Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner NYA inlägg, Klockan 09 -VARJE MÅNDAG, ONSDAG, FREDAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG! 2640 inlägg.


2 kommentarer

Willie Nelsons ‘Trigger’ – hans gitarr som betyder så mycket…

Willie-Nelsontrigg1

Sångaren Willie känner de flesta till, mannen vi förknippar med country, håret och hans gitarr ska jag berätta om, en kär vän? För i mer än 40 år har Willie Nelson spelat på en Martin N-20 nylonsträngad akustisk gitarr som han kallade ”Trigger”, efter Roy Rogers häst. En klassisk gitarr designad utan pick-guard, den berömda reliken har utvecklat ett distinkt gapande hål i kroppen. ”När Trigger går, slutar jag,” sa Nelson en gång.

Willie Hugh Nelson, född 29 april 1933 i Abbott, Texas, är en amerikansk countrysångare, gitarrist, låtskrivare och skådespelare, nu 87 år. Coolt? År 2004 startade han bolaget Willie Nelson Biodiesel som tillverkar fordonsbränsle på sojabönor

Gitarrhistorien?
Nelson testade ett flertal gitarrer från olika tillverkare i början på sin karriär. Efter att en av hans gitarrer blivit förstörd 1969, så köpte han en Martin N-20, foto nedan. Nelsons tanke var att efterlikna Django Reinhardts spelstil och gitarr. Han förstärkte sedan sin akustiska gitarr, vilket resulterade i hans säregna gitarrljud. Gitarren under såldes för 55 970 kronor, april 2014.

1969 Martin N-20

Tidigt?
När Nelson hade kontrakt med RCA Records brukade gitarrtillverkare låna ut, eller ge gitarrer till honom för att testa dem. Tidigt i sin karriär spelade Nelson på instrument från Fender, bland modellerna Telecaster, Jaguar och Jazzmaster. Nelson spelade sedan på gitarrer från Gibson. Före en konsert 1969 gav Baldwin Piano Company honom sin nya gitarr, en elförstärkt nylonsträngad gitarr av modellen 800C, med en Prismatone stereopickup, samt en förstärkare att testa denna med.

Willie Nelson / On The Road Again
https://www.youtube.com/watch?v=Gdlyi5mckg0

Willie Nelsons 'Trigger'

Martin N-20?
Martin katalogiserade först den nylonsträngda N-20 1969, även om de faktiskt började bygga dem i slutet av 1968.

Stackars gitarren!
Under en konsert på Floore’s Country Store i Helotes, Texas, trampade en berusad man på Nelsons Baldwingitarr. David Zettner och Jimmy Day, som spelade i Nelsons kompband ”Family”, tog med gitarren till instrumentmakaren Shot Jackson, i Nashville, Tennessee. Jackson, som ansåg att skadan var för stor för att reparera, erbjöd Nelson en Martin N-20 nylonsträngad klassisk gitarr tillverkad av brasilianskt rosenträ.

Nelson instruerade honom över ett telefonsamtal att flytta pickupen från Baldwingitarren till den nya Martin- gitarren. Instrumentet tillät honom att förstärka hans akustiska ljud vid konserter i större lokaler. Nelson köpte gitarren utan att ha sett den för 750 dollar, och döpte den – till ”Trigger”.

Willie Nelsons 'Trigger'2

Vem var Django nedan?
Jean ”Django” Reinhardt, född i januari 1910 i Liberchies nära Pont-à-Celles, Hainaut, Belgien, död i maj 1953 i Fontainebleau, Seine-et-Marne, Frankrike, var en belgisk-fransk självlärd jazzgitarrist av romsk härkomst.

I Nationalencyklopedin beskrivs han som ”en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister”. 1951 drog sig Reinhardt tillbaka från spelandet och bosatte sig i Samois sur Seine nära Fontainebleau. Han avled två år senare av en hjärnblödning.

djangoo

Django Reinhardt: Three-Fingered Lightning – om honom
https://www.youtube.com/watch?v=PQhTpgicdx4

I mitten av 1980-talet bildade Willie supergruppen The Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Waylon Jennings och Kris Kristofferson. Han har även samarbetat med bland andra Ray Charles, Merle Haggard, Julio Iglesias, Kimmie Rhodes och Wynton Marsalis.

CORONA:
Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd, hosta i armvecken och var fortfarande – försiktig.

Källor:
gak.co.uk
guitar.com
rollingstone.com
sv.wikipedia.org
vintageandrare.com
en.wikipedia.org

Blogginlägget nedskrivet 5/10-20
Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).
Ev skrivfel kan ske, källor från ex. utland kan skapa det, men ändrar snarast 🙂

 

 


Döden och begravningar, en historisk återblick, hur var det långt bak i tiden…?

gravar förr i tiden2

Döden har alltid varit omskriven, men förr var det vanligt att man såg den naturligare. Man föddes, levde, åldrades och dog – döden ingick som en naturlig fortsättning på livet.

Hur är dess seder och bruk bakåt i tiden i det kristna Skandinavien?

Reformationen på 1530-talet medförde vissa förändringar, men den seglivade folktron levde kvar fram till 1900 -talet, åtminstone på landsbygden. En återblick på stenåldern där man genom gravar skapat teorier om hur man såg på livets slut. Gravläggningen i sig avspeglar en tro på att det fanns någon form av liv efter döden och på att begravningsceremonierna hjälpte den avlidna över från ett liv här på jorden till ett liv på andra sidan om döden. På många boplatser har man hittat stenåldersgravar alldeles invid eller t.o.m. under husen. Detta har man tolkat så, att de avlidna har upplevts som närstående och att man inte har varit rädd för dem.

Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållit jordfästningen och likvigningen. Det senare där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansågs ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att ”sjunga ut lik”.

1686 fastställde att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava de sina). Begravning fick endast ske på för därför avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och de som begått självmord).

gravar förr i tiden1

Ända sedan antiken har lik varit kringgärdade av föreställningar om orenhet, och bruket att lägga träkäppar i gravar, kan ha uppstått av att de använts som mätstänger när man skulle tillverka kistan och på så sätt kommit nära den avlidne. Under medeltiden skulle begravningen, enligt lag, ske så fort som möjligt – helst redan dagen efter dödsfallet.

De religiösa förändringarna och förbuden senare skapade troligen en oro bland ”vanligt folk” kring vad man nu skulle göra både för att skydda de döda och sig själva, och denna oro verkar ha lett till vad som nästan kan beskrivas som ett uppsving i folktro och ritualer.

Mycket handlade om att avvärja hemsökelser i efterhand. Man lade ner järnföremål i kistorna, t.ex. en sax, som skulle ”hålla fast” den döde. Humle, och även linfrö, har sedan 1500-talet lagts i gravkistor för att hindra de döda från att gå igen. De kunde nämligen inte komma ur kistan innan de hade räknat alla blad eller korn… Sedan gammalt har den svarta färgen använts i klädedräkten för att markera den sorg som fördystrar sinnet.

stenåldersgravar Stenåldersgrav

Begravningsceremonin ägde som regel alltid rum på en söndag. För ”bättre” folk inne i kyrkan, för allmogen på kyrkogården, vid graven. Såväl före som efter begravningshögtiden samlades begravningsgästerna i den dödes hem. Traditionellt har begravningsplatserna legat intill fängelser och sjukhus.

En romsk begravning ex. skedde inom sex dagar efter dödsfallet och till begravningen kunde det komma flera hundra gäster. Efter ceremonin hölls gravkaffe där en stol står tom för att visa att det är någon som saknas. Ett halvår senare går familjen till graven med mat och dryck och cigaretter om den döde var rökare. Alla olika religioner har behov av att hitta trygghet. Riterna skiljer sig åt men behovet är detsamma.

Livets syn, vi föds och lever är bra. Avslutet ändå med logik. Efter där vi ej vet  ❤

Källor:
popularhistoria.se
fonus.se
sv.wikipedia.org
ne.se
edu.krs.fi


Johann Trollmann, lovande idrottsman som mördades under nazismen…

Trollmann

Johan var en lovande tysk boxare som bara försvann för att det inte fanns plats i Nazityskland för honom. Han var Johann Trollmann, boxare som 1933 erövrade mästartiteln i lätt tungvikt, bara för att några dagar senare fråntas den. För några år sedan restes ett monument i Berlin för den förödmjukade, förnedrade och senare av regimen mördade idrottsmannen. Alla berättelser om hemskheterna kan aldrig sluta skrivas om. Det förtjänar de och de anhöriga som drabbades.

Tyske medborgaren Johann Wilhelm Trollmann var född 27 december 1907 i Hannover – död 9 februari 1943 i koncentrationslägret Neuengamme i Hamburg – och han var en sintoboxare. Sinti var en folkgrupp han tillhörde, varför han betraktades vara zigenare och behandlades därefter av Hitlers nazistister. Trollmann, i familjekretsen alltid kallad Rukeli, hade den dansanta stilen i ringen, inte olik Muhammad Alis. Hans alias var även Heinrich (”Gipsy”).

Han blev synlig i slutet av 1920-talet inom boxningen. År 1928 var han tänkt att representera Tyskland vid de olympiska spelen i Stockholm men tjänstemän vägrade han att deltaga på grund av sin förmodligen ”gulaktiga, icke-tyska stil”.

trollmann-punchbag

Han fick en del matcher där han sågs ned på, och vid en kamp i juli 1933, skulle han möta en Gustav Eder som motståndare. Trollmann hotades så att han var tvungen att byta ”dansstil” – eller förlora sin licens. Han kom matchdagen med håret färgat blont och hans kropp pudrat vit med mjöl, det blev som en karikatyr av en arier. Han tog slagen av sin motståndare i fem omgångar, innan han kollapsade, genomförde matchen med värdighet som motto och förlorade.

Förföljelsen av sinter och romer i Tyskland ökade dramatiskt under de kommande åren. Sterilisering var var ofta vanligt av internerade i koncentrationsläger och även Trollmann genomgick denna operation. År 1939 blev han inkallad i Wehrmacht och kämpade på den östra fronten. Han sårades 1941 och återvände till Tyskland därför. 1942 tvingades alla romer och sinti lämna Wehrmacht.

Gestapo arresterade honom i juni 1942, och han internerades i Neuengamme koncentrationsläger. Han försökte hålla en låg profil, men lägerchefen hade varit engagerad i boxning före kriget och godtog Trollmann.

Han använde Trollman som tränare för sina trupper under nätterna, men hans hälsa försämrades och hans kompisar bland fångarna fejkade hans död och lyckades få honom över till det intilliggande lägret Wittenberge, enligt en antagen identitet. Där tvingades han upp i en match med Emil Cornelius, en f.d. kriminell, som ändå Trollman vann över! trollmann-fighting1920

Motståndaren sökte snart hämnd för sin förnedring och tvingade Trollmann arbeta hela dagen tills han var utmattad, innan han attackerade och dödade honom med en spade. Johann Trollmann var bara – 36 år gammal.  😦

Johann ”Rukeli” Trollmann dog 1944, en av hans yngre bröder, Henry, hade också dödats fyra månader tidigare vid Auschwitz. Fylld med sorg avled modern Friedirike 1946 i Hannover.

2003 fick Trollmann postum upprättelse då tyska boxningsfederationen erkände honom som vinnare av titelmötet 1933 i lätt tungvikt. Det monument som satts upp i Viktoriaparken i Berlinstadsdelen Kreuzberg, i form av en starkt sluttande boxningsring, har beteckningen ”9841”, Trollmanns fångnummer under lägertiden. Det kom att efterhand flyttas runt till andra tyska städer för att hedra boxarens minne.

trollmannberlin

Alekos Hofstetter, en av konstnärerna bakom verket, beskriver sluttningen som symbolisk för ”den avgrund som Trollmann släpades ner i”. Ett av alla tragiska öden, en man som älskade sin boxning, men trots att han stridit för ”sitt land” blev det också hans död. Och kort om sinti, en tydligare förklaring.

Sinti, det namn som användes av etniska romer i Tyskland under århundraden, men Hitlers diskriminering gjorde att massa människor sändes till tvångsarbetsläger och från 1934 utsattes för tvångssteriliseringar som en följd av nazisternas ”rasrenhetslagar”. Sinti är en folkgrupp som idag främst lever i Tyskland, Österrike samt i viss mån i Benelux-länderna. En man från detta folk kallas sinto, en kvinna sintisa. Trollman – en av alla, men nu vet du om honom. En stark man på många vis att minnas.

Källor:
dn.se
boxrec.com
articles.chicagotribune.com
romediafoundation.wordpress.com