Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner NYA inlägg, Klockan 08 -VARJE ONSDAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG! MED MERA. 2700 inlägg.


Gotlandsstövaren är en svensk jakthund, erkänd sent och aningen ovanlig…

630-gotlandsstovare

En hund jag ej visste om, som följt hundar hela mitt liv. Okej, jakthundar är väl inte mitt val men läs – en ras som finns i fåtal. Gotlandsstövare är en svensk hundras från Gotland. Liksom övriga stövare är den en drivande hund för jakt på hare och räv.

Gotlandsstövare är erkänd som en egen ras av Svenska Kennelklubben (SKK) och Nordisk Kennelunion (NKU), men inte av FCI. Rasen är mycket ovanlig och det föds bara ett fåtal kullar per år. Den är en del av det svenska kulturarvet och rasklubben arbetar aktivt för att bevara rasen.

Gotlandsstövare1

Gotland har i minst tvåhundra år haft en egen jakthundras, ganska liten gulbrun stövare med mer eller mindre vitt på tassar, bringa, hals, huvud och svans. Gotlandsstövaren är tillsammans med smålandsstövaren de äldsta av nu levande svenska stövarraser. Gotlandsstövaren är en lantras som inte är präglad av utställningsavel. Den var vanlig på gotländska bondgårdar fram till 1950-talet.

Gotlandsstövaren har först på senare tid blivit erkänd som ras. Numera finns den spridd även i övriga Sverige, huvudsakligen i de södra delarna. Rasen har avlats för funktion (jakt) och inte efter ett standardiserat utseende. Ursprungligen importerad från Tyskland vilka senare uppblandades med olika svenska stövarraser. gotstov

Gotlandsstövaren är en drivande jakthund för jakt på hare och räv. Rasen fungerar även som sällskapshund – mjukt, vänligt lynne, förutsatt att man tar hänsyn till dess starka jaktlust och stora rörelsebehov. Den är en frisk hundras utan speciella hälsobesvär. Hundar av rasen kan uppnå en så hög ålder som 14–17 år.

Gotlandsstövaren Allie med sina första kull, del 2. Astuens kennel
https://www.youtube.com/watch?v=0LTmOOdEQ2M

Rasen har en stark jaktlust och är byggd för att jaga under långa pass i skog och mark. Den är normalt mjuk och vänlig och kan koppla av när det inte är jakt. Den kräver mycket motion och stimulans för att må bra.

Gotlandsstövare2

Gotlandsstövaren har kort, gulbrun päls med vita tecken på huvud, hals, bringa, ben och svans. Mankhöjd på hanar är 48–56 cm och vikt är för hanar 16–23 kg – tikar mindre. På grund av att rasen inte avlats efter enhetligt utseende finns ganska stor variation. Pälsvården är lättskött och – den badas vid behov.

I början av 1980-talet återstod endast ett 20-tal rastypiska hundar. 2009 finns cirka 110 hundar i rasen, varav ett 30-tal på Gotland. 2014 – föddes bara sex valpar som tillhör rasen, trots korsningsförsök med en norsk ras.

Källor:
skk.se
sv.wikipedia.org
hundstunden.se
sverigesradio.se
vovve.net


Nils ”Björnjägarn” Rundgren var en dåtida luffare och svensk bildkonstnär…

Spännande människor, okända för de flesta, har jag nog funnit en utav. Genom en vän som berättade om barndomen så fick jag veta att ”en luffare som sedermera blev känd. Han åkte i gårdarna mest på cykel i Västmanland och gjorde s.k. trådkonst. Han började måla på äldre dagar, det var egendomliga naivistiska figurer. Hans konst finns nog på något museum numera. Han kallades Björnjägaren. Han kallade alla små flickor för lilla Prinsessan.” Visst blir man fascinerad och ”nyfiken”? Jag vill veta mer!

Kanske bildad, kanske berest, kanske med både äventyr och djupa tragedier bakom sig. Svar på tal kunde han också ge. Dräpande, festliga och knepiga repliker kom raskt på svenska men också på tyska och franska. Han är ”känd”, Nils Vilhelm Rundgren, ofta kallad Björnjägaren, född 10 februari 1890 i Augerums församling i Blekinge, död 13 oktober 1971 i Hjulsjö församling Hällefors, var en svensk äkt-naiv konstnär.

Bildkonstnär, trådtjack-luffare, slöjdare. Han tillhörde en fin släkt. Nils och hans tvillingbror fick gå i de allra finaste skolorna, Lundsberg och Solbacka. Rundgren var alltså lärd luffare och filosof men tycktes trivas driva med den s.k. kulturen, kallade alla för ingenjör. Dagen innan sin studentexamen på Lundsbergs skola i Värmland, 20 år gammal, försvann han från skolan för att ge sig ut på luffen. Det sägs att han slängde sina böcker i sjön.

Därpå hade han dragit på luffen per gammal velociped med järnkrok längst bak, där en salt sill brukade hänga. Ibland besökte han sin studiekamrat baron de Geer på Lesjöfors och fick några ringar stängseltråd att sälja till bönderna och lite metalltråd av finare slag att göra vispar och små leksakscyklar av. Någon gång fick han också nya blåkläder. Dem förstörde han omedelbart liksom nutidens ungdom, för att de skulle se begagnade ut.

Som alla luffare tog han diverse korttidsjobb. Alltid pratsam. Han såg bra ut, var kraftig och snabbtänkt. Baron eller greve, kallade han sitt tillfälliga värdfolk. Och fick han mat av en husa, så hette hon överhovmästarinna. Konstverken kallade han själv för lappar. 🙂


Hans bildvärld bestod till största delen av hans favoritmotiv: den abessinska kossan, krokandjur, sotare, lokomotiv, figurer med propellrar på ryggen och ett slags bemannad rymdfarkost som han själv kallade ”tjabovinkel/ar”. Färgskalan är oftast brunröd, grågrön och ibland mörkt blå.

Han levde under väldigt spartanska former i byn Lilla Havsjön i Hjulsjö församling, 10 km väster om Kopparberg i Bergslagen. Sin målarateljé hade han i en gammal manskapsvagn som normalt användes av skogsarbetare som rastkoja. Han tillverkade även en del trådkonst i luffarslöjds-teknik till nyttoföremål, exempelvis vispar, men även till leksaker till besökarnas barn, såsom trehjuliga cyklar, kärror med mera. EB-1565.  Nils Rundgren.

Björnjägaren hade då tidigare som jag tangerat, varit elev vid Lundsbergs skola där han var skolkamrat med Gerard De Geer (Bandybaronen) vid Lesjöfors AB. De Geer lär ha försett Björnjägaren med ståltråd till hans trådkonst till hans död.

På 30-talet erbjöd familjen Ernfrid Hansson honom arbete vid sin gård nära Hällefors. Där bodde han sedan fram till sin död i en skogskoja. Han målade där sina tjugofemörestavlor på kartong från packlådor. Det var sällsamma motiv, han handskades suveränt med tingens ordning.

Läste. ”En god vän beställde en älg, lämnade in en stor masonitskiva. Vi kom för att avhämta konstverket. Det var en väldig abessinsk ko. ”Men”, sa min vän, ”jag beställde ju en älg”. ”Asch!” fnös Björnjägarn, ”såna där satar springer det ju omkring överallt här!” Rundgren hade rätt, abessinska kor sågs inte i skogarna av nyktert folk. På slutet blev han berömd, fick betalt för sina märkliga kor.

Två år innan han avled, 1969, ställdes hans konst ut på Liljevalchs vårsalong med 4 tavlor. Och han blev ”Sveriges van Gogh”. Gouache

”Jag är fortfarande lika fattig. Får jag 25 öre för en tavla är jag glad, sade han.

Att måla är inte så märkvärdigt. Det enda konstnär jag beundrar är den där Rembrandt. Det måste varit en jävel att måla.

Den där Anders Zorn var nog också en jävel på att måla. Han kunde måla av fina baronessor. Generalsnus är bra för alla ingenjörer. Sprit dricker jag inte. Jag tar högst två supar.”

Man får söka sig till Nordiska Museets folkloresamlingar för att finna något av Nils. Där finns en målning anskaffad till en utställning på 1970-talet om luffare. Den är inte registrerad som konstverk. Idag finns dock alternativa synsätt på konsten. Nu är det snarare ett verks kommunikationsförmåga och betraktarens upplevelse som är det viktiga. Ingenting tyder på att Nils var en ensling i den meningen att han ogillade folk. Nils-Rundgren

Visserligen uttalade han sig kritiskt om trängseln i Stockholm: ”Helvetets filial.” Men han tyckte om att folk kom och hälsade på. Han hade inget emot uppmärksamhet i pressen. Han berättade sina historier. Han spelade på dragspel, fiol och munspel. Han showade och ansträngde sig inför sin publik.

Han ville vara till lags på alla sätt. Besökande kvinnor titulerade han baronessor och männen fick alla bli ingenjörer. Han bjöd gärna på ett skratt. Men inte så få skrattade också åt honom.

Sitt smeknamn Björnjägarn lär han ha fått vid ett tillfälle när han såg en björn attackera en häst i en hage. Då sprang han dit och skrämde bort björnen. Eventuellt arbetade han ett tag som sjöman. Bilder på Nils och även en tavla. Gouache på papp, signerad, daterad 1936. Hus i landskap. 26,5 x 36. Härligt!

Källor:
grythyttancc.com
bukowskis.com
sv.wikipedia.org
bygdeband.se
*personligt minne av vän*
lexikonettamanda.se
kulturdelen.com

 


Oberá är en stad i Argentina som fått många svenskar bosätta sig där…?

obera1

I landet Argentina ligger staden Oberá mellan de stora floderna Uruguay och Paraná på den lilla landtungan, provinsen Misiones mellan Paraguay och Brasilien. Oberá ingår i den region som brukar kallas Mesopotamia, landet mellan floderna.

Oberá är en stad med drygt 65 000 invånare år 2010 i nordöstra Argentina, av dessa uppskattas drygt 2 000 personer vara svenskättlingar. Därav mitt intresse.

Historiskt?
Oberá fick officiellt stadsrättigheter den 9 juli 1928 och namnet sattes efter en berömd infödd hövding. Staden är multikulturell med mer än 15 samexisterande nationella eller etniska grupperingar som håller på sina seder och traditioner.

1902 tog sig några familjer över floden Uruguay till Bonpland, ett område som redan hade en finsk bosättning och följande åren flyttade ytterligare familjer över. Man hoppades få utkomst från odling av yerbaträdet för framställning av ett te. Bonpland var emellertid stenigt och inte lämpat för yerbaodling.

Så 1913 började svenskarna flytta till området. Det fanns redan polacker, tyskar, ryssar m.fl. som snabbt börjat befolka området. Svenskarna koloniserade utefter ett vägstråk, som kom att kallas Picada Sueca och vid vägens norra del byggdes ett samhälle som fick namnet Villa Svea. Skandinaviska föreningen Svea stiftades den 1 augusti 1915 och i november samma år avvecklades Skandinaviska föreningen i Bonpland.

Under 1920- och 1930-talen ägde en fortlöpande invandring rum från olika nationaliteter till området och en tätort bildades samtidigt som framför allt Bonplands betydelse minskade. Så år 1928 grundades staden Oberá, där flera stadsdelar har svenskklingande namn, men skandinaver var då i minoritet.

1935 fanns i dessa trakter den största svenskkolonin i Sydamerika. Antalet svensktalande har sedan sjunkit från 1940-talets angivna 927 ”svenskar” i området som resultat av integration och i takt med att de första generationernas svenskättlingar dör ut. Sommaren 2015 beräknades cirka 20 personer tala god svenska och en handfull kunde även skriva exempelvis brev på svenska. Först 1922 som en svensk skola, där undervisningen bedrevs på svenska, inrättades och var i bruk till 1952.

1956 invigdes den svenska kyrkan Olaus Petri, en luthersk kyrka, som ligger i centrala Oberá. Ända fram till 1973 hölls predikan på svenska. Ett par gånger per år kan man dock fortfarande höra svensk predikan i kyrkan då en svensktalande präst kommer från São Paulo i Brasilien. I kyrkans regi ges ett informationshäfte, Budkavlen, ut men det är numera skrivet helt på spanska.

Vid Villa Svea (Parque Svea) anlades tidigt en kyrkogård, Svenska kyrkogården, (finns kvar 2015) under namnet Cementerio ”Sueco” de Oberá där framför allt svenskättlingar och relaterade personer fortfarande gravläggs. De är de bortglömda svenska utvandrarna. För 100-120 år sedan lämnade de Sverige för ett bättre liv i Brasilien. Många gick under, en del återvände, men några drog vidare söderut till regnskogens Argentina och lade grunden till Villa Svea. Här bor över 5000 svenskättlingar. I maj firar de att deras förfäder föll för de latinamerikanska locktonerna.

En del svenska inslag är tydliga i gatubilden med skyltar som Casa Lindström och Andersson maquinarias. Och ännu mer svenskt var det en majdag. I Sveaparken firade man 120-årsminnet av den första utvandringsvågen 1891 från södra Sverige och 100-årsminnet av när Kirunasvenskarna gav sig iväg 1911.

obera2

Jag fann dock denna stad genom en del artiklar. Men först, dokument, från chilenska och brasilianska arkiv, visar att omkring 9000 nazistiska krigsförbrytare fick en fristad i bland annat Argentina och Brasilien. Läste på annat håll. ”Hon återvände snabbt till Sverige. När kriget var slut följde hon med sin Arthur till Argentina. Tillsammans med andra ”SS-familjer” slog de sig ner i staden Oberá, där en svensk koloni, ”Villa Svea”, hade etablerats i början av 1900-talet.

Hennes tyske man Arthur Grönheim, fick en fristad i Sverige efter kriget. Som titel angav han ”kontorist”. Men hans titel var i själva verket Sturmbannführer, chef för tyska SS underrättelsetjänst i Norden. Fram till maj 1945 hade han styrt över ett agentnätverk i Sverige, med huvudkontor i Oslo. Precis som andra höga nazister ville han snabbt ta sig till Latinamerika.

Det visste den svenska säkerhetspolisen, som lovade honom och hans svenskfödda hustru Britta fri lejd. Men hjälpen hade ett pris. Grönheim skulle avslöja sitt agentnät och förråda en vän, ledare för det Svenska nazistpartiet SSS, Svensk socialistisk samling. Något som han också gjorde.Denne ledare var nämligen misstänkt för att ha tagit emot pengar till SSS från Nazityskland, förmedlade av Grönheim.

Oberá passade paret som senare förmodligen flyttade vidare. En plats med kluven historia.

Källor:
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
svd.se
varldenshistoria.se
sydsvenskan.se
politiken.dk

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,