Ja, Harriet levde in på 1900-talet och hennes historia värd berätta. Målare och lyriker. Hon var – Harriet Augusta Dorotea Löwenhjelm, född 18 februari 1887 i Villa Tågaborg i Helsingborg, död 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium, Säby församling, i Tranås.
Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig. Harriets far, Gustaf Löwenhjelm, var då officer vid de skånska dragonerna. Efter ett par år i Örebro blev han år 1896 utnämnd till överste och chef för Norrlands dragoner i Umeå. Han titulerades senare – kammarherre och överste, Gustaf Adolf Löwenhjelm (1842–1929) och modern – Margareta Dickson. Harriet hade fyra syskon, av vilka den äldre brodern Carl Löwenhjelm var läkare och den yngre, Chrispin Löwenhjelm (1892–1983), var kammarherre och officer.
Fadern installerade familjen i en herrskaplig lägenhet på Vallhallavägen i Stockholm. Här fick Harriet sitt hem och sin tillflyktsort under alla följande år.
Konstnären?
Harriet är en av Sveriges mest originella diktare och samtidigt en uttrycksfull bildkonstnär. Hennes unika tonfall har än idag en sällsynt förmåga att beröra och fascinera. Hon hade bara börjat sin bana som konstnär och poet när hon gick bort skriver Harriet Löwenhjelm-sällskapet.
Deras hemsida: Medlemsavgifter per år. Enskild medlem 150:-
http://www.harrietlowenhjelm.se/
I familjen odlades estetiska intressen. Man roade sig med litterära lekar och högläsning av respektabla författare som Dickens, Runeberg och Topelius. Gudstjänstbesök och husandakt hörde till ordningen. Harriet fick en vårdad uppfostran i tidens stil, ansågs av lärarinnorna vara ”bortskämd” men förblev den lojala familjeflickan, starkt knuten till familj och släkt.
VAGGVISA
Solen går sin höga ban
uppå himlarunden,
månen seglar som en svan
uti midnattsstunden.
Allting gammalt är så nytt
för en liten fattig glytt,
som kom i jåns till världen.
Utbildning?
Löwenhjelm studerade vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, Kerstin Cardons ritskola, Konstakademien (1909-1911) och på Valands konstskola för professor Carl Wilhelmson. Hon betraktade sig själv i främsta rummet som konstnär. Löwenhjelm är representerad vid Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Malmö konstmuseum.
Några av Löwenhjelms mer kända dikter är Jakt på fågel, Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta och Beatrice-Aurore, som har tonsatts av Hjalmar Casserman.
Hon drabbades emellertid i unga år av tuberkulos och tillbringade sina sista år på olika sanatorier. Hennes senare poesi fick därmed en allvarligare ton och är fylld av dödsmedvetande och har en fördjupad religiös dimension. Löwenhjelms dikter utgavs postumt 1919. (Holmberg, 1973).
Det skiner en sol och det blåser en vind
Det skiner en sol och det blåser en vind
på slätten där jag går.
Jag är en gammal lustig pan,
som vankat i många år.
Vad är det för grå förfallen gård,
som ligger öde och låst?
Vad båtar ett hem? Hela jorden är min,
där jag vandrar i sol och i blåst.
I skogen bland drösslande röda löv
har vinden gått till ro,
det gliser sol mellan stammarna,
där ekorrungarna gno.
Hela da´n har det ljudit en flöjtmelodi,
densamma igen och igen,
den har drunknat i blåst, men i skogens lä
kan bättre jag höra den.
Det är en lustig dur-melodi,
men den spelas i klagande moll
av en ensam vandrande höstlig pan
eller faun eller annat troll.
Löwenhjelm har ömsom skildrats som en världsfrånvänd familjeflicka som inte ville bli stor, ömsom som en bisexuell outsider och rebell som gick en tragisk död till mötes.
Vännen Elsa Björkman-Goldschmidt är hennes främsta levnadstecknare. Hon introducerade Löwenhjelms dikter och bilder i 1920-talets litterära Sverige. Hon gav också ut biografin Harriet Löwenhjelm (1947) samt Löwenhjelms brev i volymen Brev och dikter (1952).
Hör och se!
Kjell Hansson – Beatrice Aurore – Written-By — Harriet Löwenhjelm, Hjalmar Casserman.
https://www.youtube.com/watch?v=t-tVTrugnnY
Sjukdom och hennes sista tid?
Under de här åren härjade tuberkulosen över hela Europa. Det ena efter det andra sanatoriet blev uppfört. På alla ställen fanns det stora, kalla ligghallar där patienterna både kunde vila sig och få frisk luft. Men annars var det skillnad. Det fanns sanatorier för vanliga människor och sanatorier för de välbärgade. I Romanäs befann man sig som på ett lyxpensionat. Man kunde rent av glädja sig åt att vara sjuk. Under den första perioden skrev också Harriet att hon hade det bra.
Men sjuk var hon och blev det värre. Av stämman var det efter hand bara en hes viskning kvar. Hon spottade blod och fick ofta kvävningsanfall som gjorde henne rädd och aggressiv. Mellan anfallen var hon vacker och leende som förr. En av hennes medpatienter har tagit några hänförande bilder av henne i ligghallen. Förvånande nog var hon också mycket produktiv. Hon hade både tid och inspiration till att ”teckna, måla och poetisera”.
Efter att tbc konstaterats vistades hon, från 1914 och fram till sin död, på sanatorier, varifrån hon rymde. Prästerlig dödsberedelse undanbad hon sig. Som begravningspsalm önskade hon Franzéns Vad ljus över griften. Elsa Björkman, som var utrikes, kallades telegrafiskt till dödsbädden och hann fram i tid.
Harriet Löwenhjelm avled i tuberkulos, på sanatoriet Romanäs där hon vårdats, i maj 1918. 31 år ung. ❤
Källor:
sv.wikipedia.org
harrietlowenhjelm.se
litteraturbanken.se
sok.riksarkivet.se
dagensvisa.com
swedickson.se
kuriren.nu
youtube.com
Zenzationella Människor Et Facto 