Filmens charmör och dansare, Eugene Curran ”Gene” Kelly, född 23 augusti 1912 i Pittsburgh i Pennsylvania, död 2 februari 1996 i Beverly Hills i Los Angeles, var en amerikansk dansare, skådespelare, sångare, filmregissör, producent och koreograf. Kelly är främst känd för sina insatser i filmer som En amerikan i Paris (1951) – och Singin’ in the Rain (1952). 1,75 meter lång.
Unga åren? Gene Kelly dansade sedan barndomen, alla fem syskonen gick på dansskola tillsammans. Hans familj öppnade en dansskola 1924. Gene försörjde sig under sin studietid bland annat som danslärare och serviceman på en bensinmack.
Kelly föddes som den tredje sonen till Harriet Catherine (Curran) och James Patrick Joseph Kelly, en fonografförsäljare. Hans far var av irländsk härkomst och hans mor var av irländsk och tysk härkomst.
Kriget? Under andra världskriget var han vid Flottan stationerad vid United States Naval Photographic Center i Anacostia, D.C. (där dokumentären Victory at Sea (1952) senare sammanställdes för NBC-TV). Han spelade i flera marinfilmer när han var aktiv där och i ”civila” filmer när han var på semester.
Filmkuriosa: Kelly debuterade med Judy Garland i Min flicka i vapenrock (1942). Sin sista filmroll gjorde han i musikalen Xanadu (1980). Därefter spelade han ett par roller i TV-serier.
Privatliv? Han var gift tre gånger. I dessa äktenskap, tre barn.
Kelly var gift först med Betsy Blair. De fick ett barn, Kerry, och skildes 1957.
Han gifte sig 1960 andra gången med den elva år yngre skådespelaren Jeanne Coyne, född 1923. Tillsammans hade de två barn, Timothy Kelly och Bridget Kelly. De var gifta fram till hennes död 1973.
Tolv år senare gifte Kelly om sig med Patricia Ward, ett äktenskap som varade resten av hans liv, cirka 11 år. Kelly dog i februari 1996 vid en ålder av 83, efter att ha haft bl.a två stroke.
Vänskap enl NYTImes: Var Fred Astaire och Gene Kelly vänner? Även om Kelly var mycket ambitiös och påverkad av konkurrens sa hans kollegor, verkade han aldrig känna sig hotad av Fred Astaire. ”De var mycket goda vänner; de beundrade varandra,”.
Ja, han kunde lira rock och var inte helt rumsren, levde nog upp till detta med rockare även privat. Vem var han? Han var Errol Norstedt och var inte särling enbart av egen vilja. Uppväxten med en kringflackande alkoholiserad mamma och en strid ström av misshandlande fadersfigurer skulle, som han sade själv, i ett modernt samhälle ha renderat ingripande från både polis och socialtjänst. Därefter tycks det ha gått utför. Allt enligt expertis.
Faktadelen? Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt då, 1948–2002, sångare, musiker och låtskrivare. Under 1960- talet bildade Norstedt modsbandet Pack of Losers, som senare ombildades till dansbandet Anders Norstedts orkester.
Född – död: Han föddes detaljerat 17 juni 1948 i Örgryte församling, Göteborg, död likaså 17 januari 2002 i Nöbbele utanför Växjö, var en svensk kompositör, textförfattare, komiker, sångare och multiinstrumentalist. Bland de instrument han spelade märks gitarr, elbas, trummor, dragspel, munspel, saxofon, blockflöjt och klaviatur.
Tidigt? Norstedt kom tidigt till Gislaved i Småland. Han var son till Stig Norstedt (1930-1979) och Mary Pettersson (1922-1983). Han hade fyra syskon, varav samtliga har olika fäder. Hans barndom präglades av föräldrarnas problem och ständiga flyttar. När Norstedt var 13 år hade han bott på 30 olika ställen, bland annat i Mellerud och i Båraryd. Han blev mobbad i skolan och misshandlad av sin styvfar.
Vidare…: Norstedt drömde tidigt om att bli musiker och köpte sin första gitarr som 15-åring. På 1960-talet spelade han i flera olika band. Innan Norstedt försökte sig på en egen karriär försörjde han sig under senare delen av 1970-talet som låtskrivare till andra dansband, såsom Streaplers, Trio me’ Bumba och Tommy Elfs.
Sin första egna skiva släppte han 1975. Det självbetitlade albumet Errol sålde dock sämre än förväntat och fick därför ingen uppföljare. 1976, året efter albumfloppen, kunde man finna hans annonser i herrtidningarna Lektyr och FIB Aktuellt för kassetten Mannen utan hjärna, utgiven under pseudonymen E. Hitler & Luftwaffe. Omslag och kassett kopierade han hemma och inspelningen sköttes på hans egen utrustning. Han drog dock snabbt tillbaka kassetten då han ångrade en av låtarna.
Efter att ett tag inofficiellt ha kallat sig Eddie Nowels (en medveten ”försvenskning” av ”Knowles”, för att han skulle kunna behålla sina initialer) fick han idén till sitt artistnamn Eddie Meduza från ett naturprogram om maneter). CBS Records AB kontrakterade honom 1979 för nytt album med en femtonårig John Norum på gitarr. Skivan blev en succé, men Norstedt fortsatte trots detta att ge ut kassetter på egen hand under sin pseudonym E. Hitler.
Hösten 1981 åtalades Errol Norstedt för rattfylleri och dömdes till en månads fängelse, som skulle avtjänas på Skänningeanstalten i september 1982. Efter bara fyra dagar fick han diagnosen ”nervsammanbrott” och överfördes istället till Falbygdsklinikerna i Falköping där han fick vård under den resterande strafftiden. Nervsammanbrottet var dock simulerat och bara ett sätt att slippa fängelset.
Missbruket? Norstedt var alkoholiserad men försökte flera gånger sluta dricka. Under turnén Griståget tillsammans med Svullo 1993 kollapsade Norstedt och fick diagnosen kammarhypertrofi (förstorat hjärta). Norstedt ändrade livsföring omedelbart, slutade att dricka och började träna. Trots detta fick Norstedt flera återfall i sin alkoholism och 2002 avled Norstedt av en hjärtinfarkt.
Kompositören? Eddie Meduza var mycket produktiv och skrev fram till sin död över 900 olika visor och sketcher fördelat på nästan 90 album och kassetter. Mycket har dock inte getts ut då han var både självkritisk och frikostig med sitt material och sägs ha delat ut kassetter med outgivet material som presenter till fans. De första kassetterna är idag åtråvärda samlarobjekt.
Det var först efter sin död som han började porträtteras på ett mer seriöst sätt i medierna genom flera inslag och har till viss del också fått upprättelse som artist och humorist. Den 3 februari 2010 hade Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza premiär på biografen Roy under Göteborg International Filmfestival, en film som tagit nära två år att göra.
Musikstil? Norstedt gjorde sig framför allt känd inom raggarrocken med låtar som ”Mera brännvin” och ”Volvo” men skrev även mer seriösa rocklåtar som till exempel ”Leader of the rockers”, ”Goin’ back to Oklahoma” och ”Honey B”. Norstedt skrev också för andra artister, ofta dansband som till exempel Trio me’ Bumba, Saints, Max Fenders och Streaplers. Många av Norstedts verk nådde också Svensktoppen, dock oftast med andra artister och grupper. Ett exempel är ”Evert” (med Matz-Ztefanz med Lailaz).
Kultur- och musikjournalister sågade ständigt hans skivor och konserter, och avfärdade honom som lägsta formen av buskis och ett skämt. Upprörda politiker, nykterister och religiösa försökte stoppa och förbjuda honom från att uppträda. Norstedt uttryckte ofta en frustration över detta. Att han släppt flera skivor med seriös musik samt med rocklåtar på engelska, tycktes helt komma i skuggan av hans burleska produktion. Han fick ständigt dras med stämpeln att han enbart sjöng om brudar, brännvin och bilar. Norstedt kände sig orättvist behandlad av media, tidningar, recensenter.
Popularitet i Mexiko. Hans låt ”Reaktorn läck i Barsebäck” har blivit omåttligt populär i Mexiko, där låten döpts om till ”Himno a la banda”. Även låten ”Skinnet” har fått spridning i spansktalande länder, där den har översatts till ”El Rock del Topo Gigio”.
Privatliv? 1971 fick Errol och Rosine Welander sonen Anders Norstedt. De vigdes året efter, men skildes i oktober 1974. Errol träffade Hanne Mikkelsen. 1988 födde Hanne dottern Linda Norstedt. Errol och Hanne bröt dock upp och Errol fann till slut Leila Bergendahl, den kvinna han skulle leva med livet ut. De två fick 1997 sonen Erik Norstedt.
Så hans tre barn. Erik Norstedt, Linda Norstedt och Anders Norstedt. Personligen tycker jag han gjorde en del ”mästerverk” och en del med mycket ironi och humor.
Under sin allt för korta livstid hann hon spela in närmare sexhundra skivor som gjorde henne till en av jazzens mest betydelsefulla artister. Lady Day, vem var denna sångerska?
Jo, Billie Holiday, född Eleanora Fagan, sedan 1920 Eleonora Fagan Gough, även känd som Lady Day, född 7 april 1915 i Philadelphia i Pennsylvania, död 17 juli 1959 i New York i New York, var en amerikansk jazz- och blues-sångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Tidiga åren? Billie Holiday hade en svår barndom, och växte upp i Baltimore med en tonårig mor, en frånvarande far, knappa omständigheter och växlande hemorter.
Hon debuterade på obskyra nattklubbar i Harlem i New York i början av 1930-talet varvid hon använde namnet Billie Holiday på grund av sin beundran för en filmskådespelare, som hette Billie Dove. Hon upptäcktes av John Hammond, som introducerade henne för Benny Goodman.
Men från och med 1930 kunde hon försörja sig genom att sjunga på barer och caféer. Billie var en naturbegåvning och gjorde sig rätt snabbt ett namn på den lokala musikscenen i Harlem. 1933 fick hon chansen att göra sin första skiva som anonym sångsolist med Benny Goodmans orkester. Två år senare fick hon själv skivkontrakt med det ansedda bolaget Columbia Records, där hon under återstoden av 30-talet gjorde omkring 150 skivinspelningar. Många av dem har blivit klassiker.
Missbruk: Billie var ända sen tonåren en regelbunden konsument av alkohol och marijuana. Men då heroinet i början av 1940-talet kom in i bilden var loppet kört. Billie blev en daglig missbrukare, och trots några seriösa avvänjningsförsök kunde hon inte frigöra sig från sitt beroende.
Under mitten av 1940-talet umgicks Holiday med trumpetaren Joe Guy. Tillsammans med honom var det hon missbrukade heroin. Efter att hennes mor avlidit 1945, tog hon till alkohol och andra droger för att döva sin sorg.
Senare, då hon stod på höjdpunkten av sin karriär, fick hon själv möjlighet att samarbeta med Louis Armstrong. 1946 medverkade Billie och Louis i Hollywoodfilmen ‘New Orleans’.
Make/maka: Louis McKay (1957–1959), Joe Guy (1951–1957), Jimmy Monroe (1941–1947).
Var Billie Holiday i Sverige? Ja, tänk att Billie Holiday kom hit i bistra januari 1954. Hennes första, och enda besök i Sverige.
Sista tiden: Den sista maj 1959 lades Billie Holiday in på Metropolitan Hospital i New York med skrumplever, hjärtproblem och njursvikt, och där avled hon sju veckor senare, den 17 juli 1959. Följden av sitt omfattande drogmissbruk.
Billie Holiday dog utfattig och svårt skuldsatt, men hon har lämnat efter sig ett stort kulturarv i form av sammanlagt närmare sexhundra unika skivinspelningar. Många av dem räknas fortfarande till jazzens främsta.
Zenzationella Människor Et Facto 