Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner. NYA inlägg, klockan 08! 3000 inlägg. Våga lär mer!


Förr fanns det egentligen tre sorters bestraffningar – böter, dödsstraff och skamstraff…

brottgbg1

Om brott kommer jag längre ned hamna i Skåne och även i Göteborg med omnejd. Vilka straff användes sålunda? Utöver nämnda kunde man även förklaras fredlös eller landsförvisas.

Fredlös kallas den som inte kan få fred, en rättslös flykting undan rättvisan. I äldre tider var fredlöshet något som drabbade flyktingar undan lagen. I svensk rätt sträckte sig fredlösheten över en enstaka lagsaga. Den som var fredlös i hela riket var ”biltog”. Fredlöshet kunde utdömas för en del urbota brott, brott som inte kunde sonas med böter. Obs det gäller ej idag.

Kyrkan?
Den kunde också döma till bannlysning eller botgöring, till exempel en lång pilgrimsfärd. Någon villkorlig dom fanns dock inte utan begick man ett brott och åkte fast blev man straffad, punkt slut. Kunde man inte betala sina böter fick man ‘plikta med kroppen’, det vill säga man fick ta spöstraff istället. Villkorlig dom infördes först 1906. Fängelser fanns det inte i någon egentlig mening förrän fram på 1800-talet. Det förekom dock ibland att någon blev dömd att sitta en månad eller två i ett torn – på vatten och bröd. Vatten och brödstraffet avskaffades 1884.

Uppror?
Låter otäckt, påminner en del om vad som idag sker i kriminella kretsar. Uppror sågs det allvarligt på vilket drängarna Mårten Bengtsson (24 år) och Pehr Ottosson blev varse. De deltog i ett uppror mot soldatutskrivning i Skåne 1811 och blev för det dömda att mista höger hand, halshuggas och steglas. Hoppla, rejält straff!

Bland smugglare, pirater och sommargäster?
Från smugglarnäste och lönnkrog till populärt utflyktsmål för sommargäster. Bratten på Styrsö har en brokig historia och genomgick under 1800-talet något som med dagens språkbruk närmast skulle kunna kallas en gentrifieringsprocess. På Bratten, eller Barnebratten som det då hette, låg i slutet av 1700-talet ett sillsalteri och trankokeri.

brottbgbbratten

Detta var under en av de stora sillperioder, då stora delar av västkusten blommade upp i och med de enorma mängder sill som år efter år dök upp vid kusten och gav den lokala fiskenäringen, ekonomin och befolkningsökningen en enorm skjuts. Av sillen blev det inte bara mat utan också tran, som på den tiden var ett vanligt (och säkerligen illaluktande) lampbränsle. Men allt har ett slut och så även sillen.

1822 hade Barnebratten bara två folkbokförda invånare – änkan Johanna Hård och hennes dräng Anders Andersson. Sedan Johanna Hård blivit änka försörjde hon sig bland annat på smuggling och annan brottslighet. Smuggling var på den tiden en vanlig extrainkomst för de mindre laglydiga bland södra skärgårdens invånare.

Bordade danskt skepp med bössor och pistoler?
Mest iögonfallande av de brott som Johanna Hård var inblandad i är dock utan tvekan en sjörövarräd som hon var med och planlade. I maj 1823 tog fyra män – Johannas dräng Anders Andersson, båtsmannen Johannes Flatås från Nya Varvet och Styrsöborna Christen Andersson och Carl Börjesson – en båt och gav sig ut till havs på jakt efter ett passande offer.

Efter två dagar av fruktlöst sökande till havs påträffade de utanför Skagen det danska skeppet Die Frau Mette, som de bordade med bössor och pistoler. De tre danska besättningsmännen mördades och kastades i sjön. I lastutrymmet hittade piraterna romfat, skinn, papper, tran, gurkmeja och sagogryn – dyra och värdefulla grejer! Hittills hade allt gått piraternas väg.

Tråkigt nog för kaparna strandade det danska skeppet vid Fotö. Förundersökning inleddes, och genom stöldgodset kunde gärningsmännen kopplas till brottet och gripas. Tre av dem dömdes till döden och avrättades. Den fjärde sjörövaren, Styrsödrängen Carl Börjesson, fick fängelse på livstid och dog 1853 i kolera, inspärrad på Nya Älvsborgs fästning. Han satt alltså inspärrad i 29 år. Johanna Hård, som utmålades som hjärnan bakom dådet, kom undan eftersom det saknades bevis mot henne. Johanna Hård, född Jungberg 3 december 1789, död den 12 mars 1851 i Stockholm.

brottgbg

I bok?
Johanna Hård är farmors, farmors mor till Birgitta Tingdal, som tillsammans med Marianne Kindgren har skrivit boken ”Johanna Hård – en sjörövarhistoria”.
”Jag ville ta reda på varför det gick som det gick för Johanna. Hon växte upp på en relativt välbeställd arrendegård på Hisingen, men råkade ändå i trassel med lagen”, säger Birgitta Tingdal. En förklaring till Johanna Hårds olycka, är förmodligen att hennes man, sillsalteriägaren Fredrik Hård, dog tidigt.

Bratten idag?
I dag finns inte mycket kvar av semesterparadiset Bratten – det mesta revs på 1960-talet – men det Öbergska huset står där ännu, som en påminnelse om platsens brokiga historia.

brottgbghusbratt

Brott i Olskroken 1900:
”Till poliskammaren har rapporterats, att då patrullerande konstapeln nr 156 Östlund i natt vid ½ 3-tiden passerade hörnet af Olskroksgatan och Olskrokstorget, denne i en portgång fick syn på en misstänkt mansperson. Då konstapeln närmade sig drog sig personen tillbaka ned åt järnvägen, men då konstapeln påskyndade sina steg vände sig personen om och af sköt, dock utan att träffa, ett par skott mot poliskonstapeln under utropet:

”Kom inte, det gäller lifvet! Konstapeln begaf sig skyndsamt till vakten för att få bistånd, och bofven styrde stegen mot Hultmans holme.”

Nattvakten vid Statens kolupplag, som hört skotten, begaf sig i sällskap med en hund utom kolgården och uppmanade personen, som då passerade förbi, att göra halt. Bofven afskjuter då ett skott mot hunden, hvilket träffade i högra låret. Hunden blef härai skrämd, och bofven fortsätter sin väg nedåt Hultmans holme.

Ett fönster till en butik i huset nr 5 Olskrokstorget var bestruket med grönsåpa och påklistradt med papper, hvaraf framgår att ett inbrott varit planlagdt. Till följd af det rådande mörkret kunde några säkra signalement ej iakttagas.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 31 juli 1900).

brottgbgtidnGöteborgs_Aftonbla

Tidningen?
Göteborgs Aftonblad var en konservativ daglig aftontidning för Göteborg och Västsverige, utgiven 1888-1926. Tidningen hette under tiden november 1918-juni 1923 Göteborgs Dagblad, men återtog därefter sitt gamla namn. Åren 1912–1926 utgavs en halvveckoupplaga av Göteborgs Aftonblad, kallad Svenska Folkbladet-Göteborgs Aftonblads halvveckoupplaga.

Såväl Göteborgs Aftonblad, huvudupplagan, som halvveckoupplagan upphörde 1926. Även 1938-1939 gavs en tidning med namnet Göteborgs Aftonblad ut. Den 18 maj 1889 utkom Göteborgs Nya Aftonblad i endast ett nummer. Den innehöll ett svarsinlägg av de av Oscar Norén i Göteborgs Aftonblad mot rektor M. Rydgren, redaktör Hans Österling och litteratör F. Lindberg framställda beskyllningar.

Källor:
goteborgshistoria.com
sv.wikipedia.org (x1)
vartgoteborg.se
historiesajten.se
expressen.se

”På polisstationen”, teckning från 1906 av Per Röding. (x1)

Blogginlägget nedskrivet 5/7-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.


Vem var Skinnar Per, hur gick det för riksdagsledamoten och upprorsledaren…?

dalregiment

Minns du dalupproret? Där var han med, Skinnar Per Andersson, från Sollerö (Mora socken, Dalarna), och han var en av ledarna för dalupproret 1743 (Stora daldansen). Det planlösa kriget mot Ryssland hade väckt förbittring, och särskilt i Dalarna, där man inte ville släppa ut sina rekryter, innan krigets upphovsmän blivit straffade. Vid ett landsting i Falun den 23 juli 1742 utmärkte sig i synnerhet en bonde från Mora, Per Andersson, som en av de hätskaste talarna. Han blev även vald till ombud vid riksdagen, där han insattes i sekreta utskottet, som vid tiden förstärkts med 25 bönder.

Andersson, Skinnar Per, från Sollerön, föddes 1703, blev avrättad den 30 januari 1744, framträdde innan 1742 på det landsting, som dalallmogen framtvingat, såsom den kraftigaste oppositionstalaren mot regering och ständer samt valdes av hela Dalalaget till riksdagsmän; mellan honom och hans kommittenter upprättades ett formligt kontrakt, varigenom storleken av hans riksdagsmannaarvode gjordes beroende av vad han lyckades uträtta för böndernas besvär, historia av stort intresse.

I tronföljdsfrågan slöt sig Andersson till det parti, som ville ha den danska kronprinsen Fredrik som svensk tronföljare. I början av 1743 infann sig i Stockholm två deputationer från Dalarna, vilka krävde att de försumliga generalerna skulle bestraffas och att Fredrik skulle utses till Sveriges blivande kung.

När deputationerna återvände till Dalarna följde Andersson med och tvingade landshövdingen att utlysa ett nytt landsting. Detta hölls i Leksand den 12 april och var ytterst stormigt. Andersson återvände därefter till riksdagen i Stockholm, sedan han uppmanat dalkarlarna att tills vidare inte låta sina soldater gå ut i kriget.

Den danske ministern Grüner fick dock Andersson resa därför tillbaka till Dalarna för att försöka lugna stormen. Men den hade nu blivit honom övermäktig. Vid ett tillfälle blev han till och med misshandlad av bönderna, då han rådde dem att vara stilla. Man beslöt att tåga till Stockholm. Då gjorde Andersson åter gemensam sak med upprorsmännen som ledare verkade Skinnar Per Andersson från Mora och bokhållaren Gustav Schedin i Insjön. För att hjälpa dem, hade de Vilhelm Gustav Wrangel från Dalregementet.

I Sala förde han ordet för de utskickade, som utan att låta förmå sig till eftergift underhandlade med Kunglig M:ts och ständernas av bönderna internerade deputerade.

budstikke

Den 20 juni ryckte dalkarlarna in i Stockholm.
”Bondehären stod på Norrmalmstorg (nuvarande Gustaf Adolfs torg) grupperade under sina sockenfanor. Det var onsdagen före midsommar. Nu fördes indelta regementen fram, 2 000 man, och de båda styrkorna stod front mot front. Samtidigt pågick förhandlingar mellan regeringen och upprorsledarna. Och även nu försökte Johan Pehrsson att lugna bönderna. Men dessa krävde att han skulle tala för deras sak inför de styrande. Förhandlingarna ledde ingen vart.

När så kungen gav order om att bönderna skulle avväpnas uppstod en skottväxling mellan en bonde och en officer, som resulterade i att bonden dog. Nu bröt helvetet löst. Några förband vägrade att skjuta på sina landsmän, men andra öppnade eld mot den stora hopen med både handeldvapen och kanoner. Det uppstod ett inferno på torget, som snabbt fylldes av döda och sårade bönder. De som kunde flydde i panik in på sidogatorna där de förföljdes och höggs ner av kavallerister.” //

Upproret tog snabbt slut. 150 kravallmän hade fallit och om 3000 hade tagits. Övriga fick – återvända till Dalarna, om än med militära eskorter enligt förödmjukande former.
Efter slutlig rannsakning inför Svea hovrätt dömdes Skinnar Per Andersson och Gustaf Schedin att mista livet genom halshuggning. Ledaren Schedin spetsades efter på en påle efter.

Fyra personer till dömdes och halshöggs vid samma tillfälle: Holbetz Anders Eriksson i Garsås, fjärdingsmannen Smeds-Anders Mattson i Garsås, Gisslar Erik Hansson i Vikarbyn och Karl Olovsson Beronius i Smedsby. Många dömdes till spö- och fästningsstraff – en av dem var major Wrangel. Av de andra som deltagit i bondehären dömdes var trettionde man att smaka spö. De utsågs genom lottning.

Hårda straff, dalaupproret var över… Nog fanns det kurage på den tiden.
Bild på Dalaregementets symbol och budkavlen, den som gick runt innan till bönderna.

Källor:
sv.wikipedia.org
sok.riksarkivet.se
bergstrand.files.wordpress.com
frihetskamp.net

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,