Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla


Lämna en kommentar

Catherine Murphy blev sista kvinnan brännas på bål i England, år 1789…

murphy_catherine-self_portrait

Hårda var straffen på 1700-talet och jag tänkte berätta om Catherine, en förfalskare av liten grad såvitt jag förstår. Catherine Murphy (Bowman) – död 18 mars 1789, (även känd som Christian Murphy) var en engelsk förfalskare, falskmyntare och den sista kvinnan som officiellt dömdes och utsatt för metoden för ”brännas på bål” i England och Storbritannien.


Catherine och hennes man, Hugh Murphy, dömdes för att ha sysslat med falskmynteri på Old Bailey i London och dömdes till döden den 18 september 1788. De hade påträffats den 3 september, med en bit av basmynt som liknade en shilling, falsk, och gjord med ett färgmaterial som producerar typ silverfärg, vilket var emot lagen och med ett hårt straff – döden. Märkligt nog dömdes kvinnor ännu till att brännas, medan män dömdes till hängning.

Hon och hennes man avrättades på onsdagsmorgonen den 18 mars 1789 i Newgate-fängelse tillsammans med sju andra män som hade dömts för olika brott. Newgate Prison var ett fängelse i London, i hörnet av Newgate Street och Old Bailey strax innanför City of London. Fängelset byggdes ut och byggdes om flera gånger, och var i bruk i över 700 år, från 1188 till 1902.

newgate_prison

De åtta männen avrättades genom hängning. Men som kvinna, av historiska skäl, brändes hon. Hon fick stå på en plattform, fäst med rep och en järnring. När hon slutade sina böner, tog bödeln William Brunskill och staplade högar av halm runt henne och tände dem. Enligt vittnesmål av Sir Benjamin Hammett, då sheriff i London, gav han anvisningar att hon skulle bli strypt innan hon brändes. Hon var, enligt uppgift, bunden med ett rep runt halsen, varefter plattformen togs bort under hennes fötter och detta 30 minuter innan branden tändes, och därmed var hon faktiskt egentligen ej bränd levande.


Sir Benjamin Hammett, kritiserade denna form av straff, bränning och var den som fick detta ändrat. Mycket tack vare att de själva ej stod ut med att se det – och av lukten. Jag har även läst en del vittnesmål från rättegången, mycket var folks ord och man visade också på personernas personligheter. John Herne svor eden: ”Jag är hyresvärden i detta hus, de har bott där omkring tio veckor, jag visste ingenting om denna verksamhet tills inom två veckor bakåt, det var bara ett rum de hade.”

Man kunde också läsa att någon som varit på besök och sett färg, någon som sett mynt, men de lär inte ha varit rika om de nu var skyldiga och omfånget okänt. Catherine anförde också att hon var gravid, men juryn ansåg att det skulle skett så nyligen och inget syntes av det, så de ansåg det otroligt.

cath2

Bränning på bål har använts både som dödsstraff och som begravningsritual. Som dödsstraff förekom det i Europa från medeltiden och fram till slutet av 1700-talet. Det användes som vid kätteri, däribland i samband med häxjakterna under 1500- och 1600-talen, samt för homosexualitet, incest och penningtvätt. Under yngre järnåldern var bränning på bål en begravningsritual i Sverige, något som förekommer i andra kulturer även in i våra dagar. Bränning har även förekommit under senare år ex i Afrika, men även i Nordkorea enligt experter.

murphy_catherine-self_portrait

Maffian anses använda sig i vissa fall av däck som de fäster runt den de ska bränna, häller på bensin och så ska den ”skyldiga” lida. Ett hemskt sätt med bränning och själv tänker jag mest på Jeanne d’Arc (även kallad Jungfrun av Orléans) som blev bålbränd den 30 maj 1431 i Rouen. Bödeln, Geoffroy Therage, uppgav senare att han var mycket rädd att han skulle förbannas. Jeanne blev 19 år – hon var en bondflicka utan utbildning och kunde varken läsa eller skriva. Bilden visar Newport, fängelset, en teckning över bålet. Och ett självporträtt.

Källor:
en.wikipedia.org
information-britain.co.uk
oldbaileyonline.org

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser


Lämna en kommentar

Pehr Victor Göthe mördade bodmamsell Anna Sofia Forssberg 1861…

Anna Sofia Forssberg

Hur gick det här till? 21-årige Pehr Victor Göthes mord på Anna Sofia Forssberg ägde rum den 31 mars 1861 på Hornsgatan 7 i Stockholm.


Bakåtblick:
Påskdagen 1861 inträffade ett rånmord vilket i efterhand kom att beskrivas som ”förövat under så hemska omständigheter att mänskligheten ryser därvid.” Förövaren var Pehr Victor Göthe (21 år), soldat vid Livgardet. Offret var butiksföreståndarinnan Anna Sofia Forssberg (ogift, 34 år) och brottsplatsen var en ljus- och tvålbod vid Hornsgatan 7 (bild) på Södermalm i Stockholm (huset är numera rivet). Hon arbetade och bodde i en liten butik som sålde ljus, tvål och såpa, känd som hårt arbetande och med en hög moral. Genom att spara det mesta av vad hon tjänade hade hon skapat sig en behaglig tillvaro. Butiken hette Hylins tvålbod och kniven för mordet användes till att skära av tvålar med.

Hornsgatan 7

Denna dag fick Anna Sofia Forssberg besök av en kvinnlig bekant som hon tillsammans med skulle gå på gudstjänsten i Slottskyrkan på Stockholms slott. Anna Sofia var dock tvungen att byta om först och hennes bekant gick i förväg. En kväll några dagar innan mordet när Göthe gick förbi ljusbutiken såg han genom fönstret hur Anna räknade pengar, som han trodde, större summa pengar och stoppade dessa i ett skrin. Det var då han började smida sin plan, ingen slump. Med hjälp av pengarna skulle han skaffa civila kläder och ta sig långt ifrån livet som gardist. Beväpnad med en mindre kniv utan skaft begav sig Göthe, vid halv tio på påskdagen 1861, till den lilla butiken.

Efter några minuter kom en okänd man, ur hennes synsätt, in i handelsboden – och ståendes i enbart sina underkläder hörde Anna hur butiksdörren hade öppnats. Hon ropade från det bakre rummet att de hade stängt, något mannen som klev in i butiken inte brydde sig om, vidare in i kvinnans kammare där han utdelade tre knivhugg i hennes huvud. Hon kämpade och slogs, något som förargade Göthe, men eftersom kniven saknade skaft så skar han även sig själv under attacken. Medan offret låg blödande på golvet påbörjades sökandet efter kassaskrinet med pengar. Under tiden vaknade Anna till liv och kämpade sig mödosamt upp på knä.

Han hade börjat att tömma både kassalådan och ett skrin. När Göthe såg hon vaknat till tog han i ett brutalt grepp en handfull av Annas hår, varefter han med en drygt 25 centimeters lång kniv, som han hittat i butiken, skar halsen av henne. Med sadistisk våldsamhet fortsatte han skära tills nästan hela huvudet hade separerats från kroppen och våldtog henne. Nersölad av både Annas och sitt eget blod fortsatte han sedan sin genomsökning av alla lådor och skåp efter sitt byte.

Pehr_Victor_Göthe_mordet

Strax efter att Göthe hittat såväl penningskrinet som Annas privata pengar bultade det på dörren, det var Ulrika som kommit tillbaka. Han svarade att Anna strax skulle komma ut, vilket fick väninnan att undra vem mannen var. Eftersom mördaren inte kunde ge något tillfredsställande svar insåg Ulrika att något inte stod rätt till. Instinktivt gick hon till den andra utgången och såg Göthe komma ut.

Han började genast springa och Ulrika skrek ”Ta fast tjuven.” Jakten togs upp av ett par åskådare och inom kort lyckades de gripa mördaren som överlämnades till polisen. Under den följande visitationen hittades en blodig kniv på hans person samt 332 riksdaler och 99 öre på sig, en för tiden ansenlig summa.


Han greps på Götgatan och hade den blodiga kniven på sig. Mordet väckte stor uppmärksamhet i Stockholm och gav upphov till skillingtryck om den hemska händelse. Under den påföljande rättegången sa Göthe rätt ut att han länge velat göra något riktigt ont och ”sända någon menniska till andra verlden”. Pehr Victor Göthe erkände sig skyldig till sina brott och dömdes till döden.

Göthe var född 1840 i Göteborg, avrättad 1862. 22 år. Som barn hade han skiljts ifrån sin ogifta mor och blivit utplacerad på barnhem.


Vid avrättningen och uppkommen på schavotten gjorde han en djup bugning för fogaten, tryckte därefter fängelsedirektörens – och slutligen fångpredikantens hand. Fångpredikanten Afzelius erbjöd sig nu att knyta den vita halsduken framför hans ögon, men Göthe förklarade att detta icke behövdes och gick med öppna ögon fram till stupstocken samt föll där på knä. Fångpredikanten lade därefter delinkventens rock över hans nästan blottade rygg.

Pehr_Victor_Göthe

Därefter läste han välsignelsen över honom. Delinkventen, som själv lagt sig ner framstupa över stupstocken, jämkade under välsignelsen med ett par rörelser sin hals i ett passande läge. När välsignelsen var över syntes en blixt och hördes i samma sekund ett dovt ljud. Exekutionen var gjord.

Ända fram till avrättningen, den 8 januari 1862, sades han enligt flera vittnen stå rakryggad inför sitt öde, utan ett tecken på ånger. Han avrättades också offentligt, som utfördes av Stockholms officiella skarprättare, Johan Fredrik Hjort, och beskådades av drygt 4 000 personer.

Galgbacken_Hammarby_1856

Göthe tycktes in i de sista vara lugn och sansad. Men Hjorth var ett proffs. Med ett enda välriktat slag avskilde han Göthes huvud från resten av hans kropp. Göthe hade fått sitt straff. Rekryten vid Andra Livgardet avrättades 1862 genom halshuggning. Det skulle bli Stockholms sista offentliga avrättning. 1877 avskaffades offentliga avrättningar helt och galgen på Skansbacken revs.


Bild ”med mördarens porträtt, tecknadt i fängelset fyra dagar efter mordets begående. Dessutom en dåtida teckning över mordet och vad tidningen skrev, samt hur galgbacken såg ut 1856 enligt en skiss.

Källor:
sv.wikipedia.org
stockholmskallan.stockholm.se
magasinetparagraf.se
runeberg.org/pvgothe
texteromhistoria.wordpress.com
s-info.se
wikiwand.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Lämna en kommentar

Chuck Berrys liv var kantat av skandaler och brott, denna rockens urfader…

chuck-berr

Jag har skrivit om denna legend som var tidig inom rocken och gjorde en del bra låtar. För ett år sedan skrev jag mer om Chuck, men idag detaljerat om denna man som mycket levde om och kring brott. Korta data. Chuck Berry, eg. Charles Edward Anderson Berry, född 18 oktober 1926 i St. Louis, Missouri, död 18 mars 2017 i St. Charles, Missouri, var en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare. Texterna till hans låtar kretsar mycket ofta kring livet för amerikanska ungdomar och handlar om bilar, dans, kärlek, föräldrar och hans låtar kännetecknas även av ett återkommande distinkt gitarrintro. Berry var den som uppfann den berömda ”duckwalken”.

För den svarta publiken sjöng han något så märkligt som country och hillbilly och för den vita publiken sjöng han om brudar och bilar. Oberoende av hudfärg så förstod alla ungdomar det budskapet. Och det har inte alltid varit bensin och kärlek i låtarna. I Browneyed handsome man berättar han om arbetslösheten bland de färgade och den inflammerade relationen som fanns mellan vita och svarta i USA under mitten av 50-talet. Bland hans mer kända låtar märks ”Sweet Little Sixteen”, ”Johnny B. Goode”, ”Memphis, Tennessee”, och ”No Particular Place to Go”. Och så baksidan.

När det gällde sex och droger ringde rock’n’roll-legendens alla klockor. Vad gjorde han då?
Första gången som Berry kom i kontakt med lagens långa arm var 1944 då han begav sig ut på tur med några kompisar. De åkte iväg från hemstaden St Louis till Kansas och gjorde flera beväpnade rån. Sno bilar som rån var poppis med.

De åkte till slut fast på grund av att deras bil hade så dåliga däck att de blev stående på motorvägen med punktering och det var en lätt sak för polisen arrestera dem. Domen blev tio års fängelse men Berry återfick friheten efter fem år tack vare gott uppförande. Han återvände senare till Algoa fängelset och gav en gratiskonsert för internerna.

Ett bakslag kom då han 1959 anklagades för ett förhållande med en 14-årig flicka från Mexiko, Janice Escalante. Han hade skaffat arbete åt henne på sin St. Louis-klubb Berry’s Club Bandstand som så kallad ”hat check-girl”. Han dömdes efter ett flertal processer till fem års fängelse. Han satt dock inne endast åren 1961–1963. Någon källa nämner – 1,5 års fängelse. Han hämtade henne innan och tog henne med sig över gränser på vägen. Prostitution är det vanliga ordet. Han ska eventuellt haft samlag med henne.

chuck

Sista gången han satt inne var på 70-talet då han blev fast för skattefusk. Berry hade undvikit att betala inkomstskatt. Han anklagades för straffrättslig påföljd för tredje gången och gjorde sig skyldig till skatteflykt och dömdes till fyra månader i fängelse och 1000 timmars samhällsomfattande – tjänst. 1979.

Men 1990 på hans egendom i Wentzville, Mo – hamnade han i knarkaffärer. Trots att myndigheterna misstänkte att han skulle transportera enorma massor av kokain i sitt gitarrfodral som en del av ett drogprojekt, en operation i flermiljonsklassen! Sökningen gav bara lite hasch, två gevär och ett hagelgevär samt över 122 000 dollar i kontanter.

Men polisen hittade också enormt mycket pornografi, inklusive dussintals videoband, fotografier och böcker – av vilka några visade sig visa minderåriga flickor. Berry, som offentligt nekade att använda ex. kokain, anklagades för att de funnit ”instrument för användning av narkotika” – och tre fall av barnmissbruk för underårig porr. Tillslaget visade han hade en förkärlek för sexuella fetischer som involverade kroppsutsöndringar.

Samtidigt – 1990 stämdes han av ett antal kvinnor efter att man hittat en videokamera på damtoaletten på en restaurang som han ägde. Southern Air-restaurangen i Wentzville som han köpt 1987. Fallet gick aldrig till domstol efter att parterna gjort upp i godo.

Hur hade han agerat?
En kamera ”var tydligen bakom toalettsitsen”, medan andra fångade ”luftfoto av toaletternas innehåll under sekunderna efter att kvinnorna stod upp – innan de spolade. Det visade sig vara hundratals kvinnor och tjejer. Okej, rocklegend. Kriminell och pervers?

chuckmbrud

År 2000 blev Berry stämd av sin tidigare pianist Johnnie Johnson som hävdade att han var medkompositör till många av Berrys mest kända sånger. Fallet lades dock ner sedan en domare menat att allt för lång tid hade gått sedan låtarna skrevs. Han hävdade att han hade skrivit över 50 låtar, inklusive ”No Particular Place to Go”, ”Sweet Little Sixteen” och ”Roll Over Beethoven”, som Berry ensam fått pengar för. Berry hade tidigare erkänt privat att en låt skulle han få betalt för, då han visste han stulit den.

Tyvärr, Berry kunde inte sluta i tid och ge sin karriär en värdig inramning. På ålderdomens dagar envisades han med att fortsätta att uppträda tillsammans med sina barn, som flera gånger fått uppleva det pinsamma i att säga åt pappa att vi är på en scen nu och du ska spela. Då han var i Finland under sina senare år var det t.o.m. så många som var så missnöjda med konserten att det begärde pengarna tillbaka. Det är sällan något sådant händer i vårt land.

2014 tilldelades Chuck Berry Polarpriset, men hans vacklande hälsa hindrade honom från att delta vid ceremonin. Drottning Silvia och prinsessan Madeleine dök inte upp vid utdelningen av Polarpriset. Orsaken var den tidigare domen för trafficking – något som gick emot de bådas engagemang.

Chuck Berry blev 90 år gammal – man fann honom död hemma i sängen – och hans karriär sträckte sig över sju decennier. Oavsett hans ständiga problem med rättvisan så är hans plats i rockhistorien odiskutabel. Men ingen idol …

Källor:
svenska.yle.fi
sv.wikipedia.org
clashmusic.com
nypost.com/2017
en.wikipedia.org
expressen.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Erwin Planck vågade gå emot Hitler, med i båda världskrigen, på olika vis…

planck

Andra världskriget gav och ger ännu eko efter alla mord och avrättningar, utrotningar av folk – som skedde. Idag berättar jag om en som var emot Hitler. Erwin Planck, född 12 mars 1893 i Berlin, död 23 januari 1945 i Berlin-Plötzensee (avrättad), tysk jurist, son av fysikern och nobelpristagaren Max Planck, motståndare och kämpe i det Tredje Riket. Avrättades för att ha deltagit i 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler.

Erwin Planck var son till teorie fysikern Max Planck – och dennes första frus fjärde barn. Fadern som själv talat med Hitler bl.a. 1933 och påtalat redan då det vansinniga med att angripa judar. Erwin gick 1911 med i det militära och fortsatte med en karriär som officer. I första världskriget, blev Erwin ganska snabbt fånge av fransmän 1914. Efter att han kom tillbaka till Tyskland efter krigsslutet var han aktiv i generalstaben, där han träffade major Kurt von Schleicher för första gången. De skulle bli vänner för livet.

Schleicher, som ledde den politiska grenen, i rikets försvarsministerie år 1920 och fick Erwin att bli regeringsrådgivare efter att han lämnade Reichswehr 1926. År 1932 blev han statssekreterare, och senare även som Schleicher, i rikets kansli. Efter att Hitler tog makten 1933, lämnade Planck statlig verksamhet och for till östra Asien i ett år. Strax efter kom han tillbaka till Tyskland, blev Schleicher skjuten av Gestapo.
Planck försökte förgäves att få en förklaring till sin väns mord. 1936 bytte Planck karriärvägar och gick in i affärsvärlden, blev chef och anställd vid Otto-Wolff-Konzern, Köln. År 1939 tog han över ledarskapet vid deras Berlinkontor.

I augusti 1939 bad en grupp med bank- och affärsmän honom att göra något för att förhindra utbrott av det kommande kriget. Han gick med på att skriva en promemoria till sin överordnade, Wilhelm Keitel, chef för Oberkommando der Wehrmacht, där han uppgav att ett krig mot Polen skulle skapa ett världskrig som Tyskland inte kunde vinna p.g.a. massiva logistika problem. Men Keitel försökte att dämpa Thomas farhågor genom att berätta att Führern planerade inga sådana krig. Ett krig som började redan månaden efter.

Erwin Planck

1940 hade Planck ihop med sin ”grupp”, utarbetat en ”provisorisk konstitution” på antagandet att västvärldens kommande attack skulle störta Hitler. Även efteråt, stannade Planck förgäves som motståndare mot regimen och var inblandad i 20 juli-attentatet. Detta ledde till hans gripande den 23 juli 1944, varefter han fördes till Gestapos Reichssicherheitshauptamt (RSHA). Planck dömdes till döden av Volksgerichtshof och avrättades i Plötzensee fängelset i Berlin, hängd och – kroppen blev sedan aldrig funnen.

Fadern Max Planck hade gjort allt han kunde för att befria sin son, men nazisterna avrättade sonen oavsett. Den äldre Planck återhämtade sig aldrig från detta hemska slag, och han levde i ytterligare tre år innan han dog av en stroke i oktober 1947, bara dagar innan hans 98:e födelsedag.

Han kom ihåg, även i ålderdomen, åsynen av preussiska och österrikiska trupper som marscherat in i hans hemstad när han var sex år gammal. Under hela sitt liv, skulle krig orsaka honom djup, personlig sorg. Han förlorade sin äldste son under första världskriget. Under andra världskriget, brann hans hus i Berlin ned i en flygräd. 1945 så avrättades son två, Erwin – då förklarades skyldig till delaktighet i en sammansvärjning för att döda Hitler.

En minnestavla för Erwin Planck och två andra finns på hans gamla skola, Joachimsthalsches Gymnasium i Berlin stadsdelen Wilmersdorf , Bundesallee 1-12. En tysk som vågade gå emot och som för många andra fick offra sitt liv. Minnes härmed.

Källor:
findagrave.com
technolog.it.umn.edu
trueknowledge.com
gap-system.org
en.wikipedia.org

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Tyskebarn som drabbades av folks hån och bespottande, varför…?

alpenrose

Uttrycket låter starkt och vad finns bakom detta? 2007 läste jag, ”Mobbning, indraget barnbidrag och allmän smutskastning. ”Tyskebarnen” i Norge blev systematiskt diskriminerade, visar forskning. Nu kräver de att staten ber om ursäkt.” De var fiendens horungar, kollektivt diagnostiserade som mindre värdefulla medborgare. I den norska fredsyran 1945 började deras krig. De blev liknade vid råttor som aldrig skulle bli rumsrena. Krigsbarnen föddes under och efter andra världskriget med norsk mor och tysk far.

Barn är ju oskyldiga? Hur det gick?

I mars 2007 vände sig krigsbarnen till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, men de tog inte upp fallet med de 158 ”tyskebarn” som hade stämt den norska staten, rapporterade norska medier. Därför de krävt mellan 500 000 och 2 miljoner vardera i ersättning av staten. Den norska regeringen har bett om ursäkt och erbjudit upp till 200 000 kronor i ersättning, vilket avvisats som otillräckligt. Sanningen var att man började med 20 000 kr för vissa. Anledningen var att ”för många år passerat”.

En beskrivning av de utsatta barnen.
Tyskerunger eller tyskerbarn är den norska beteckningen för de barn som föddes i samband med den tyska ockupationen av Norge 1940-1945 och som var resultatet av en förbindelse mellan en norsk kvinna och en tysk man.

Efter kriget drabbades många av barnen av mobbning och misshandel som skrivits. Historierna är många och horribla, på ett större barnhem låstes ”tyskerungerna” in i klädskåp och matades med potatisskal och fiskrens. I Bergen paraderades traktens ”tyskerunger” inför allmän beskådan där de bespottades, misshandlades och överöstes med invektiv (”tyska horunge” förefaller ha varit särdeles populärt”). Sexuella övergrepp verkar ha varit regel snarare än undantag.

Man uppskattar att sammanlagt 10 000-12 000 tyskerbarn föddes under åren 1940-1946. Siffran är mycket osäker, bland annat därför att många kvinnor tros ha förtigit faderns identitet. Omkring 8 000 av barnen var resultatet av Lebensborn-programmet. Programmet nådde sin största omfattning utanför Tyskland just i Norge, där nazisterna såg de bästa möjligheterna att ”förädla” det ariska blodet. Åtta Lebensborn-hem var i drift, ett nionde hann aldrig starta.


Den norska regeringen tillsatte redan i juli 1945 en kommitté, Krigsbarnutvalget, med uppdrag att undersöka möjligheterna att deportera 8 000 tyskerbarn. Kommittén hade stöd från ledande tjänstemän och politiker ända upp till socialministern Sven Oftedal. Man undersökte utan framgång möjligheterna i Tyskland, Sverige och Australien innan deportationsförsöket lades ner. Fördomarna florerade över allt…?

En norsk överläkare utfärdade en kollektiv attest för alla Lebensborn-barn, enligt vilken de var ”svagsinta och med avvikande beteende”. Orsaken skulle vara att kvinnor som fraterniserade med ockupanterna i allmänhet var ”svagt begåvade och asociala psykopater, delvis höggradigt svagsinta”, och att man kunde utgå ifrån att barnen hade ärvt dessa dåliga anlag. En del barn utsattes för medicinska experiment med LSD och andra droger.

Ett stort antal av tyskerungerne drabbades under många år av misshandel, sexuellt utnyttjande, psykiatrisk tvångsvård och tvångsadoption, vilket har drivit många till självmord.


1959 betalade Västtyskland 50 miljoner D-mark till Norges regering som del av den tyska kompensationspolitiken efter kriget. Det är än idag inte klart vart dessa pengar tog vägen – inget nådde dock barnen eller deras familjer.

Efter att frågan i många år varit tabu kom frågan allt oftare till debatt under 1980-talet. Ett genombrott var romanen Det stumme rommet (Huset med den blinda glasverandan) av Herbjørg Wassmo. Redan 1979 hade boken Liten Ida av Marit Paulsen behandlat temat och väckt stor uppmärksamhet i Sverige men inte i Paulsens barndomsland Norge.

Så sent som 1988 avvisade en majoritet i stortinget tillsättandet av en undersökningskommission, som man ansåg vara ”onödig”. 1996 tilldelades offren för tvångs-lobotomier ersättning, och 1999 ersattes arvingarna till av den norska staten konfiskerad judisk egendom, men tyskerbarnen förblev utan kompensation. Däremot bad statsministern Kjell Magne Bondevik 1998 om ursäkt för den diskriminering som tyskerbarn och deras mödrar fått utstå.

Sju tyskerbarn försökte 2001 dra Norges regering inför rätta men deras fall togs aldrig upp eftersom preskription hade inträffat redan under 1980-talet. Stortinget instruerade däremot 2002 regeringen att komma överens med de drabbade. Mer än 59 år efter andra världskrigets slut inledde Norge utbetalningar av kompensation för de övergrepp som skett efter krigsslutet. Justitieminister Odd Einar Dørum fastställde belopp på 2000 till 20 000 norska kronor. Drabbade som kunde dokumentera svår misshandel kunde komma ifråga för det högre beloppet, utan bevis skulle bara det lägsta beloppet utbetalas.

Sedan flera anspråk avslagits av den norska högsta domstolen förde 159 tyskerbarn 2007 ärendet vidare till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vars svar står ovan.

norska-tyskerunger

Det har gått dokumentärer i TV. En drabbad var Torgeir från Flipstad.
”I maj 1945 kom freden. Andra världskriget var slut och det firades. Sommaren 1945 föddes Torgeir. Men hans barndomsår präglades inte av fred, frihet och glädje, tvärtom.

”Mitt krig började 1945. De kvinnor som under den tyska ockupationen umgicks och skaffade barn med tyska soldater kallades ”Tysketöser” och fick efter kriget hårda straff. De straffades och förnedrades på många sätt, fick hår avklippt och upphängt med namnskyltar. Barnen gick från att ha varit ariska föredömen till hatade barn av fienden.

Torgeir var frukten av ett förhållande mellan en norsk kvinna och en tysk soldat. Kvinnorna som varit ihop med tyskar straffades benhårt av det norska samhället. De blev trakasserade, i flera fall internerade och sedan allmänt utstötta från samhällsgemenskapen.
För Torgeirs del handlade om förföljelser av olika slag under många år. I skolan blev han slagen, mobbad, hånad och fick inget stöd i vuxenvärlden. Han utsattes för flera sexuella övergrepp och någon riktig rättvisa fanns inte.

Som 15-16-åring lämnade han Norge, åkte till Sverige och gick till sjöss. Det gick bra – tills norska sjömanskollegor kom på hans ursprung. ”Tyskungarna” straffades även där. De pissade på oss och slog oss. Motståndsrörelsen i Norge eldade på det här hela tiden också.
Inte var det lättare för hans mamma. Den tyska kärleken försvann och kvar i Norge blev hon, utstött ur samhället, utan barnbidrag för sonen, ständigt utsatt för ringaktning från andra norrmän.

Det var meningen att min mamma skulle följa med min pappa när han blev utvisad från Norge. Först fick han straffarbete; han röjde minor. Efter det blev han hemskickad till Tyskland. Men det var så dåligt i Tyskland efter kriget så vi blev kvar. Torgeir hann aldrig träffa sin far. Men han hyser inget agg, vare sig mot honom eller mot sin mor, som inte heller är i livet längre. Han berättar att många ”tyskebarn” vänt sig mot sina mödrar, men även om han också gjorde det ibland i yngre år, är det nu med kärlek han talar om sin mor. alpenrose

Han tycker att samhället i stort också borde ha haft större förståelse för att unga kvinnor och män även i en krigssituation kan falla för varandra. Han var med i den tyska armén, utkommenderad som alla andra. Han var en vanlig soldat. De träffades och blev kära. Kärlek är väl världsomfattande, det finns inga gränser.

Norge och norrmännen och det förflutna?
”De väntar tills vi dör allihop. När vi dött sopar de igen skiten. Det sitter så djupt rotat. Den roten går inte bort förrän vi är döda. Det hjälper inte vad politikerna snackar. De säger det inte rent ut att det är rätt åt oss, men de menar väl så. Norska folket har dömt oss, det är bara så.”

Torgeir Pettersen var med och drev sitt fall till EU-domstolen i Strasbourg. Där blev det nedslående besked: de tyckte att för många år passerat. Sedan stämde han staten. Han har fått skadestånd och faktiskt även en skriftlig ursäkt av statsministern. Men skadeståndet gjorde inte någon skillnad i sak, vare sig känslomässigt eller rent ekonomiskt:
”Jag fick 50 000 i ersättning från norska staten, men advokaten skulle ha 150 000”, berättar Torgeir. Det var även mycket hemskt förr…


Kända tyskerbarn ex. Anni-Frid Lyngstad och Marit Paulsen, född i Norge november 1939 med tysk morfar, är tekniskt inte något tyskebarn men påverkades av samma klimat som tyskebarn växte upp i, och bearbetade senare temat litterärt i boken Liten Ida, som nämnts.

martina-biopremiar-3

Filmen Tyskungen – hade premiär 2013.

Källor:
sv.wikipedia.org
dn.se
svt.se
dt.se
svd.se
expressen.se
nrk.no/dokumentar
nwt.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Märkligt brottsfall i USA 1981, mordanklagad – demonbesatte Arne Cheyenne Johnson…

Arne Cheyenne Johnson

Rättegången av Arne Cheyenne Johnson, även känt som Devil Made Me Do It Case, är ett av de mest anmärkningsvärda fallen i amerikansk historia, det ägde rum 1981 i Connecticut, när försvaret, som representerade Arne Cheyenne Johnson, försökte använda – demonisk besittning som ett medel för frikännande. Historien bakom den innehåller en 11-årig pojke, David Glatzel, som bodde med Arne Johnson.

David började visa tecken på demonisk besittning, som att höra röster, märkliga märken som uppträdde på hans kropp och han såg som en konstig varelse i sitt hus. Djupa repor syntes på husdörrens ytterdörr för att sammanfalla med Davids visioner…

Känd som Demon-mordrättegången:
Arne Cheyenne Johnson är det första kända rättsfallet i USA under vilket försvaret försökte bevisa att den tilltalade inte var skyldig på grund av att han var under possesion/ påverkan av annan varelse? 1981 mördade Arne sin hyresvärd Alan Bono, i Connecticut. Johnsons advokater hävdade att hans handlingar indikerade ett mönster av nyckfulla beteenden som hade börjat när Johnson bara var ett barn. Johnsons familj hade även konsulterat ”demonexperter” Ed och Lorriane Warren.

Advokaterna hävdade också att hans ande inte härstammade från en psykisk störning. Högste domaren ansåg att demonisk besatthet inte har ett giltigt försvar mot mord. Arne dömdes men avtjänade bara fem år – av sina tjugo års fängelse.

Före? Demonologerna Ed och Lorraine (tillsammans med en präst) togs in för att få bort pojkens demon. Detta var bara början på familjens fasor, då demonen började äga Arne. Den 16 februari 1981 anföll Arne, då 19 år, familjens hyresvärd och det uppstod en kamp mellan de två männen. Arne stack honom många gånger med en kniv medan han betedde sig som ett djur. Det nämns 1980 också som ska vara fel. Arne var förlovad med Debbie Glatzel, de gick ut på middag, där det skedde – med deras hyresvärd Alan Bono och några till. Debbies yngre broder med demoner var just David.

Lite bakgrund?
Under sommaren 1980 vaknade David till det han beskrev som ”en man med stora svarta ögon, ett tunt ansikte med djuregenskaper och skarpa tänder, spetsiga öron, horn och hovar”. Demonens beskrivning speglar varelsen från skräcken och uppenbarligen skrämde det David så mycket att Debbie vände sig till Arne för hjälp. Johnson kunde inte hitta en rimlig förklaring till Davids blåmärken eller repor, så familjen kallade på en en präst. Det som förmodligen bara upprörde dem mer, vilket medförde att det gjorde David annorlunda, talade med flera, olika röster och citerade Paradise Lost. Detta är ett heroiskt epos av den engelske författaren John Milton. I dikten är huvudpersonen snarare än en hjälte antihjälten Satan.

Paret Warrens togs in. I en intervju med People Magazine uppgav Lorraine att ”medan Ed intervjuade pojken såg jag en svart, dimma form bredvid honom, som berättade att vi hade att göra med något av negativ natur. Snart klagade barnet om att osynliga händer kvävde honom – och det var röda märken på honom. Han sa att han hade en känsla av att bli slagen. ”

Experterna jobbade då ihop med biskop Bridgeport och fyra präster som togs in för att avlägsna (!) mer än 40 demoner från David. Stiftet hade bara tillåtit att undersöka Glatzel-fallet, men påstod man kunde få David återgå till normalt tillstånd. Arne blev dock deras påstådda nya mål. Arne J. var besatt av Satan? Märkliga detaljer dock.

demons

Efter rättegången och fängelsestraffet?
Arne Cheyenne Johnson gifte sig med samma kvinna som han var med när mordet inträffade. I det verkliga livet efter levde ena experten, Lorraine Warren, nu som änka mycket bekvämt på de pengar hon har fått genom att detta hände och dess kändisskap. Kanske är alla detta – det det största tricket som djävulen någonsin drog, tycker en som följt fallet.

I nutid läste jag så av Davids bror hur han såg på detta. Brodern Carl Glatzel Jr. Han uttrycker att demonen var en bluff, utformad för att Warrens skulle få pengar och berömmelse. Han säger att hans bror David led en psykisk sjukdom som pojke som ledde till hallucinationer och vanföreställningar, men har sedan återhämtat sig och har nu sin egen byggverksamhet.
”De såg en guldgruva,” säger Carl Glatzel. ”Vi kommer inte bli förlöjligade igen.”

En film finns från 1983, tv-filmen ”The Demon Murder Case”, med Andy Griffith, Cloris Leachman och Kevin Bacon.

Källor:
coolinterestingstuff.com
demonicpedia.com
the13thfloor.tv
en.wikipedia.org
creepyghost.blogg.se
sv.wikipedia.org
tuneintonight.wordpress.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,