Elin är ganska svår nå fakta om men hennes duett med Jon Henrik fick mig att ”måste veta lite mer”. Naturligtvis, om samarbetet med Jon H. Men lyssna på musiken! Elin har även gjort sång till Frost 2. Filmen hade premiär 2019 och de här har röster som Anna. Original Kristen Bell och på svenska – Mimmi Sandén – samt samiska med Elin Kristina Oskal.
Vem är hon? Lite vet jag 🙂
Elin Kristina Oskal, samiske Blime artist 2021. Hon är konstnären och Jikon-skådespelaren från Saltdal i Nordland. Den administrativa huvudorten är Rognan. I Saltdal bor cirka 4617 invånare.
Elin? Elin är cirka 26 år och kommer från ett ställe i Norge som heter Lønsdal. Förutom att jobba som artist har hon även jobbat en del med teater och skådespeleri, och precis som sångaren Jon Henrik håller hon också på med renskötsel. De är bra vänner.
När Oskal växte upp var hon den enda sameleven i sin klass och den enda som kom från en renskötande familj. Det gjorde att hon då och då kände sig lite av en outsider.
Jon Henrik? Jon Henrik Mario Fjällgren (född i april 1987 i Cali, Colombia, som Montoya) är en svensk – samisk sångare, joikare och samepolitiker. Han blev bland annat känd för sin medverkan i Talang Sverige 2014 när han golvade hela svenska folket med sin vackra sångröst och jojk – dessutom flera gånger medverkat i Melodifestivalen. Längd cirka 166 cm.
Jon hade hört Elin och frågade henne om hon ville vara med på plattan – en singel blev det tillsammans. Mycket bra anser jag. 🙂
Genom åren har han bland annat ställt upp i Mello tre gånger, tagit hem vinsten i Let’s dance 2018 och dessutom landat på en hedrande andraplats i Stjärnornas stjärna, som sändes på TV4 förra året. ” Han är far till dottern Ella Sáve. I programmet ”Stjärnorna på slottet” berättar pratar han också om kärleken till sin dotter som han fick hösten 2020 med sitt ex Maret Nystad. I en intervju i september 2021 berättade Jon Henrik att han inte hade träffat dottern, som bor med sin mamma i Nordnorge, sedan födseln. Dels på grund av restriktioner och den långa resan dit, och dels på grund av att han som renägare inte har kunnat lämna hjorden.
Men i dag säger han att det hela har löst sig väldigt bra. ”Vi ses av och till. Det känns väldigt bra, det har ordnat upp sig alltihop. Hon bor inte i Sverige så det blir att pendla för både mig och mamman. Men det funkar bra.” (x) I dag är dottern Ella två år gammal. Efter separationen från Maret Nystad har Jon Henrik Fjällgren varit singel och är är till vardags renskötare i Mittådalens sameby i Härjedalen.
Inom sin musik en banbrytare med smak för jazz, folkmusik, rock och en artist vars musik är inspirerad av och tillförd av sina samiska rötter. En kvinna som vet vem hon är, var hon kommer ifrån och vad hon står för. En musikikon som har inspirerat inhemska artister över hela världen. Mari Boine. Hon har själ. Så säger hennes hemsida.
En spännande kvinna vars engagemang är stort och hon kämpar mycket för ex samiska kvinnor. Hon är – Mari Boine, född Mari Boine Olsen, tidigare gift Mari Boine Persen, född i november 1956 i Gamehisnjárga, Finnmark, är en norsk, samisk sångerska och låtskrivare. Hon sjunger i en traditionell folkmusik stil, en traditionell jojk, men har också förnyat den med element från jazz, rock och folkmusik från många olika kulturer och med en rad kompletterande instrument och slagverk.
Tidigt? Född och uppvuxen i Gámehisnjárga, en udde vid floden Anarjohka i Karasjok kommun i Finnmark, i nordligaste Norge, där hon växte upp bland Laestadianer, en kristen rörelse. Hon växte upp genomsyrad av regionens naturliga miljö. Hennes föräldrar var Sami (samer). Joseph Boine Olsen (1922-1990) och Kirsten Vuolab (1924-1991). De levde av lax fiske och jordbruk. Den lokala skolan som hon gick i återspeglade en mycket annorlunda värld. All undervisning var på norska. Hennes låtar är starkt rotad i hennes erfarenhet av att vara i en föraktad minoritet.
Musikens början? Till ex. låten ”Oppskrift för Herrefolk” på hennes genombrott CD ”Gula Gula” 1989, som sjungs på norska, skillnad från resten av låtarna som är på samiska, talar direkt om ”diskriminering och hat” och rekommenderar ironiskt sätt att förtrycka en minoritet: ”Använd bibel och brännvin och bajonett”. Hennes andra låtar är mer positiva, sång av skönhet och vildhet i Sapmi (Lappland).
Riddare! Boine blev 18 september 2009 utnämnd till riddare av första klassen av Sankt Olavs Orden för hennes konstnärliga mångfald. Vid vinter-OS i Lillehammer 1994 tackade hon nej till att uppträda, då hon såg inbjudan som ett försök att få henne att tjäna som kulturellt alibi. Hon blev 2008 utnämnd till professor i musikvetenskap vid Nesna (en av 24 statliga högskolor i Norge).
Mari: ”Det gör mig glad att se att den samiska självkänslan är starkare idag. Jag tycker att jag är en av artisterna som har bidragit till det. Och naturligtvis, som för alla andra artister i världen, är ens bakgrund en stor del av ens musik och konst.”
Musiken? Mari Boine har också arbetat med andra musiker vid inspelningar, bland annat med Jan Garbarek. Hon är också en viktig bidragsgivare till fredsprojektet One People.
Priser: Utmärkelser som : Nordlysprisen 1994 och Nordiska rådets musikpris 2003.
För flera år sedan återvände Boine till det som samerna kallar Sámiland, den vidsträckta marken som täcker norra Norge, Sverige, Finland och en del av Ryssland. Hon bor nu i Finnmark, nära där hon växte upp och nära sin familj inklusive sina barn. Varit gift med Åge Arnfinn Persen (nu?).
Senare år? Släppt 2017 blev See the Woman, hennes första studioalbum på åtta år. Trots att hon behöll sitt kännetecken-ljud spelas alla låtar utom en på engelska, vilket har lockat fans från hela världen:
”Det är väldigt viktigt för mig att marknadsföra mitt eget språk, men det finns nu så många samiska artister på scenen att jag känner att jag också kan göra andra saker som jag vill göra”
Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd och var försiktig, covid-19 som ökar efter hand 2021. Obs regel – använd helst munskydd med kollektivtrafiken. Nya virus kräver noggrannhet.
Blogginlägget nedskrivet 3/5-21 Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).
Herman Lundborg var en uppburen person i samhället. Många beundrade honom och såg upp till honom. En expert och ledare för forskningen var Herman Bernhard Lundborg, född 1868 i Väse, Värmland, död 1943 i Östhammar. Han var – rasbiolog, läkare, professor och chef för det nystartade Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921-35. Faktum är att Sverige i början av 1900-talet var världsledande på det rasbiologiska området. Vid denna tid var det också rent vetenskapligt intressant och han fick utmärkelser, så med senare års insikt blir ju det annorlunda och anses nära – rasism. Han reste alltså runt och mätte skallar, i en tid då allt såg annorlunda ut och nutida sunda förnuft (?) ej fanns…
Rasbiologen och hans familj? År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Under ledning av professor Lundborg bedrevs under flera år rasbiologiska studier på olika människotyper i Sverige, forskning som hade rashygieniska motiv. var en svensk läkare och rasbiolog. Han var son till majoren Herman Emanuel Lundborg (1834-1888) och Maria Vilhelmina Löhman. Herman Lundborg var gift första gången 1900 med Thyra Peterson (1868-1931) från Stockholm och andra gången 1936 med Maja Kristina Holste (1893-1968) från Jukkasjärvi.
Studier? Herman Lundborg studerade i Stockholm och vid Uppsala universitet, Karolinska Institutet och Lunds universitet, först zootomi och allmän morfologi, och därefter via psykiatrin och neurologin, ärftliga sjukdomar. Dessutom studerade han embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Nederländerna och kriminalpsykologi i München.
Därtill gjorde han flera studieresor till andra länder, bland annat Estland. Han blev medicine kandidat i Stockholm 1887 och medicine licentiat i Lund 1901 och medicine doktor i Lund 1902. År 1903 blev Lundborg docent i psykiatri och neurologi samt hospitalsläkare i Uppsala, 1915 docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning och formellt, 1922 professor och chef vid Statens institut för rasbiologi.
Lundborg pensionerades 1935 och efterträddes då av Gunnar Dahlberg som varit hans assistent 1922-1924. Lundborg – blev 1933 vice president i International Federation of Eugenics, hedersledamot av Vetenskapsakademien i New York 1935 och hedersdoktor i Heidelberg i Tyskland 1936.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. Hans forskning medförde ex att han upptäckte sjukdomen som idag är känd under namnet Unverricht-Lundborgs sjukdom. Lundborgs upptäckt ledde till att kusinäktenskapen upphörde. Sjukdomen är mycket sällsynt, men förekommer också i Finland. En sida av saken.
Hans arbeten? Ett av hans mest lästa arbeten i rasbiologi var en undersökning av svenska värnpliktiga och han skrev populärvetenskapliga verk i ämnet, bland annat Rasbiologi och rashygien (1914), Svensk raskunskap (1927) och Västerlandet i fara (1934). Flera översattes till tyska och en del till engelska. Hans rasideal var den svenska allmogen och dess avkomma. En viktig bit av hans teorier grundades på genealogi. Teorierna om att den svenska rasen degenereras och – att det fanns mindervärdigt rasmaterial i befolkningen som aktivt måste bekämpas resulterade i tvångssteriliseringar och inrättandet av Statens institut för rasbiologi.
Andra menar att rasbiologins tillämpning i praktiken, med tvångssteriliseringar och statligt understödd rasforskning, skedde efter institutets inrättande, och de styrker detta med datering av lagar och rasstudier och menar att de minskade anslagen berodde på kritik från utlandet och dåliga tider. Att Lundborg spelade en avgörande roll råder det dock enighet om. Han hade under 1910-talet gjort sig känd som rasbiolog genom sina mätningar och undersökningar av den svenska och samiska befolkningen. Lundborg bedrev under sin tid vid institutet sin verksamhet främst i de nordliga delarna av Sverige.
Undersökningarna, som gick under namnet ”Lappundersökningen”, ingick inte i institutets egentliga verksamhet. Eftersom en stor del av befolkningen i norra Sverige var en blandning av samer, svenskar och finnar fångade det Lundborgs intresse. Han ville hitta bevis på vilka förödande följder rasblandningar kunde få. Både barn och vuxna blev noggrant mätta och undersökta och även fotograferade. Lundborgs forskning kritiserades eftersom att han inte kunde redovisa några egentliga resultat.
”Under resorna i Lappland fanns alltid unga kvinnor med som assistenter. I allmänhet samer eller finsktalande. En del var hans älskarinnor. Några blev gravida.// I Uppsala väntade hans hustru Thyra på väg mot sammanbrott. Rasbiologens dubbelliv med de underlägsna. Hans privata liv var som ett slags intimisering av en större politisk idé.”// (x)
”1926 kom hans lappländska älskarinna Maria Isaksson, på bild, till Uppsala. I hans pärmar var hon definierad som ”blandras”, antagligen med samisk och så kallad östbaltisk karaktär, som det hette. Hon installerades på institutet som städerska – det är förfärligt att läsa. Ett år senare föddes deras gemensamma barn. Alla förstod läget. Hans trovärdighet som rasbiolog och hätsk fiende till all rasblandning raserades obevekligt, dag för dag. Till sist återstod ingen alls.”// (x)
Älskarinnans hämnd: ”Maria var stark och företagsam. Det verkar faktiskt ha varit hon som genom sin blotta närvaro som ”rasblandad” rev ner hela det svenska rasbiologiska forskningsprojektet, som en underbar hämnd mot hela skiten. Till sist gifte de sig. Han avled 1943. Hon flyttade in i det uppstädade Rasbiologiska institutets vaktmästarbostad.”
Tyskt samarbete? Han blev en förebild för de tyska rasbiologer naturligt, de som skulle lägga grunden till Förintelsen under naziregimen. Hans kontakter med tyska universitet vilade på gemensam övertygelse. Men – i motsats till sina kolleger i München, som med tiden fick viktiga uppdrag i det nazistiska dödsmaskineriet, var han inte fixerad vid judarna utan vid samerna.
Böcker: Hans rasteoretiska böcker blev mycket beundrade av flera, men i dag torde dessa kunna ses som exempel på en rasistisk självgodhet – i kombination med nationalism och nymalthusianism. Och än idag finns högerextrema rörelser som fortfarande vill dela in människor i raser med olika värden. År 1958 övergick Statens rasbiologiska institut i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.