med en bil försvinner för alltid. Därutöver försvinner ytterligare en ung man i Göteborg på väg till en konstskola i Bohuslän. Och – grodmansklädda rånare genomför en dramatisk kupp mot ett av Skandinaviska bankens kontor i Göteborg. Rånarna försvinner simmande i Säveån.(Grodmansrånet). Bytet blev 18 000 kronor. Samband, kanske men vad och hur stor är chansen?

I över 50 år har Gay, Jan Olof, Kjell Åke – och Hybner varit försvunna – och de första tre som var kompisar hade haft en del fuffens för sig, småbrott. Var de på väg mot något?

Dessa tre:
/Gay Karlsson var 22 år gammal, Jan Olof Dahlsjö var 21 och Kjell Åke Johansson var bara 16. Det var den 29 juli år 1965 – och det var sista gången som någon hörde av dem. Det var på Café Mården på Landsvägsgatan 24 i hörnet med Frigångsgatan (inte Bergsgatan som det uppges på en del sajter).
Vid 15-tiden lämnade de tre personerna kaféet och steg in i en PV 444, med registreringsnummer 019920. Färgen på bilen kallas av en del duvblå, men ska vara midnattsblå. På en del sajter uppges att de försvann från Risåsgatan på morgonen den 29:e, men i tidningsartiklar från den tiden står det att de försvann från Café Mården. x)/

Sommardagen var blåsig och regnig och de tre planerade en campingtur till Åsa och det var den som Kjell Åkes familj trodde att de gett sig av på när han och hans kamrater aldrig kom hem. Men tiden gick och det fanns inga spår efter pojkarna. Än i dag, snart 52 år senare, är deras försvinnande höljt i dunkel och ”Dahlsjöfallet” har förblivit ett mysterium i den svenska kriminalhistorien.

Jerker Magnusson

Nästa försvunna?
Också en fjärde ung man försvann i Västsverige denna torsdag. Han var en 18-årig konstnärsson vid namn Hybner Lundqvist. ”Hybbe” hade varit på semester i Skåne med sin familj och liftade sedan därifrån. I Göteborg skickade han ett vykort till sina föräldrar – men inte heller de fick återse sin son. Detta var den då 18-årige Hybner ”Hymme” Lundqvist från Drottningholm, Stockholm.

Han hade liftat från Torekov i Skåne (alternativt åkt tåg från Båstad) och är på väg till Gerlesborgs konstskola i norra Bohuslän. Att han kom fram till Göteborg är känt genom ett vykort som han skickade till sina föräldrar där han bl.a. skrev ”Var inte oroliga”. Han postade detta vykort från Göteborgs Central. Därefter försvann han för att aldrig återfinnas.

Hübner Olof Alexis Lundqvist – var son till konstnärsparet Ebba (1911-1998), född Reutercrona, och Evert Lundqvist (1904-1994). Han hade också en tvillingbror ”Manne” (1947-2004). Var elev på Beskowska skolan i Stockholm. Han led av psykisk ohälsa och ”självmedicinerade” genom intag av psykofarmaka och alkohol (vin). Vid sitt försvinnande använde han starka nervtabletter. I tidningsartiklar från den tiden går att läsa att polisen finkammade badplatser i Åsa och att man genomförde spaningar i Stockholm, Göteborg och Norrland. Men det gav inga resultat.

3fc3b6rsvunna1

Klipp /Jan Olof Dahlsjö (född 1944) bodde vid försvinnandet på Haga Östergata 5D tillsammans med sin mor och två yngre bröder. I närheten bodde också två äldre bröder. Det var troligen Dahlsjö som ägde bilen trots att han inte hade körkort. Bilen var dock sannolikt skriven på hans äldre bror Bengt Dahlsjö. Bilden på en typ liknande bil.

pv

Kjell-Åke Johansson (född 1949) flyttade troligen 1956 till Haga Östergata 12 med sin familj. Han var vid sitt försvinnande boende på Lantmätaregatan 12 C i Brämaregården. Han bodde tillsammans med sina föräldrar samt två yngre syskon. Vid tiden för sitt försvinnande, så var det meningen att han skulle ha flyttat ihop med sin flickvän men så blev det aldrig. Tillsammans hade de en nyfödd son.

Gay Roger Karlsson, född 1943 i Mölndal, var vid sitt försvinnande skriven på adressen Risåsgatan 9C i Annedals församling. Huset revs 1967. Karlsson var vid sitt försvinnande ogift men var förlovad med en kvinna vid namn Yvonne, född 1944 från Hisingen. / (x)

En händelse till. Samband?
Dessutom utspelade sig ytterligare en händelse samma dag i just Göteborg. Det var det sedermera berömda ”Grodmansrånet” som gick av stapeln. Detta hade inget med försvinnandena att göra men just denna dag den 29 juli 1965 var verkligen händelsernas dag i Göteborg ur kriminalhistorisk synvinkel.

Se på Svt:
Veckans brott
”Leif och Camilla Kvartoft tar upp Dahlsjöfallet, då tre personer från Göteborg försvann spårlöst den 29 juli 1965.
https://www.svtplay.se/video/16935670/veckans-brott/veckans-brott-sasong-16-avsnitt-6

Läst – från 2014.
”Jag efterlyser min bror den då 16 årige Kjell Åke Johansson. Han lämnade vårt föräldrahem i Brämaregården i Göteborg den 29 juli 1965 för att aldrig mera höra av sig till sin familj. Innan vi flyttade till Brämaregården bodde vi i Haga, Göteborg. Samma dag som min bror försvann gjorde även två andra unga män det. Tillsammans med de tre försvunna försvann även en Volvo. Deras försvinnande kom att kallas för Dahlsjöfallet. Jag tänker ofta på vad som kan ha hänt honom och de två andra fastän snart 50 år har gått. Min bror har aldrig blivit dödförklarad utan står fortfarande som obefintlig.

Något som vet något om detta? Vad hände dem? Är någon fortfarande i livet?
Svara? Se:
http://www.efterlysning.nu/ad/2828/jag-efterlyser-min-bror-den-da-16-arige-kjell-ake-/

Naturligtvis när så många olika är inblandade måste någon, några ha information. Oavsett om de tre fallen ej har samband? Teorier finns många. Jag kan se att de valt en annan resväg och kanske i ovädret kört av vägen, dock ej söderut. Inblandning i någon annans brottsverksamhet? Möjligt. Ovädret gör att camping som resskäl känns konstigt. Vad hände? Kanske har GW mer att ta upp efter tittares eventuella svar?

Källor:
expressen.se
gamlagoteborg.se/2017 (x)
bohuslaningen.se
svtplay.se
sv.wikipedia.org
efterlysning.nu

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser


Lämna en kommentar

Moa Hjelmer – tillbaka på löparbanan efter barnafödande…

moa1

För en tid sedan dök hon upp i Nordenkampen inomhus, efter sitt uppehåll, en start innan denna start. Imponerade trots barnafödande. Hon är – Moa Elin Marianne Hjelmer, född i juni 1990 i Stockholm, är en svensk friidrottare som tävlar för Spårvägens FK.

Stort?
Moa vann guld på 400m vid EM i Helsingfors 2012 på nya svenska rekordtiden 51,13!
Hjelmer fick pris som Årets nykomling på Idrottsgalan 2012 och fick även ta emot Lilla bragdguldet. År 2013 fick hon Stora grabbars och tjejers märke nummer 523 i friidrott.

Hon har även fyra segrar på svenska mästerskap. I juniortävlingarna var hennes främsta merit silver på junior-EM i Ostrava 2011 på 200 meter. Moa är sedan 2011 svensk rekordhållare på 400 meter för dam-seniorer, då hon slog det 25 år gamla rekordet. Hon förbättrade Ann-Louise Skoglunds tidigare rekord med 11 hundradelar.

Hjelmer har varit en del av Sveriges ungdomslandslag sedan 2006. I januari 2008 gjorde Hjelmer seniorlandslagsdebut under en 5-lagsmatch i Glasgow, där hon besegrade den välmeriterade tyskan Cathleen Tschirch.

Under inomhussäsongen 2013 tävlade Hjelmer vid inomhus-EM i Göteborg och bl.a. sprang hon tillsammans med Josefin Magnusson, Frida Persson och Elin Moraiti, även lång stafett, 4 × 400 meter, men laget slogs ut direkt i försöken. Vid Diamond League-galan i Oslo 2013 sprang Hjelmer 200 meter på personbästa, 23,19 sekunder.

Detta placerade henne som fjärde bästa svenska kvinna genom tiderna på distansen. Bara Linda Haglund, Carolina Klüft och Emma Green hade vid den tiden sprungit snabbare.

moa2

Vid VM i Moskva i augusti 2013 målade Hjelmer och Emma Green sina naglar i regnbågens färger för att visa sitt stöd för HBTQ-rörelsen. I december 2013 meddelade Hjelmer att hon var gravid med sitt första barn och skulle ta timeout från friidrotten hela 2014. hjelmfam

Hon bor med sin man och barn i Gubbängen i Farsta. Han är Kristian Svensson, första barnet en flicka (Wilma) och numer även en son. Har visat hon har en stor kroppstattoo!

Rubriker?
Tyvärr är det mesta som dyker upp det hemska hon drabbades av 2011.
”I samband med #metoo-rörelsen berättade Moa Hjelmer den 23 november 2017 att hon blivit våldtagen av en annan aktiv friidrottare under Finnkampen 2011.” Det gäller en annan aktiv i samband med Finnkampen (2011).

”När det är över tar jag mina saker och går därifrån. Jag skäms, vad gjorde jag för fel? Hjelmer beskriver hur mannen lockade in henne på sitt hotellrum. ”Han är betydligt äldre än mig och han är gift, jag kände mig säker och trodde jag kunde lita på honom. Jag har pojkvän, jag säger nej. Han…”

Efter sitt uttalande vill hon lämna det bakom sig, Patrik Sjöberg har i media gått hårt åt förbundet som tvekat agera. Flera kvinnor har också berättat om sexuella övergrepp.

En idrottskvinna som i år kommer igen…

Källor:
svt.se
expressen.se
sv.wikipedia.org
ne.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Lämna en kommentar

”Jag är den siste tyske krigsfången.” Orden var Gärtners och vem var han…?

Georg Gärtner

Såhär var det. När USA skulle skicka tillbaka tyska krigsfångar till sina hemstäder flydde Georg Gärtner ur lägret. Han höll sig undan myndigheterna i fyrtio år. Hyfsat lång tid? Och vem var Dennis F. Whiles?

I oktober 1984 blev den amerikanske historikern Arnold Krammer uppringd sent en kväll av en man som efter en stunds konversation berättade sitt livs hemlighet:
”Jag är den siste tyske krigsfången.”

Mannen hette Georg M. Gärtner och hade läst Krammers bok Nazi Prisoners of War in America. Gärtner berördes så av boken att han efter närmare fyrtio år på flykt bestämde sig för att ge sig tillkänna. Han var sergeant i Afrikakåren och togs tillfånga av de västallierade i Tunisien i maj 1943. Han hade anlänt till Nordafrika i samband med att tyskarna under befäl av general Hans-Jürgen von Arnim kapitulerade.


Som hundratusentals andra tyska krigsfångar skeppades Gärtner över till USA och hamnade till slut i fånglägret Camp Deming i New Mexico. De tyska krigsfångarna fraktades i fina järnvägsvagnar i stället för de boskapsvagnar som de hade väntat sig. USA var stort och imponerade på de tyska soldaterna. När kriget i Europa tog slut fick Gärtner, efter två år i fångenskap, reda på att alla tyska krigsfångar i USA skulle återföras till sina födelseorter. Eftersom han inte ville återvända till sin hembygd som nu låg i den sovjetiska intressesfären så bestämde sig Gärtner för att rymma. Hans flykt startade den 22 september 1945 och slutade först fyrtio år senare. idwhite

Flykten förbereddes genom att Gärtner gömde undan en avbitartång, pengar och en karta över området närmast lägret så att han skulle kunna orientera sig i omgivningarna.

Han forcerade de dubbla stängslen som omgärdade lägret och gömde sig i ett gammalt övergivet hus där han höll på att bli upptäckt av en förbipasserande polisbil. Han hade synkroniserat sin rymning med tågtidtabellen och lyckades därför hoppa på ett tåg på väg till Kalifornien. På så sätt kunde han försvinna spårlöst.

Den beryktade FBI-chefen J Edgar Hoover var personligen engagerad i sökandet  Gärtner, bilder på honom fanns på postkontor över hela USA tillsammans med fem andra efterlysta tyska krigsfångar. En efter en av de andra fångades in, men inte Gärtner. CIA letade efter honom i Tyskland och i hans gamla hemstad Schweinitz, som numera låg i Polen och hette Swidnica. 1975 lades fallet slutligen ner av FBI, men bilden fanns kvar på postkontor i USA ända in på 1980-talet.


Dennis_while

Gärtner hittade på en historia om att hans föräldrar hade omkommit i en olycka och att han växt upp på barnhem. Han lärde sig stegvis att anamma det amerikanska sättet att vara och tog sig namnet Dennis Whiles. Han tog jobb som diskare, fruktplockare och skogshuggare. Som skogshuggare skadades han svårt och hamnade på sjukhus. När han ombads att identifiera sig rymde han och undkom på så sätt än en gång upptäckt.

Efter den händelsen övervägde han att fly till Mexiko, men övergav tanken och lyckades etablera sig i det amerikanska samhället. Gärtner hade lärt sig åka skidor i de tyska bergen i sin ungdom och började därför arbeta i Colorado som skidinstruktör i början av 1950-talet. Han kände sig alltmer säker på att inte bli upptäckt och tog därför risken det innebar att kunna bli igenkänd.

Senare flyttade Gärtner till San Francisco. När han joggade vid Golden Gate-bron stötte han ihop med en veteran från Afrikakåren som kände igen honom och började prata tyska. Gärtner lyckades bluffa sig ur situationen, men beskriver den i sin bok som ”en hårresande upplevelse” där han var mycket nära att bli upptäckt.

När han deltog på en YMCA-dans träffade han Jean Clarke, och paret gifte sig 1964. Han adopterade sina två barn från ett tidigare äktenskap, men berättade inte om sin bakgrund. Det gick bra för paret som öppnade en exklusiv tennisskola i Kalifornien på 1970-talet. Bland de celebriteter som besökte tennisklubben fanns bland andra Björn Borg.


Telefonsamtalet till Krammer 1984 ledde till att Gärtner i en tv-sändning ett år senare gråtande berättade sitt livs historia för det amerikanska folket. Han kontaktade i samband med det sin syster i Tyskland och reste dit 1986. Deras föräldrar hade dött några år tidigare utan att veta om att Georg fortfarande levde. Han kom då att vistas en längre tid i sitt gamla hemland. Medan han var där lämnade hans fru Jean in skilsmässa.

gartnbok

Eftersom Gärtner flytt några veckor efter krigets slut den 1 september 1945 var hans krigsfångestatus i USA oklar. Han blev inte åtalad för att ha rymt eller uppehållit sig olagligt i landet och kunde efter en rad byråkratiska turer och sedan han återvänt till USA bli amerikansk medborgare 2009. Georg Gärtner slog sig ner i Boulder i Colorado där han levde i stillhet fram till sin bortgång 93 år gammal.

Han publicerade en bok om sina erfarenheter som heter Hitlers sista soldat i Amerika, tillgänglig på både tyska och engelska. I 40 år var Gärtner listad som en av FBI: s mest eftersökta personer. På bilden ovan är han 89 år. Levde: 18 december 1920, Tyskland – 30 januari 2013, Longmont, Boulder County, Colorado, USA.

Källor:
militarhistoria.se
en.wikipedia.org
histomil.com
imdb.com
findagrave.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Lämna en kommentar

Fallet med Middie Rivers 1945 och flera andra som bara försvunnit under åren i skogen…

Bennington

Under nästan 100 år har ”Bennington-triangeln” kopplats till en otrolig mängd av saknade personer. ”Bennington-triangeln” uttryckte man i en offentlig radiosändning år 1992 just med detta ordval. Detta gjorde man för att beteckna ett område i sydvästra Vermont där talrika personer försvann mellan åren 1945 och 1950.

Den första inträffade den 12 november 1945 när 74-åriga Middie Rivers försvann. Floder vägledde en grupp av fyra jägare upp i bergen. På vägen försvann gruppen – och sågs aldrig igen. En omfattande sökning utfördes och det enda beviset som upptäcktes var en enda gevärpatron som hittades i en ström.

Spekulationen var att någon hade tappat den ur fickan i vattnet. Försvinnandet hade inträffat i Long Trail Road-området och Vermont Route 9. Rivers var en erfaren jägare och fiskare och kände till lokalområdet. bedd

Paula Welden, 18, försvann ungefär ett år senare den 1 december 1946. Welden gick på Bennington College. Hon hade noterats för en fotvandring på Long Trail. Många såg henne gå, inklusive Ernest Whitman, en Bennington Banners anställd som givit henne instruktioner.

Hon påstås ha varit sedd på spåret självt av ett äldre par som var ca 90-100 meter bakom henne. Hon kan ses på bilden.  Paula-Welden

Enligt dem vände hon vid ett hörn på spåret, och när de kom fram till dit hade hon försvunnit. En omfattande sökning genomfördes när Welden inte återvände till högskolans campus, vilket gjorde man gav en eventuell belöning på 5 000 dollar och – hjälp från FBI.

Men inga bevis på henne hittades någonsin. Obekräftade rykten spekulerade på att hon hade flyttat till Kanada med en pojkvän som bodde i bergen.

Den fjärde personen att försvinna var åtta år gamla Paul Jephson. Den 12 oktober 1950 hade Jephson följt med sin mamma i en lastbil. Hon lämnade sin son obevakad medan hon matade några grisar. Hans mamma var borta i ungefär en timma. När hon kom tillbaka var hennes son ingenstans i sikte. Sökande bildades för att leta efter barnet. Ingenting har någonsin hittats, även om Jephson hade en ljus röd jacka som borde ha gjort honom mer synlig. Enligt en berättelse spårade blodhundar pojken till en lokal motorväg, där, enligt lokal legend, fyra år tidigare Paula Welden försvunnit.

Det femte och sista försvinnandet inträffade sexton dagar efter att Jephson hade försvunnit. Den 28 oktober 1950 lämnade Frieda Langer, 53 år, och hennes kusin Herbert Elsner sitt familjeställe nära Somerset Reservoir för att åka på en vandring. Under vandringen halkade Langer och föll i en ström. Hon berättade för Elsner om han skulle vänta. Hon skulle gå tillbaka till lägret, byta kläder och ta sig tillbaka honom. När hon inte kom tillbaka, gick Elsner tillbaka till lägret och upptäckte att Langer inte hade återkommit och att ingen hade sett henne sedan de hade gått. Frieda Langer var en erfaren skogsarbetare och vapenhanterare. Bennington-Triangle-Woodfolk

Under de närmaste två veckorna genomfördes fem sökningar med flygplan, helikoptrar och upp till 300 sökare. Inga spår av Langer hittades.

Den 12 maj 1951 hittades hennes kropp nära Somerset Reservoir, i ett område som i stor utsträckning sökts igenom sju månader tidigare. Ingen dödsorsak kunde bestämmas på grund av hennes kvarlevors tillstånd.

Langer var den sista personen som försvann och den enda vars kropp hittades. Inga direktanslutningar har identifierats som knyter samman dessa fall – annat än det allmänna geografiska området och tidsperioden. Människorna var på rad: 74-årige Middie Rivers, 68-årige James Tedford, 8-årige Paul Jepson, 18-åriga Paula Welden och 53-åriga Frieda Langer. Av dessa personer återfanns kvarlevorna av endast Frieda Langer.

Bennington-Triangle

Området har diskuterats i litteratur och populärverk med paranormalt tema åtminstone sedan 1957. Området diskuterades även i TV-programmet Weird or What? på Discovery Channel 2012. Man tror egentligen ej på någon seriemördare. Men vad?

Har funnit efter början av artikeln mer märkligt. Senast den 27 augusti 2011, sågs Marble Arvidson 17 år, vid sin lägenhet i Brattleboro klockan 14:00,  innan han gick ut med en ”märklig” (okänd) man.

Arvidsons familj berättade för utredare att han var en ivrig vandrare, och han tog sina stövlar med sig när han gick. Enligt Associated Press trodde vissa utredare att han kunde ha blivit fast i orkanen Irene, som slog till dagen han försvann. Oavsett orsaken hittades inga spår av Arvidson någonsin – inte ens fotspår.

Triangeln spänner över en stor vildmark som syns på bilderna – som omfattar Glastenbury Mountain och omfattar städerna Bennington (bilden överst), Woodford, Shaftsbury, Glastenbury och Somerset. Skogsfolk känner sig övergivna och till och med hemsökta. Den indianska legenden berättar om ett ”berg som sväljer” dem som kliver på det.

Vissa människor tror att ett Bigfoot-liknande ”Bennington Monster” är ansvarigt för olyckorna. Naturligtvis säger andra ”okända besökare” som en möjlig orsak, och vissa spekulanter talar om en port till en ny dimension. Var dessa fem höstförsvinnanden en seriemördare eller bara en rad tillfälliga olyckor? Okänt ännu…

Källor:
coolinterestingstuff.com
en.wikipedia.org
crimefeed.com
paranormal-encyclopedia.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Lämna en kommentar

Vem var kvinnliga fången Alice Clarke, då 1916…?

celler

Nästan helt okända människor ur brottsregister. Sålt sprit utan tillstånd. Alice utnyttjade gamla regler, nya gjorde att pubar skulle stängas kl. 18. Hon blev arresterad bara några veckor efter förbudet, lagstiftningen infördes om spritförsäljning. Alice var tidigt med i gruppen av ”dolda, skumma” försäljare så känd var hon.

När puben var stängd, så köp hos mig. Alice sålde från sin bostad, utökade med bra sprit, runt 26 mars, osmart. I Sydney, Alice Clarke, 42 år. Fånge nummer 270LB, den 3 april 1916.

Förbudet?
Detta kom till 1916 genom att året innan hade flera soldater ställt till med en massa bråkigheter p.g.a. sprit. De nya lagarna krävde att pubar stängde klockan 18 och arbetande män var inte glada. I Sydney koncentrerade man sig på de kontroller i de fattigare områdena av staden, Surry Hills och Darlinghurst.

Alice Clarke

Clarke dömdes för att sälja sprit utan licens och dömdes till åtta månaders hårt arbete. Lagen varade fram till 1955 när stängningstiden ändrades till klockan 22 efter en folkomröstning.

Fängelset?
State Reformatory för kvinnor, Long Bay, eller New South Wales The Long Bay Correctional Complex, officiellt känd som Hennes Majestäts fängelse Long Bay, och kallas vanligtvis bara Long Bay kort, (smeknamnet ”Long Bay Hilton”) som är ett australiskt säkerhetsfängelse för män och kvinnor. Tuff plats. Ska finnas kvar men ska bytas ut framöver. Nyare bilden nedan – nutid. Celler, dåtid.

prison

Sydney vet alla är – huvudstaden i delstaten New South Wales och den mest folkrika staden i Australien. Clark är svår finna, brottet idag inget som folk minns. Hoppas det gick bra för henne… 🙂

Källor:
twistedsifter.com
sydneylivingmuseums.com.au
collection.hht.net.au
blogs.sydneylivingmuseums.com.au
sv.wikipedia.org

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Lämna en kommentar

Tyskebarn som drabbades av folks hån och bespottande, varför…?

alpenrose

Uttrycket låter starkt och vad finns bakom detta? 2007 läste jag, ”Mobbning, indraget barnbidrag och allmän smutskastning. ”Tyskebarnen” i Norge blev systematiskt diskriminerade, visar forskning. Nu kräver de att staten ber om ursäkt.” De var fiendens horungar, kollektivt diagnostiserade som mindre värdefulla medborgare. I den norska fredsyran 1945 började deras krig. De blev liknade vid råttor som aldrig skulle bli rumsrena. Krigsbarnen föddes under och efter andra världskriget med norsk mor och tysk far.

Barn är ju oskyldiga? Hur det gick?

I mars 2007 vände sig krigsbarnen till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, men de tog inte upp fallet med de 158 ”tyskebarn” som hade stämt den norska staten, rapporterade norska medier. Därför de krävt mellan 500 000 och 2 miljoner vardera i ersättning av staten. Den norska regeringen har bett om ursäkt och erbjudit upp till 200 000 kronor i ersättning, vilket avvisats som otillräckligt. Sanningen var att man började med 20 000 kr för vissa. Anledningen var att ”för många år passerat”.

En beskrivning av de utsatta barnen.
Tyskerunger eller tyskerbarn är den norska beteckningen för de barn som föddes i samband med den tyska ockupationen av Norge 1940-1945 och som var resultatet av en förbindelse mellan en norsk kvinna och en tysk man.

Efter kriget drabbades många av barnen av mobbning och misshandel som skrivits. Historierna är många och horribla, på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens. I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrepp verkar ha varit regel snarare än undantag.

Man uppskattar att sammanlagt 10 000-12 000 tyskerbarn föddes under åren 1940-1946. Siffran är mycket osäker, bland annat därför att många kvinnor tros ha förtigit faderns identitet. Omkring 8 000 av barnen var resultatet av Lebensborn-programmet. Programmet nådde sin största omfattning utanför Tyskland just i Norge, där nazisterna såg de bästa möjligheterna att ”förädla” det ariska blodet. Åtta Lebensborn-hem var i drift, ett nionde hann aldrig starta.


Den norska regeringen tillsatte redan i juli 1945 en kommitté, Krigsbarnutvalget, med uppdrag att undersöka möjligheterna att deportera 8 000 tyskerbarn. Kommittén hade stöd från ledande tjänstemän och politiker ända upp till socialministern Sven Oftedal. Man undersökte utan framgång möjligheterna i Tyskland, Sverige och Australien innan deportationsförsöket lades ner. Fördomarna florerade över allt…?

En norsk överläkare utfärdade en kollektiv attest för alla Lebensborn-barn, enligt vilken de var ”svagsinta och med avvikande beteende”. Orsaken skulle vara att kvinnor som fraterniserade med ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater, delvis höggradigt svagsinta”, och att man kunde utgå ifrån att barnen hade ärvt dessa dåliga anlag. En del barn utsattes för medicinska experiment med LSD och andra droger.

Ett stort antal av tyskerungerne drabbades under många år av misshandel, sexuellt utnyttjande, psykiatrisk tvångsvård och tvångsadoption, vilket har drivit många till självmord.


1959 betalade Västtyskland 50 miljoner D-mark till Norges regering som del av den tyska kompensationspolitiken efter kriget. Det är än idag inte klart vart dessa pengar tog vägen – inget nådde dock barnen eller deras familjer.

Efter att frågan i många år varit tabu kom frågan allt oftare till debatt under 1980-talet. Ett genombrott var romanen Det stumme rommet (Huset med den blinda glasverandan) av Herbjørg Wassmo. Redan 1979 hade boken Liten Ida av Marit Paulsen behandlat temat och väckt stor uppmärksamhet i Sverige men inte i Paulsens barndomsland Norge.

Så sent som 1988 avvisade en majoritet i stortinget tillsättandet av en undersökningskommission, som man ansåg vara ”onödig”. 1996 tilldelades offren för tvångs-lobotomier ersättning, och 1999 ersattes arvingarna till av den norska staten konfiskerad judisk egendom, men tyskerbarnen förblev utan kompensation. Däremot bad statsministern Kjell Magne Bondevik 1998 om ursäkt för den diskriminering som tyskerbarn och deras mödrar fått utstå.

Sju tyskerbarn försökte 2001 dra Norges regering inför rätta men deras fall togs aldrig upp eftersom preskription hade inträffat redan under 1980-talet. Stortinget instruerade däremot 2002 regeringen att komma överens med de drabbade. Mer än 59 år efter andra världskrigets slut inledde Norge utbetalningar av kompensation för de övergrepp som skett efter krigsslutet. Justitieminister Odd Einar Dørum fastställde belopp på 2000 till 20 000 norska kronor. Drabbade som kunde dokumentera svår misshandel kunde komma ifråga för det högre beloppet, utan bevis skulle bara det lägsta beloppet utbetalas.

Sedan flera anspråk avslagits av den norska högsta domstolen förde 159 tyskerbarn 2007 ärendet vidare till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vars svar står ovan.

norska-tyskerunger

Det har gått dokumentärer i TV. En drabbad var Torgeir från Flipstad.
”I maj 1945 kom freden. Andra världskriget var slut och det firades. Sommaren 1945 föddes Torgeir. Men hans barndomsår präglades inte av fred, frihet och glädje, tvärtom.

”Mitt krig började 1945. De kvinnor som under den tyska ockupationen umgicks och skaffade barn med tyska soldater kallades ”Tysketöser” och fick efter kriget hårda straff. De straffades och förnedrades på många sätt, fick hår avklippt och upphängt med namnskyltar. Barnen gick från att ha varit ariska föredömen till hatade barn av fienden.

Torgeir var frukten av ett förhållande mellan en norsk kvinna och en tysk soldat. Kvinnorna som varit ihop med tyskar straffades benhårt av det norska samhället. De blev trakasserade, i flera fall internerade och sedan allmänt utstötta från samhällsgemenskapen.
För Torgeirs del handlade om förföljelser av olika slag under många år. I skolan blev han slagen, mobbad, hånad och fick inget stöd i vuxenvärlden. Han utsattes för flera sexuella övergrepp och någon riktig rättvisa fanns inte.

Som 15-16-åring lämnade han Norge, åkte till Sverige och gick till sjöss. Det gick bra – tills norska sjömanskollegor kom på hans ursprung. ”Tyskungarna” straffades även där. De pissade på oss och slog oss. Motståndsrörelsen i Norge eldade på det här hela tiden också.
Inte var det lättare för hans mamma. Den tyska kärleken försvann och kvar i Norge blev hon, utstött ur samhället, utan barnbidrag för sonen, ständigt utsatt för ringaktning från andra norrmän.

Det var meningen att min mamma skulle följa med min pappa när han blev utvisad från Norge. Först fick han straffarbete; han röjde minor. Efter det blev han hemskickad till Tyskland. Men det var så dåligt i Tyskland efter kriget så vi blev kvar. Torgeir hann aldrig träffa sin far. Men han hyser inget agg, vare sig mot honom eller mot sin mor, som inte heller är i livet längre. Han berättar att många ”tyskebarn” vänt sig mot sina mödrar, men även om han också gjorde det ibland i yngre år, är det nu med kärlek han talar om sin mor. alpenrose

Han tycker att samhället i stort också borde ha haft större förståelse för att unga kvinnor och män även i en krigssituation kan falla för varandra. Han var med i den tyska armén, utkommenderad som alla andra. Han var en vanlig soldat. De träffades och blev kära. Kärlek är väl världsomfattande, det finns inga gränser.

Norge och norrmännen och det förflutna?
”De väntar tills vi dör allihop. När vi dött sopar de igen skiten. Det sitter så djupt rotat. Den roten går inte bort förrän vi är döda. Det hjälper inte vad politikerna snackar. De säger det inte rent ut att det är rätt åt oss, men de menar väl så. Norska folket har dömt oss, det är bara så.”

Torgeir Pettersen var med och drev sitt fall till EU-domstolen i Strasbourg. Där blev det nedslående besked: de tyckte att för många år passerat. Sedan stämde han staten. Han har fått skadestånd och faktiskt även en skriftlig ursäkt av statsministern. Men skadeståndet gjorde inte någon skillnad i sak, vare sig känslomässigt eller rent ekonomiskt:
”Jag fick 50 000 i ersättning från norska staten, men advokaten skulle ha 150 000”, berättar Torgeir. Det var även mycket hemskt förr…


Kända tyskerbarn ex. Anni-Frid Lyngstad och Marit Paulsen, född i Norge november 1939 med tysk morfar, är tekniskt inte något tyskebarn men påverkades av samma klimat som tyskebarn växte upp i, och bearbetade senare temat litterärt i boken Liten Ida, som nämnts.

martina-biopremiar-3

Filmen Tyskungen – hade premiär 2013.

Källor:
sv.wikipedia.org
dn.se
svt.se
dt.se
svd.se
expressen.se
nrk.no/dokumentar
nwt.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,