Paul Otto Radomski en av alla sadistiska nazister vid koncentrationsläger…

”Lägret leds av SS-officeren Paul Otto Radomski – ökänd för sin elakhet. Fångarna utsätts dagligen för misshandel, piskning och sadistiska fysiska övningar som bland annat består i att åla sig fram på magen inför skrattande fångvaktare.”

Vem var denna otäcka man?
SS – Sturmbannführer Paul Otto Radomski (född 21 september 1902 – död okänt länge, men rätt – 14 mars 1945) var en nazistisk SS-officer och koncentrationslägerchef. Radomski var en ”gammal kämpe” i nazistpartiet och en av de tidiga följeslagarna till den fruktade säkerhetschefen Reinhard Heydrich i Hamburg.

Han var befälhavare för Syretsky-lägret (eller Syrets-lägret), på foton. Det låg i den nordvästra kanten av Kiev, numer Ukraina, på platsen som kallas Syrets, idag en förort till staden. Radomski förde även befäl över koncentrationslägret Haidari, nära Aten, Grekland.

Syrets låg i Kievs västra stadsdel, en del av Kiev sedan 1799. Lägret byggdes i juni 1942 på begäran av Hans Schumacher, en nazistisk polistjänsteman och chef för Gestapo i Kiev.

Radomski?
Han avtjänade sex månader i fängelse 1932 för dödandet av en vänstermotståndare. Han ansågs brutal, även av sina SS-kollegor. Vid hans efterföljande rättegång i Grekland kallade SS-domaren Sturmbannführer Wehser honom för en att vara ”primitiv i alla sina tankar och känslor”.

Syrets koncentrationsläger:
Efter att ha tjänstgjort i Stettin utnämndes Radomski till befälhavare för koncentrationslägret Syrets. Som befälhavare ledde han en terrorregimen och beordrade stränga straff för de minsta överträdelserna, en vana som han överförde till sin nya post i Grekland.

Haidari koncentrationsläger?
Hösten 1943 utsågs Radomski till befälhavare för koncentrationslägret Haidari, nära Aten, Grekland. Den tidigare tyske befälhavaren, sergeant Rudi Trepte, och hans två grekiska tolkar hade arresterats av Gestapo, av okänd anledning.

Under Radomski sattes lägerfångarna till arbete i två fyratimmars-skift varje dag utom söndagar. Fångarna delades in i grupper om 100 män, med en man som ansvarade för var och en. Arbetet var dock inte avsett för några produktiva syften, utan bara för att bryta ned fångarnas moral: de fick gräva hål och sedan fylla på igen, bygga murar och sedan bryta ner dem.

Vittne:
En redogörelse av ett ögonvittne, Constantine Vatikiotis, som arresterades den 26 oktober 1943, beskriver att Radomski personligen avrättade en judisk fånge vid namn Levy, inför de andra fångarna, ”för att ha försökt fly dagen för sin arrestering”.

Denna avrättning skulle inte bara tjäna som en varning för de andra, utan, enligt efterkrigstidens psykologiska forskning, för att ”sätta de intagna i ständig rädsla för sina liv”. Vatikiotis uppskattade att under de få månader han var i Haidari avrättades omkring 2 000 människor. Ytterligare 300 dog till följd av tortyr antingen i Haidari eller i Gestapos högkvarter på Merlin street i centrala Aten. Dessa siffror inkluderade 30 kvinnor, 104 funktionsnedsatta och 230 studenter.

Tortyr:
Fångarna delades in i grupper om 100 män, med en hecatontarch som ansvarade för var och en. Arbetet var dock inte avsett för några produktiva syften.

Incident:
Den 17 februari 1943, efter en berusad födelsedagsfest, hotade han att skjuta sin egen adjutant för att ha förlorat sina rumsnycklar. Som ett resultat av denna talan ställdes han inför en SS-tribunal, degraderades och skickades för att tjänstgöra i Riga. Han ersattes på Haidari av löjtnant Karl Fischer.

Hans död som varit okänd?
Efter kriget var spåret av Radomski förlorat fram till 2005, då Hamburgs åklagare meddelade att de ukrainska myndigheterna, som utredde brott i koncentrationslägret Syrets, hade rapporterat att Radomski hade dött den 14 mars 1945 i närheten av Székesfehérvár i Ungern. En otäck sadist som flera.

Källor:
military.history.fandom.com
en.wikipedia.org
chroniknet.de
hmn.wiki

Blogginlägget nedskrivet 23/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Somertonmannen, Tamám Shud, 1948, vem var han? Del 3-3

Vid samma tid hos kvinnan med telefonnumret? Man hade sett en pojke som senare – blev lik mannen? Hade mannen barn? Tillbaka i tiden.

”Polisen knackade på dörren och till slut öppnade ju Jo, som var väldigt avvaktande och misstänksam. Inne i det dunkla ljuset kunde poliserna se en liten pojke som tassade iväg. Jo (kvinnan) sjasade på honom, som att han måste gömma sig. Barnet försvann nästan spöklikt in i det dunkla huset. När den lille pojken blev vuxen skulle han bli mycket lik den döde mannen på stranden. Hur var det nu…?

1949 bad Jo Thomson att polisen inte skulle hålla ett permanent register över hennes namn eller lämna ut hennes uppgifter till tredje part, eftersom det skulle vara pinsamt och skadligt för hennes rykte att kopplas till ett sådant fall. Polisen höll med – ett beslut som försvårade senare utredningar. Författaren som studerat fallet – Feltus, hävdade 2010 att han fick tillstånd av Thomsons familj att avslöja hennes namn och hennes mans, Prosper Thomsons.

Ändå var namnen som Feltus använde i sin bok pseudonymer. Feltus uppgav också att hennes familj inte kände till hennes koppling till fallet, och han gick med på att inte avslöja hennes identitet eller något som kunde avslöja det. Thomsons riktiga namn ansågs viktigt eftersom det kunde vara dekrypteringsnyckeln för den påstådda koden.

Thomson sa att medan hon arbetade på Royal North Shore Hospital i Sydney under andra världskriget, hade hon ägt en kopia av boken Rubaiyat. År 1945, på Clifton Gardens Hotel i Sydney, hade hon gett den till en australisk armélöjtnant vid namn Alf Boxall, som vid den tiden tjänstgjorde i Water Transport Section of the Royal Australian Engineers. Thomson berättade för polisen att hon efter kriget hade flyttat till Melbourne och gift sig.

Hon sa att hon hade fått ett brev från Boxall och hade svarat och berättat att hon nu var gift. Efterföljande forskning tyder på att hennes framtida make, Prosper Thomson, var i färd med att få en skilsmässa från sin första fru 1949, och att han inte gifte sig med Jo förrän i mitten av 1950. Det finns inga bevis för att Boxall haft någon kontakt med Jo Thomson efter 1945.

Så?
Som ett resultat av deras samtal med Thomson misstänkte polisen först att Boxall var den döde. Men i juli 1949 hittades Boxall i Sydney och var omedveten om någon koppling mellan den döde mannen och honom själv. Märkligt………..

De två dagliga Adelaide-tidningarna, The Advertiser och The News, täckte dödsfallet på olika sätt. Annonsören nämnde fallet först i en liten artikel på sidan tre i morgonupplagan den 2 december 1948. Med titeln ”Kroppen hittad på stranden” stod det:

”En kropp, som tros vara av EC Johnson, cirka 45 år, i Arthur St, Payneham, hittades på Somerton Beach, mittemot Crippled Children’s Home i går morse. Vid x:et på bilden ovan. Upptäckten gjordes av Mr J. Lyons, Whyte Rd, Somerton, Detektiv H. Strangway och konstapel J. Moss.” The News presenterade deras berättelse på sin första sida och gav mer information om den döde mannen. Det enda namn man enats om… Men?

Slutet så…?
En ledare kallade fallet ”ett av Australiens djupaste mysterier” och noterade att om han dog av gift som var så sällsynt och dunkelt att det inte kunde identifieras av toxikologi-experter, så pekade säkert gärningsmannens avancerade kunskap om giftiga ämnen. till något allvarligare än en ren inhemsk förgiftning.

Genom åren har det dykt upp nya tips. Ett av dessa kom 2007 när släktingar till Jo Thomson gick ut i media och berättade att de trodde att – hon varit spion under kriget. Och under 2000-talet påstod sig den före detta brittiske agenten Gordon Craig ha knäckt koden. Craig, som har en militär bakgrund, är bergsäker på att de fem raderna är militär morsekod. Han menar att det bland annat finns gömda uppgifter om det brittiska bombplanet Havilland Venom, som byggdes för att bland annat bära kärnvapen, i koden.”

Kuriosa – Rubaiyat?
På 1880-talet var boken extremt populär i hela den engelsktalande världen, till den grad att många ”Omar Khayyam-klubbar” bildades och det fanns en ”fin de siècle- kult av Rubaiyat”
Khayyam var känd under sin livstid inte som poet utan som astronom och matematiker.

Mannens namn förblir okänt. Mystiskt, återkommer när det blir känt, men Jo Thomson var förmodad spion, troligen mannen också som mördades för ”något han kände till” och hans hemvist är okänt troligen för namnet är annat och – ingen saknat honom. 

Källor:
nyheter24.se
instagram.com
en.wikipedia.org
findagrave.com
historiskabrott.se

Blogginlägget nedskrivet 11/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Somertonmannen, Tamám Shud, 1948, vem var han? Del 2-3

”Mannen var klädd i en vit skjorta; en röd, vit och blå slips; bruna byxor; strumpor och skor; en brun stickad tröja och moderiktig grå och brun dubbelknäppt jacka, av enligt uppgift,” amerikansk” stil. Alla etiketter på hans kläder hade tagits bort, och han hade ingen hatt (ovanligt för 1948) eller plånbok. Han var renrakad och bar ingen identifikation, vilket fick polisen att tro att han hade begått självmord. Slutligen kunde hans tandjournaler inte matchas med någon känd person.

Fortsättningen om mannen man fann. En obduktion genomfördes och patologen beräknade dödsfallet vid 02-tiden den 1 december. Obduktionen visade inte något främmande ämne i kroppen. Patologen, Dr. Dwyer, avslutade: ”Jag är helt övertygad om att döden inte kunde ha varit naturlig … giftet jag föreslog var ett barbiturat eller ett lösligt hypnotikum ”.

Resväska och effekter, hittades vid Adelaide järnvägsstation. För den 14 januari 1949 hade personalen på järnvägsstationen upptäckt en brun resväska med etiketten borttagen, som hade checkats in i stationens garderob efter klockan 11:00 den 30 november 1948. Man trodde att resväskan ägdes av mannen som hittades på stranden. I väskan fanns mycket kläder och annat för övernattning. En elektrikers skruvmejsel; en bordskniv nedskuren till ett kort skarpt instrument; en sax med vässade spetsar; med mera.

Även i resväskan var det en del kort tråd, Barbour – varumärke apelsin, vaxad tråd av ”en ovanlig typ” inte tillgänglig i Australien, det var densamma som använts för att reparera foder i en ficka i byxorna den döde var klädd i. Alla identifieringsmärken på kläderna hade tagits bort men polisen hittade namnet ”T. Keane” på en slips, ”Keane” på en tvättpåse och ”Kean” på en singleskjorta, tillsammans med tre kemtvättmärken; 1171/7, 4393/7 och 3053/7. Polisen trodde att den som tog bort klädetiketterna antingen förbisåg dessa tre föremål eller medvetet lämnade ”Keane”-taggarna på kläderna, i vetskap om att Keane inte var den döde mannens namn. Med krigstidsransonering fortfarande var kläder svåra att skaffa på den tiden.

---

En sökning kom fram till att ingen T. Keane saknades i något engelsktalande land. En rikstäckande spridning av kemtvätt-märkena visade sig också vara fruktlösa. Polisen kontrollerade inkommande tågtabeller och trodde att mannen hade anlänt till Adelaide järnvägsstation med nattåg från antingen Melbourne, Sydney eller Port Augusta. De spekulerade i att han hade duschat och rakat sig vid de intilliggande City Baths innan han återvände till tågstationen för att köpa en biljett till 10:50-tåget till Henley Beach, som han oavsett missade.

Förhör:
En undersökning av mannens död utförd av rättsläkare Cleland, som undersökande patolog, undersökte kroppen på nytt och gjorde en antal upptäckter. Han noterade att mannens skor var anmärkningsvärt rena och verkade ha polerats nyligen, snarare än i det skick som förväntades av en man som tydligen hade vandrat runt Glenelg hela dagen.

Han tillade att dessa bevis stämmer överens med teorin om att kroppen kan ha förts till Somerton Park-stranden efter hans död, vilket förklarade bristen  och bevis på kräkningar och kramper, som är de två huvudsakliga fysiologiska reaktionerna på gift. Cleland spekulerade i att möjligheten att mannen hade dött någon annanstans och hade blivit dumpad.

Texten man fann ur en bok, Rubaiyat, handlar om att man ska leva livet fullt ut och inte ångra sig när det tar slut. Diktens ämne fick polisen att teoretisera att mannen hade begått självmord genom gift, även om inga andra bevis bekräftade teorin.

Telefonnummer?
Ett sådant hittades också på baksidan av bokens blad, som tillhörde en sjuksköterska vid namn Jessica Ellen ”Jo” Thomson (1921–2007) – i Sydney-förorten Marrickville, New South Wales – som bodde i Moseley St, Glenelg, cirka 400 meter norr om platsen där kroppen hittades.

Så polisen slog numret och mycket riktigt gick det fram en signal. I andra änden svarade en kvinna. Hon hette Jo Thomson och visade sig bo bara några hundra meter från platsen där mannen hittats. Men Jo var bergsäker, hon saknade ingen och kände inte någon som stämde in på beskrivningen. Ändå åkte poliserna hem till henne. Det var deras bästa spår.

Samtal med henne?
När hon intervjuades av polisen sa Thomson att hon inte kände till den döde mannen eller varför han skulle ha hennes telefonnummer och man undrade med att han valt att besöka hennes förort på natten då han dog. Men hon rapporterade också att någon gång i slutet av 1948 hade en oidentifierad man försökt besöka henne och frågat en granne om henne.

I en bok om fallet uppgav Gerry Feltus när han intervjuade henne 2002 fann han att hon antingen var ”undvikande” eller att hon ”bara inte ville prata om det”. Feltus trodde att Thomson kände till Somerton-mannens identitet. Thomsons dotter Kate sa också att hon trodde att hennes mamma kände den döde mannen. Men……….!

Del tre med de sista pusselbitarna, okänd man blev känd eller ej?

Källor:
nyheter24.se
instagram.com
en.wikipedia.org
findagrave.com
historiskabrott.se

Blogginlägget nedskrivet 11/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.