En vän läste en dikt och berättade efteråt att den där Stagnelius vet jag ganska lite om. Så jag tog och sökte kring honom, poet och författare, som blev endast 29 år.
Erik Johan Stagnelius, född 14 oktober 1793 i Gärdslösa på Öland, död 3 april 1823 i Stockholm, var en betydande man under romantiken.
Hans bakgrund?
Stagnelius härstammade från prästsläkter på både fädernet och mödernet. Hans far, Magnus Stagnelius, var docent i grekiska med professors namn, en tid kyrkoherde i Gärdslösa på Öland och därefter biskop i Kalmar stift. Hans mor var kyrkoherdedottern Hedvig Bergstedt från Österåker i Södermanland.
Barndom?
Stagnelius visade redan från sin barndom lätthet att lära och förstå. Han hade tre bröder och två systrar. Två av bröderna påstås ha haft ”psykiska egenheter”, liksom även Stagnelius. Föräldrarna flyttade 1810 till Kalmar där han gick i gymnasiet ett år. En gymnasieskola i Kalmar har idag efter honom namnet Stagneliusskolan. Hösten 1811 skrevs han in som student vid Lunds universitet. Där stannade han en termin. Efter skolbalen i april 1812 flyttade han till Uppsala och avlade där kansliexamen 1814. En beläst, ung man.
Hans litteratur?
Stagnelius författarskap spänner över många genrer: från epos som hexameterdikten Wladimir den store, över dramer som Albert och Julia och Bacchanterna, till filosofiska prosautkast och lyrik, som dikterna ”Endymion”, ”Näcken”,”Till Förruttnelsen”, ”Vän! i förödelsens stund” och ”Suckarnes mystèr”. Hört talas om någon?
E.J. flyttar hemifrån och ”jagar kvinnfolk”?
Han fann sin första bostad i Stockholm hos löjtnantsänkan Maria Elisabeth Almgren på Stora Fiskaregränden 8 på Södermalm (hans erotiska intresse för hennes dotter Frederique har diskuterats av forskningen), men återfinns redan i mars 1816 på en annan adress och flyttade under sin vistelse i Stockholm påfallande ofta; uppgifter om alla de exakta adresserna har dessvärre icke bevarats.
År 1815 inskrevs han i ecklesiastikexpeditionens kansli i Stockholm, var 1818 ordinarie kopist. I slutet av 1820 var han mantalsskriven som inneboende hos en mademoiselle Edquist i hörnet av Salvii gränd och Myntgatan i Staden mellan broarna. Oftast hyrde han dock ”vindskamrar på Söder” (C W Bottiger); han ”levde såsom resande” (G H Mellin). Vid sin död var han bosatt hos revisorsänkan Ebba Christina Hellstrand i hörnhuset Hornsgatan 7 – Repslagargatan. 1822 står han noterad som kanslist.
Möten:
Han mötte Almqvist och Geijer, men aldrig Atterbom och förefaller över huvud taget inte ha gjort personlig bekantskap med de samtida unga Uppsalaromantikerna. Han levde under enkla förhållanden på Södermalm under slutet av sitt liv men besökte ibland hembygden, Kalmar och Dörby prebendepastorat. Den 8 mars 1823 greps han för fylleri på Slussenområdet, av en Södermalms brandvakt, en omständighet som lett till spekulationer om hans bruk av alkohol under de senare Stockholmsåren; redan hos Mellin finns även aldrig styrkta uppgifter om bruk av opium.
Forskningen har även spekulerat om den eljest kyske mannen efter 1817 givit efter för s.k. lägre erotiska böjelser. Utgående från Hammarskölds kommentarer om hans sinnesförvirring under de sista åren av sin levnad har den biografiska forskningen även sökt utreda hans psykiska hälsa (Holmberg).
Jag sammanfattar själv, ovårdad man, missbrukare av diverse, men en duktig författare. Kanske så. Bristen på biografiska data har lett till att man, på basis av ett material som dels bestått av ”anekdoter och minnen återberättade i andra och tredje hand”, dels hans litterära verk, konstruerat en bild av Stagnelius. Denna bild har i stort sett motsvarat föreställningen om det romantiska geniet. Han ska ha varit psykiskt instabil och ful och snuskig, ofta berusad och eventuellt beroende av opium. Hans klädsel har beskrivits som föga vårdad. Beskrivs som ”icke reslig” och hans hår var ljust.
Diagnoser?
Modern forskning tenderar att vara skeptisk mot antaganden om hans liv, för att istället framhålla bilden av Stagnelius som en hårt arbetande intellektuell. Sannolikt led han av ett svårt organiskt lidande och mycket magont och möjligen en hjärtsjukdom, och detta förvärrades med åren. Det har nyligen föreslagits att Stagnelius led av Noonans syndrom, vilket skulle förklara tecken på hjärtfel, och uppgifter om att han hade en egendomlig huvudform.
Dagrandens strimma i öster jag röjer,
vakna, o älskade! Natten är kort.
Guldlockigt huvud snart morgonen höjer
jagar den rodnande kärleken bort.
Natten i silver förbyter sin svärta,
stjärnorna blekna kring himmelens rund.
Läppar mot läppar och hjärta mot hjärta
firom den rosiga morgonens stund.
Hans sista tid:
Inte ens fyllda 30 år dog han ensam i ett hyresrum på Södermalm i Stockholm. Han var då nedbruten av alkohol och morfin. Läkaren som utfärdade dödsattesten angav dödsorsaken ”hjärtslag”, men han led ju av ett hjärtfel och var ständigt sjuk. Förutom att han var psykiskt instabil led han av ångest och det uppges att han inte hade utseendet med sig vilket ledde till att kvinnor inte attraherades av honom och därför besökte han istället prostituerade.
Sammanfattar?
Ensam? Stagnelius var tillbakadragen och för det mesta tystlåten och levde ett stillsamt liv i de sämre kvarteren i Stockholm under slutet av sitt liv och hade i princip inga vänner. Ingen av hans släktingar var med vid hans begravning.
”Stagnelius är en av den svenska litteraturens stora språkmagiker. I sin samtid stod han utanför den litterära debatten och dess kotterier, den gamla och nya skolan. Av eftervärlden kom han däremot att uppfattas som en utpräglat romantisk författare. Hans dikt kännetecknas av ett intensivt uttryck och formell briljans, och han är också den av det tidiga 1800-talets svenska författare som kanske bäst har förmått locka en sentida publik.” (x)
Källor:
sv.wikipedia.org
litteraturbanken.se (x)
sok.riksarkivet.se
lakartidnuingen.se
Blogginlägget nedskrivet 27/6-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.