Åren går och denna radioröst var mäkta populär då när popmusiken slog igenom riktigt. En legendar som skrivits lite om, men värd minnas. Namnet Carl-Eiwar Carlsson. Programledare, regissör, skådespelare
Han föddes 9 februari 1931 i Skutskär i Uppsala län, död 14 juni 1974 (endast 43 år) i Bandhagen i Stockholm. Carlsson studerade teater vid Calle Flygare Teaterskola där han upptäcktes av Topsy Lindblom som drev Nalen i Stockholm. Under 15 år arbetade han hos Topsy som regissör och talangscout.
Under hans tid där arbetade han med bland andra Anita Lindblom, Carli Tornehave, Anna-Lena Löfgren och Jerry Williams. Utöver det turnerade han med Arne Domnérus orkester och Kabaré Nalen. Som skådespelare hade han ett par filmroller 1955 och 1961. Vi fixar allt (1961) Den sista var en svartvit film från i regi av Ragnar Frisk med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Anita Lindblom och Towa Carson han var Carl Eiwar – konferencier på Nalen.
Carlsson började som programledare i Melodiradion 1961. Några av de program han ledde var Tio i topp, Topp, pop, muff, Timmen Tumba, Sommartoppen, Det vill jag höra, Det ska vi fira och Kavalkad. Tio i topp var Sveriges Radios första topplista för musik, och sändes mellan 1961 och 1974. Omröstningen skedde genom besök i olika städer och gick ut i direktsändning på lördagseftermiddagar kl 15.00.
Ungdomar fick trycka på så kallade mentometerknappar, och en ljudillustration gick ut i radioapparaterna, ett smattrande ljud som påstods komma från själva röstknapparna men ljudet kom från en leksak, en batteridriven kulsprutepistol som Carl-Eiwar skötte. Från början fanns juryn i två städer, där Stockholm var stående juryort. Radions ”spökröst” var även det – Carl-Eiwar, där han presenterade röstningens utfall, som för övrigt aldrig hördes i själva lokalen utan endast i radion.
Carl-Eiwar begravdes samma dag som det sista programmet sändes. Närmast sörjande var föräldrarna, bosatta i Skutskär, samt syster och svåger. Han levde ett glatt liv då popmusiken var så stor…
Orden skrivna av Jonas Sima som intervjuade och kände Gamlin. Yngve Daniel Petrus Gamlin, ursprungligen Jönsson, född 17 mars 1926 i Strömsund, Jämtland, död 1 februari 1995 i Stockholm, var en svensk regissör, skådespelare, målare, scenograf, allkonstnär och underhållare.
Gamlin började teckna redan under skoltiden i Strömsund, bland annat många karikatyrer av sina lärare, och han var också flitigt anlitad som dekoratör i skyltfönstren av de lokala handlarna, designade affischer för olika evenemang m.m. Han var musikalisk och spelade bland annat trummor i Strömsundsorkestern Bernoz.
Efter genomgången realskola flyttade han våren 1945 till Stockholm som 19-åring för att studera vid Konstfack. Han studerade senare måleri i Köpenhamn och Paris, samt teaterhistoria vid Stockholms universitet.
Hans specialitet som scenartist var ett märkligt nonsenssnack.Han imiterade träffsäkert tidens riksdagspolitiker i sketcher, och talade obegriplig dialekt som bondgubbe i filmen I rök och dans (1954) och obegriplig ryska som dirigent i filmen Ratataa (1956). En bestående insats i svenskt kulturliv är Republiken Jamtland, som han grundade och drev tillsammans med landsmannen från Jämtland, journalisten Björn Norström.
Som scenograf och krumelurskådespelare var han hyllad. En konstnärlig triumf ansågs hans dekorer till baletten ”Eldfågeln” 1966 på Operan i Stockholm vara. Men som filmregissör bemöttes han med blandade känslor, och publiken uteblev. Hans sista regiarbete var TV-serien Om kärlek är… (1982).
Slutet blev tragiskt eftersom hans alkoholvanor blev stora, och han gisslade ofta andra människor. När han först fick amputera sitt ena ben under knäet och – senare fick sitt andra ben amputerat på grund av cirkulationsbesvär tycktes han ha tappat livsgnistan. Han blev sittande fjättrad i sin rullstol, övergiven av de flesta.
Han var gift tre gånger. Med Eva runt 1965, två barn ihop. Skild i början av 1981 och vidare. Under den sista tiden led han av diabetes. Från 1993 bodde han i Teaterförbundets ålderdomshem Höstsol dit han fick hjälp komma då han var fattig. 1 februari 1995 avled Yngve i en hjärninfarkt. En annorlunda man med mycket konstnär i.
Intressant då jag läst en hel del böcker, sett i TV och hon har mycket att berätta. Hon är då – Siv Marianne Ahrne, född i maj 1940 i Lund, Skåne – en svensk filmregissör och författare. Hon har gjort ett fyrtiotal dokumentär- och spelfilmer. 1976 kom den uppmärksammade Långt borta och nära.
Dessutom TV-serier, romaner och reseskildringar. Hennes debutroman var Äppelblom och ruiner, 1980. I filmen Kamelresan, 1989 skildrar hon en resa till Indien, där hon deltog i kapplöpningstävling med kameler.
Ahrne växte upp i Falköping hos sina morföräldrar men bor numera i Stockholm. Fadern var judisk flykting. Ahrne kom till under en kort kärlekseskapad då hennes far hade en romans som varade en sommar. Han var redan gift och hade barn så Mariannes mamma var ett snedsteg. Hon bodde i Lund dit fadern, som var judisk tjeckisk krigsflykting, hade kommit. Han lämnade Tjeckien redan 1939 då han på våren före krigsutbrottet (1 september 1939) såg vartåt det lutade. När hennes mamma blev gravid fortsatte fadern leva med sin fru. ”Jag var en olyckshändelse på vägen.”
”Mamma och jag träffades kontinuerligt två gånger om året, jul och midsommar.Jag längt ade alltid efter henne alltid, alltid, alltid. Jag hade ingen kontakt med min far under barndomen. Han fanns inte helt enkelt. Visste inte att jag hade någon far. Var så naiv att jag inte trodde det behövdes. Ingen pratade om honom så jag tänkte inte på det. Jag har rötter i två länder, i två kulturer. En i Europa en i Sverige. Falköping var min grogrund. Men jag längtade alltid bort.”
Marianne bodde i Falköping från det hon var tre tills hon blev tjugo år. Som ung rodde, fiskade, läste och lärde hon sig mjölka kor. Som tonåring pä femtiotalet gick hon läsåret igenom klädd i stövlar och skidbyxor, medan flickorna i klassen hade högklackat och vippande Bardotkjolar. När alla älskade Elvis Presley och Tommy Steele lyssnade hon pä franska visor av Prevert och Mae Orlan, och på sextiotalet var hon nog den sista som hörde talas om Beatles. Hon var under den mest proamerikanska perioden- en inbiten frankofil. /
Hon studerade vid Lunds universitet och blev 1965 filosofie magister. Hon var 1966-1967 förste amanuens vid Umeå universitet, gick 1967-1969 regilinjen vid Svenska filminstitutet. Hon har också varit litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och filmkritiker i filmtidskriften Chaplin.
Efter en rad kortfilmer och dokumentärer inspelade i såväl Sverige som många andra europeiska länder med start 1967 spelfilmsdebuterade hon 1976 med den uppmärksammade långfilmen Långt borta och nära, som även fick Guldbagge för Bästa regi, en skildring av relationen mellan en mentalvårdare och en stum patient vars tema hon vidareutvecklar i debutromanen Äppelblom och ruiner (1980).
Efter många år i Stockholm lämnade hon storstadslivet för en gård i Västergötland, men står noterad på bostad i Stockholm. Hon har inspirerats mycket av den polske teaterteoretikern, Jerzy Grotowski, och skildrat honom i såväl boken Katarina Horowitz drömmar (1990) som i film.
Marianne Ahrne skildrar ofta kontaktproblem mellan män och kvinnor och är intresserad av psykoanalytiska processer. Hon har företagit ett stort antal upptäcktsresor i bland annat svårtillgängliga trakter av Asien och Afrika, vilket hon skildrar i flera av sina böcker. 1989 skildrar hon i filmen Kamelresan, som jag nämnt, hur hon begav sig till indiska Rajasthan för att delta i kapplöpningstävling med kameler.
Hur har du förändrats, utvecklats genom att gå in och ut ur kärleksrelationer? ”Min bok ”Katarina Horowits drömmar” handlar om detta. Där talar jag om en kvinnas väg genom livet genom de män hon älskat, hennes kamp, utveckling, glädje, förtvivlan. Det var en otroligt viktig bok för mig att skriva. Jag tror inte jag hade överlevt om jag inte skrivit den.”
Hon är en av ledamöterna i Skaraborgs Akademi. Har varit inblandad i ett stort antal svenska filmer, och deltog bland annat i manusarbetet till storfilmerna om Arn. Flera av hennes filmer och böcker har prisbelönats internationellt, såsom TV-serien Maskrosbarn (1989; Bästa regi respektive Manus, Monte Carlofestivalen). Hon har även skrivit dramatik och regisserat på teater och på Radioteatern.
TV-serier? Den tredje lyckan (1983) Maskrosbarn (1989) Flickan vid stenbänken (1989) Rosenholm (18×30 min, för TV4, 1991) 2018 – 2021 – På spåret (TV-serie.) Där visar hon kunskaper om lite av varje. ❤
Zenzationella Människor Et Facto 