Soldater i fält dog mest av sjukdom och svårt klimat historiskt sett, än av kulor? Del 1-2

Soldater i fält, sjukdomar, kurer, deras vardag, läs och lär. Krigshistoria associeras för det mesta med slag och strid, som blixtrande kanoner, tjutande granater, knattrande eldhandvapen och framtrampande fötter i blodig lera. Män som kämpar och faller, hjältar som föds eller dör.

Men är detta sanningen i det stora?
För soldater i det som kallas tidig modern tid (ca 1500-1800) inträffade döden sällan på slagfältet. Av alla knektar som stupade i fält dog endast en eller två av tio i strid eller till följd av skador från vapen. Bortsett från dem som svalt eller frös ihjäl, så avled de allra flesta av sjukdomar.

---

Första världskriget?
Redan under första världskriget dog fler av sjukdomar, trots ny förstörelseteknik och ökat medicinskt kunnande. Bilden överst. De sanitära förhållandena i skyttegravarna var dåliga och vanliga sjukdomar var dysenteri, tyfus och kolera. Många soldater led av parasiter och plågor som skyttegravsfot. En annan dödsorsak var exponeringen för väder och vind, eftersom temperaturen ofta kunde vara under fryspunkten.

---

Fanns det apotek?
Ja, typ vanliga fältapotek kunde rymma läkemedel som ”enhörningsextrakt”, ”egyptisk smörjelse”, ”elixir” och ”pulver mot olyckor”. Förutom fall av placebosensationer hade de flesta av dessa kurer ingen som helst läkande verkan. Flera av dem lär tvärtom ha ökat patienternas lidande. Bland de droger som kunde vara dödliga i för stora doser återfanns den starkt laxerande medicinen ”gummigutta” samt potenshöjande ”spanska flugan”, ett pulver tillverkat av en giftig skalbagge från tropikerna.

Universalmedlet mot alla slags krämpor och åkommor var alkohol. Sprit och öl gavs dagligen ut till såväl friska som sjuka och ansågs ha allmänt hälsobringande och sjukdomsförebyggande effekt. Inget dricksvatten fick intas utan att först ha spätts ut med brännvin, och i de dagliga ransonerna ingick intagandet av en kaloririk ölbrygd kallad ”dricka”. Sjukvårdspersonalen vid varje regemente var få, i regel en fältskär och en handfull assistenter som skulle sörja för omkring tusen män. Krigsmakten sökte i första hand karlar med kirurgiska färdigheter som kunde utföra snabba operationer på sårade knektar efter strid. Kraven på medicinskt kunnande var därför inte särskilt högt satta. Att de sjuka skulle hamna i god vård och omsorg var knappast givet.

Sjukhus eller…?
Under uppehåll i krigföringen förlades de sjuka ofta tillsammans i särskilda byggnader. Där fick de en halmbädd att friskna till på, serverades varma soppor och fältskärens äventyrliga dekokter. Svårt sjuka kunde lämnas efter när armén drog vidare, eller så fördes de med nerbäddade i sjukvagnar. Genom att skilja på friska och sjuka försökte arméledningen också isolera smittor och hindra dem från att spridas vidare. En del smarta härförare, som Karl XII, lät dessutom arméns regementen kampera avskilda från varandra för att förhindra att en farsot som brutit ut i ett förband skulle föras vidare till ett annat.

Sjukstugorna blev ofta snabbt mycket ohälsosamma och det hände till och med att präster drog sig för att besöka de sjuka på grund av den otäcka stanken av smuts, urin och avföring. Flugor, löss, loppor och myggor har under historiens gång ofta påverkat, och ibland helt avgjort, fälttåg och annan krigföring. Insekterna har spridit sjukdomar som rödsot, fläckfeber och malaria.

Sjukdomarna har skördat mängder av offer. Och döda kroppar blev ofta liggande i ingenmansland ända till fronten flyttade sig och de hade då blivit mycket svåra att identifiera. På några slagfält, som det vid Nek i Gallipoli, blev de döda inte begravda förrän efter kriget. Över hela västfronten fann man döda efter kriget efterhand som åkrar plöjdes och källare grävdes ur. I del två mer detaljer om krig, vita kriget och ex slaget vid Lützen.

Källor:
sv.wikipedia.org
popularhistoria.se
historiskt.wordpress.com
militarhistoria.se
svd.se

❤
COVID-19:

Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd och var försiktig, covid-19 som ökar efter hand 2021. Obs regel – munskydd vid vissa tider med kollektivtrafiken. Nya virus kräver noggrannhet.

Blogginlägget nedskrivet 2/3-21
Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).

Bakom idén med att konservera låg märkligt nog – Napoleon…?

Man tror detta började senast – 12 000 år f.Kr. , sedan dess har människan försökt förlänga hållbarheten på mat. Man spred ut säd i solen och gned in köttet med salt. Långt senare uppfanns konservburken, som minskade svälten bland soldater.

Namnet?
Konservering (av konservera, av latin conse’rvo ’bevara’, ’vidmakthålla’), metod att förbättra ett livsmedels hållbarhet utan att nämnvärt försämra dess kvalitet.

Vem och vad?
Idén om att konservera i glas och på burk kommer ursprungligen från Napoleon. Han utlyste år 1800 en belöning till den som uppfann en metod som kunde bidra till att förse hans soldater vid fronten med mat.

Konditorn Nicolas François Appert experimenterade i åratal och vann 1809 pris för detta. Han fyllde kött, ägg, grönsaker, mjölk och färdiglagade rätter i glas, som han förseglade med korkar. Glasen packades in i linne och kokades. Appert tog patent på sin uppfinning, men nackdelen var att glasen var tunga och svåra att transportera till fronten.

Landsmannen Pierre Durand kom året efter med idén att använda burkar av tenn, som inte lika lätt gick sönder. Idén spred sig, och burkarna gjordes senare av stål och bleck.

Vad är konservering? Fakta?
Konservering är behandling och förberedande av livsmedel eller andra produkter eller föremål för att förlänga hållbarheten. För detta ändamål kan man använda olika typer av konserveringsmedel. Konservering av livsmedel används för att förlänga produktens hållbarhet, genom att göra så att förstörelseprocesserna går långsammare och därmed behålla livsmedlets kvalitet.

Och – konservering innebär även att vårda och bevara kulturhistoriskt värdefulla föremål samt att genom olika metoder rengöra, stabilisera och tillgängliggöra dessa.

Källor:
illvet.se
sv.wikipedia.org
ne.se
kalmarlansmuseum.se

Nazisoldaternas mirakelpiller kunde få dem slåss i minus 30 grader…

Nazityskland experimenterade med olika medel, allt för att vinna kriget. En otäck läsning om hur man suddade ut alla gränser. Det handlade om att ge soldaterna mer energi och kraft. Genom att läsa soldaternas brev hem fick man veta hemligheten bakom tyska krigsmaktens blixtkrig. I Storbritannien skev media om dessa ”mirakelpiller” och soldaterna kallade dem ”stridsvagnschoklad”. När vi läst har det tidigare inte framgått så tydligt om detta drogmissbruk.

Denna drog tog även Führern, drogen som delades ut av nazisternas krigsmakt. Vad var det då de fick? De fick metamfetamin – under namnet pervitin – en variant som liknar amfetamin men är något kraftfullare och mer beroendeframkallande. Ett metamfetamin-rus kan pågå 2-10 timmar, beroende på dosens storlek. Blixtkriget drevs av amfetamin. Idén var att förvandla vanliga soldater, sjömän och flygare till robotar kapabla till övermänskliga bedrifter. Många av Wehrmachts soldater var höga på Pervitin när de gick in i strid, särskilt mot Polen och Frankrike.

Under krigets sex år ska Nazityskland ha tillverkat mer än 200 miljoner tabletter till krigsmakten. Tabletterna var tänkta att hålla uppe orken hos soldaterna. Mannen som upptäckte drogen som användning för att öka självförtroende och medvetande var en tysk läkare, Otto Ranke. På östfronten där Tyskland stred mot Sovjetunionen togs drogen i stora doser. En grupp på 500 soldater ska ha omringats av Röda armén i januari 1942 och försökt marschera i minus 30 grader.

En sjukofficer beslutade att ge dem pervitin när de började lägga sig ner i snön och ville dö. Efter en halvtimme började de spontant rapportera att de mådde bättre. Men verkligheten gav bieffekter, många soldater led av depressioner och hallucinationer. Vissa dog av hjärtproblem eller sköt sig till och med.

I maj 1940 skrev soldaten och sedermera nobelprisvinnaren i litteratur Heinrich Böll ett brev hem från fronten. Han var utmattad av kriget och kände sig ”kall och apatisk”: Han önskade få mer peritivin till sitt förråd och skrev att ett piller hade samma effekt som flera liter starkt kaffe. Drogen tog bort all oro och i några timmar kände sig Böll lycklig.

Nazisterna forskade på ett antal droger (som senare skulle leta sig in i västvärldens nattliv) och efterforskningar visar på tester i ett nazistiskt drogprogram där en kokainbaserad drog testades på fångar i Sachsenhausens koncentrationsläger. Drogen kallades D-IX och gavs till fångar som sedan tvingades marschera tiotals mil utan vila. Det var Hitlers sista hemliga vapen för att vinna ett krig han redan förlorat för länge sedan, men drogen hann aldrig delas ut till soldaterna innan de allierade påbörjade sin stora motoffensiv.

Vad var D-IX? Drogen innehöll fem mg kokain, tre mg Pervitin och fem mg Eukodal (ett morfin-baserat smärtstillande medel). Numera skulle en knarklangare som fångas med detta starka läkemedel skickas till fängelse. Vid den tiden var dock läkemedlet testat till slut på besättningsmedlemmar som arbetade på marinens minsta ubåtar, kända som ”Seal” och ”Beaver.

På Dachau dog hundratals i kar med isvatten som läkare försökte hitta ett sätt att bättre isolera de flygande kostymer som Luftwaffe-piloter förde ner i havet. Och i Mauthausen i Österrike led intagna hemska kval av kemiska brännskador som läkarna sökt botemedel för skador av fosfors skal. Man vet ej hur utbrett det var, en del läkare var involverade, ex. Jörg-Dietrich Hoppe. En del klarade kanske sitt samvete genom att se det som tester för ”medicin”.

Blixtkrig (tyska: Blitzkrieg) är en typ av taktik i krig som går ut på att, med hjälp av kombinerat användande av infanteri, pansar och flygstridskrafter, utnyttja överraskning av motståndaren och därmed dennes begränsade förmåga att hinna anpassa sig. En fruktansvärd tid vi ändå ej får glömma…

Källor:
aftonbladet.se
spiegel.de
en.wikipedia.org
cchrint.org

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Soldater, metamfetamin, droger, missbruk, nazism, andra världskriget, fakta, historia,