Ofta var det i samband med Lasse Holmqvists program, han en musikant som hjälpte till med feeling? 🙂 Så vem var han, minns du? Jo, Ernst Gunnar Nilson, född 2 september 1925 i Töre i västra utkanten av Luleå i Norrbottens län, död 12 december 1989 i Göteborg, var en svensk jazzmusiker (klarinettist, sångare) och kompositör.
Han var en spelman och musikant av det slag som det sannerligen inte har funnits många av (där PRO:s klubblokal numera är döpt efter honom till Siljabloo). I sin tidiga ungdom i Luleå övade Gunnar Nilson ihop med en viss gitarrist vid namn Martin Ljung, senare känd som revyartist. Hade jag ingen ANING om. Han medverkade 1947-51 i sånggruppen Flickery Flies. Sören Christensens ensemble.
1940-tal?
Under ett par år i början av 40-talet hade Gunnar egen orkester. I den var även brorsan Torgny med. Och en kväll, när man som vanligt ställde till med jamsession i Luleå, råkade några av medlemmarna i Vårat Gäng, med dragspelaren Lill-Arne Söderberg i spetsen, vara på plats. Söderberg, och trumpetaren Leppe Sundewall, som också var Gäng-medlem, blev så förtjusta i Nilsons klarinettspel och sång – han sjöng precis som han spelade – att de på stående fot bjöd ner honom till Stockholm. Där skulle han kunna göra succé, tyckte de.
Men Gunnar kände sig inte riktigt lika säker. Så det dröjde ett tag innan han tog mod till sig, packade ner klarinetten och gå-bort-kostymen och satte sig på tåget ner till huvudstaden. Året var 1944 och plötsligt var Gunnar medlem i Lill-Arnes Svänggäng. Lill-Arne förblev också en av Gunnars allra bästa vänner och spelkamrater genom åren.
Stormy Weather
https://www.youtube.com/watch?v=SnSN7G4TKRw
Siljabloo?
Gunnar fick tillnamnet ”Siljabloo” 1952 till följd av sitt flitiga scatsjungande som medlem av Carl-Henrik Norins orkester. Från 1944 spelade han på Nalen, och hann med många inspelningar fram till mitten av 1950-talet. Han sjöng även i sånggruppen Flickery Flies under åren 1947–1951.
Nilson försvann från scenen under en längre tid, men gjorde comeback på 1970-talet, när tv-mannen Lasse Holmqvist engagerade honom till husbandet i sina underhållningsprogram från Malmö. Ja, det jag tänkte på i början 🙂
I alla fall så blev det allt mindre plats för jazzmusiken i början av 60-talet, då Beatles började lägga åtminstone den yngre publiken för sina fötter. Speltillfällena blev färre och Gunnar for rätt illa.
För att orka med sitt hektiska leverne och ständiga kringflackande hade han i alltför stor utsträckning börjat dricka sprit, och nu blev det svårt att ta sig ur ovanorna. Efter ett engagemang på Hotell Tunneln i Malmö stannade han kvar i Skåne och jobbade, åtminstone sporadiskt, med olika lokala band.
Jag Tigger Och Ber Dig (You´re Driving Me Crazy)
https://www.youtube.com/watch?v=_2fxgmiY6I0
Gehör?
Han var så kallad gehörsmusiker, vilket inte hindrade hans medverkan i notabla orkestersammanhang. Svensk jazzdiskografi upptar hans inspelningar från 1954–1989, dels med egen kvartett och dels med bland andra Arne Domnérus, Bengt-Arne Wallin, Bernt Rosengren och Rune Öfwerman. På 60-talet blev det sedan paus i agerandet på grund av sämre jazzklimat, men även beroende på ett leverne som inte var helt robust.
Först 1970?
Då stod han stadigt på bägge fötterna igen och flaskan hade han ställt bort för resten av sitt liv. Bra jobbat. Och Gunnar bosatte sig i Göteborg och bildade familj. Sitt allra sista framträdande gjorde han dock på jazzklubben Swing Inn i Malmö.
Där satt han med vänner sent, efter konserten, och samtalade om framtiden och om det faktum att tillvaron faktiskt såg ganska ljus ut för den alltid lika vänlige och fasonfrie Gunnar. Trots besvär med både tänder och ischias. Men det betydde inte så mycket, tyckte Siljabloo. Huvudsaken var att han var ”på banan” igen och att publiken fortfarande gillade honom.
Tågresan:
Morgonen därpå, det var den 12 december 1989, dagen före Lucia, steg Gunnar på tåget vid Malmö Central för att bege sig till en spelning i Västerås. Det var alltid tåg som gällde – något körkort hade han aldrig. På tåget kan man vila, förbereda sig och tänka lite grand, tyckte han. Någonstans i närheten av Örebro stannade hans hjärta. En hisnande sannsaga med djupa dalar men också skyhöga berg tog plötsligt slut. Någonstans på ett tåg på väg mellan hemstaden Göteborg och en spelning i Västerås…
Film?
Medverkar 1955 i – Danssalongen. En musikant. Jazz. Med spriten som fiende.
Källor:
sv.wikipedia.org
digjazz.se
son.of.the.highcoast.com
youtube.com
facebook.com
orkesterjournalen.com
❤
Blogginlägget nedskrivet 11/2-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.
Zenzationella Människor - Et Facto 