”Djungelbarnet” Juliane Koepcke föll ut ur ett plan träffat av blixten, i Amazonas djungel…

Börjar från början, Juliane som levt ett annorlunda liv, också känd som gift Juliane Diller, född 1954, är en tysk-peruansk zoolog. Ovan foto med familjen.

Juliane Koepcke föddes i Lima, Peru, där hennes tyska föräldrar arbetade vid Museo de Historia Natural i Lima. Hon var enda barnet till biologen Hans-Wilhelm Koepcke och ornitologen Maria Koepcke.

När Juliane var 14 år, beslöt hennes föräldrar sig för att lämna Lima och etablera en forskningsstation Panguana i Amazonas regnskog. Hon blev ett ”djungelbarn” och lärde sig överlevnadsteknik. Ansvariga skolmyndigheter misstyckte och Juliane var tvungen att återvända till Colegio Peruano Alemán Alexander von Humboldt i Lima för att ta sin examen. Hon utexaminerades i december 1971.

Flygkraschen?
Som 17-åring blev hon känd 1971 som ende överlevande efter en flygkrasch (Lansa Ansa Flight 508). Juliane sögs ut ur ett flygplan efter att det träffats av blixten. Hon föll över 3200 meter till marken fortfarande fastspänd vid sin flygstol och levde på något sätt. Hon överlevde fallet till marken med ett brutet nyckelben, en blessyr på högerarmen och med höger öga igensvullet.

Hon fick sedan utstå en 9-dagars promenad genom Amazonas-djungeln innan hon till slut räddades av skogshuggare. Hon var den enda överlevande från planet som dödade 93 människor i december 1971.

---

Koepcke pratade med BBC om prövningen 2012:
”När vi såg blixtar runt planet blev jag rädd. Min mamma och jag höll varandra men vi kunde inte prata. Andra passagerare började gråta och skrika. Efter ca 10 minuter såg jag ett mycket starkt ljus på den yttre motorn till vänster. Min mamma sa mycket lugnt: ”Det är slutet, allt är över.” Det var de sista orden jag någonsin hörde från henne.”

Planet föll nedåt med nosen först. Det var kolsvart och folk skrek, sedan fylldes hennes huvud av det starka ljudet från motorerna.
Plötsligt upphörde oljudet och jag var utanför planet. Jag föll fritt, fastspänd vid min sittplats-stol, vindens viskande var det enda ljud jag kunde höra. Jag kände mig helt ensam.

Jag kunde se skyn över djungeln snurra mot mig. Sedan tappade jag medvetandet och minns ingenting av nedslaget. Senare fick jag veta att planet hade gått sönder cirka två mil över marken. Jag vaknade nästa dag och tittade upp. På den 10:e dagen kunde jag inte stå ordentligt och jag drev längs kanten av en större flod som jag hade hittat. Jag kände mig så ensam som om jag var i ett parallellt universum långt borta från någon människa. Jag trodde att jag hallucinerade när jag såg en riktigt stor båt. När jag gick för att röra vid den och insåg att den var på riktigt var den som en adrenalinspruta.

Men då såg jag att det fanns en liten stig in i djungeln där jag hittade en hydda med ett palmbladstak, en utombordsmotor och en liter bensin. Jag hade ett sår på min övre högra arm. Den var angripen av larver cirka en centimeter långa. Jag kom ihåg att vår hund hade samma infektion och att min pappa hade lagt fotogen i den, så jag sög ut bensinen och stoppade in det i såret.

Smärtan var intensiv när maggotarna försökte ta sig längre in i såret. Jag drog ut ett 30-tal maggots och var väldigt stolt över mig själv. Jag bestämde mig för att tillbringa natten där.

Eftersom det redan var mörkt, lade sig Koepcke att sova i det lilla skyddet, och på morgonen efter hörde jag rösterna från flera män utanför. Det var som att höra änglars röster Så hon hittades av en liten grupp fiskare som bodde i närheten och de tog henne till sin by. Hon blev dagen efter erbjuden av en pilot att flyga henne till sjukhuset i Pucallpa. Dagen efter att hon kommit till sjukhuset träffade Koepcke sin pappa igen. Överväldigade av känslor blev deras möte ”en stund utan ord”.

När hon hade återhämtat sig från sina skador hjälpte Koepcke till med att hitta nedslagsplatsen och de omkomnas kroppar. Den 12 januari hittade sökgrupperna mamman Maria Koepcke’s kropp. Juliane som överlevde – ensam elva dagar i Amazonas regnskog.

Gift?
Make/maka: E. Diller (från 1989) – Erich Diller tysk entomolog, vetenskapen om insekterna och är således ett delområde av zoologin. Stark kvinna som aldrig gav upp… ❤

Källor:
instagram.com
sv.wikipedia.org
9news.com.au
en.wikipedia.org
species.wikimedia.org

Blogginlägget nedskrivet 14/3-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Enorm sångerska från Peru var Yma Sumac, värd läsa om och – höra på…

Ja, den 10 september 1922 föddes Yma Sumac, i Ichocán, Peru, sångerska, egentligen Zoila Augusta Emperatriz Chavarri del Castillo, död 1 november 2008 i Silver Lake, Los Angeles, Kalifornien, en peruansk-amerikansk sångerska, av indiansk-spanskt ursprung. Yma var en koloratursopran, innebär dels ett röstomfång, dels en teknik, dels en klangfärg. Hon var en av de mest kända av exotisk musik under 1950-talet. Födelsedag och år är experter ej sams om, men dessa ovan är de troligaste.

Uppväxt?
Hennes föräldrar var Sixto Chávarri och Emilia del Castillo. Hennes mor, egentligen – Ima Sumack Emilia Atahualpa Chavarri del Castillio kan ha härstammat från Atahualpa den siste inkakungen. Yma var sedan 1946 bosatt i USA och blev 1955 amerikansk medborgare.

Röst?
Hennes främsta kännetecken är ett röstomfång som när hon stod på topp sträckte sig från stora oktaven upp till den fyrstrukna och sålunda omfattade mer än fyra oktaver. Därtill kom hon att utveckla en ytterst avancerad vokalteknik som tillät henne att pröva de flesta traditionella sångsätt och kombinera dessa med en stundtals mycket okonventionell och experimentell röstbehandling. Hon sjöng bland annat experimentell peruansk folkmusik och blandade genres, allt från opera till rock och mambo.

YMA SUMAC sings Vissi d’arte (Tosca, Puccini), July 28th, 1953.
https://www.youtube.com/watch?v=uYQDO4Nh8bE&feature=emb_logo

Karriär – USA:
1946 flyttade hon till USA. Där uppträdde hon tillsammans med Moises Vivanco och sin kusin Cholita Rivero under namnet Inka Taky Trio. Intresset var dock betydligt mindre där och det gick under flera år trögt att få engagemang. 1949 uppmärksammades hon emellertid av en representant för skivbolaget Capitol, nära knutet till Hollywood.

Man ändrade hennes artistnamn något till Yma Sumac, försåg henne med olika exotiska attribut och spelade in en rad skivor under 1950-talet. Den första av dessa var The voice of Xtabay (1950). Den blev en väldig succé och gjorde plötsligt  henne till en superstjärna.

Senare samma år spelade hon in den mångfacetterade och bitvis starkt känsloladdade LP-skivan Legend of the Sun Virgin som kom ut i början av 1952. Även här är grunden traditionell indiansk och karibisk musik men somliga av arrangemangen är mer klassiskt orienterade

Efter hennes turné i Sovjetunionen och Östeuropa 1960-1961 följde andra under första hälften av 1960-talet. I USA var hon emellertid inte längre lika uppmärksammad och efter sin skilsmässa framträdde hon endast sporadiskt vid enstaka konserter.

Åter till Peru?
Hon flyttade till Peru och komponerade ett stort antal sånger. 1987 gjorde hon emellertid comeback som artist. Under de följande tio åren turnerade hon bland annat i Europa och Nordamerika. Hennes röstomfång uppgick ännu i sjuttioårsåldern till mer än tre oktaver, åtminstone upp till höga (trestrukna). Dock var rösten inte alltid lika stabil som tidigare särskilt i det mellersta registret och det krävdes ibland stor ansträngning för att få den dit hon ville. Hennes sista framträdande i större sammanhang var vid Jazzfestivalen i Montréal 1997.

Ser man video så framträder en diva på äldre dagar, som ju var stjärnan fortfarande. En del toner faller också utanför.

Yma Sumac sings Queen of the Night and Clair de Lune
https://www.youtube.com/watch?v=KOCr6nGxf2s

Priser?
I maj 2006 flög Sumac till Lima, där hon fick Orden del Sol- utmärkelsen av den peruanska presidenten Alejandro Toledo och Jorge Basadre-medaljen av Universidad Nacional.

---

Familj?
Exmake var Moises Vivanco, kompositören och musikproducenten, som hon uppträtt med, han levde 1918-1998. De var gifta – 1942-1957, sedan skilda – och 1957-1965.

Barn?
Papuchka Charles Vivanco (född i USA 7 i februari 1949 är en sångare och amerikansk producent. Han bor för närvarande i Spanien.

---

Yma avled den 1 november 2008, 86 år gammal, i sitt hem där hon även hade hemhjälp, i Los Angeles, Kalifornien, nio månader efter diagnosen koloncancer.

Hemsida:
https://www.yma-sumac.com/

En hel del av hennes musik går idag att hitta på bl.a. Spotify.

Källor:
sv.wikipedia.org
instagram.com
en.wikipedia.org
ne.se
imdb.com
es.m.wikipedia.org
youtube.com
yma-sumac.com

❤
CORONA:
Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd, hosta i armvecken och var fortfarande – försiktig.
Blogginlägget nedskrivet 14/10-20
Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).
Ev skrivfel kan ske, källor från ex. utland kan skapa det, men ändrar snarast 🙂

 

 

 

 

Nazcalinjerna i Perus öken, av aliens eller folk som tyckte om konst…?

Spännande forskning kring geometriska mönster i Perus öken, de s.k. – Nazcalinjerna som är geoglyfer och geometriska mönster där. De gjordes av nazcafolket som levde utmed floder och vattendrag med källor i Anderna och som hade sin glansperiod mellan 200 f.v.t och år 600. Öknen sträcker sig mer än 200 mil längs Stilla Havet, och den del som härbärgerar nazcalinjerna kallas Pampa Colorada (Röd Slätt). Denna del är 25 km bred och löper 60 km parallellt med Anderna och havet.

Nascalinjerna är ett samlingsnamn som återfinns i ett ökenområde som omfattar 450 km2 nära den peruanska kusten cirka 400 km söder om Lima mellan städerna Nasca och Palpa. Olika hypoteser finns såsom – stjärnobservatorium, ceremoniella platser och bevattningssystem.

Ytligt liggande mörkröd jord och sten har flyttats så att underliggande ljusare jord kommit i dagen, vilket bildat “linjerna”. Någon sand finns inte i denna öken. Från lite höjd ser man att “linjerna” inte enbart är linjer och geometriska former, utan också är stiliserade bilder av djur och växter. En del av dessa, inkluderande människofigurer, pryder de branta sluttningarna vid öknens utkant. Vad, hur?

Nazcalinjerna är rikliga. Att skapa dem tog hundratals år och sysselsatte ett stort antal människor. Frågan om storleken och syftet har fått somliga i att spekulera i att besökare från rymden gjort dom eller varit projektledare vid deras tillkomst. Erich von Däniken anser att konstruktionen är en landningsplats för rymdfarkoster, kanske så, men denne man hade mycket teorier som visat sig fel.

Om man beaktar att linjerna bildar enorma ödlor, spindlar, apor, lamor, hundar, kolibris, etc, samt zig–zag–mönster, linjer kors och tvärs och geometriska mönster, så måste det varit en förvirrande flygplats att använda sig av. Det var omtänksamt av besökarna att avbilda växter och djur som kunnat intressera lokalbefolkningen, trots att det måste försvårat navigeringen jämfört med att ha en rak landningsbana. Dessutom måste det varit en högtrafikerad flygplats, med tanke på att landningsbanorna sträcker sig över ett 60 km långt område.

Det är emellertid svårt att tänka sig att man kunnat landa rymdskepp utan att påverka något av de konstverk som skapats med fåror i marken, men det finns inga spår av sådan påverkan. Dock, rymdvarelseteorin föreslås huvudsakligen för att folk har svårt att tro att ett folkslag som utgörs av “primitiva indianer” kan vara intelligenta nog komma på ett projekt av detta slag, än mindre besitta tillräckligt med tekniska kunskaper för att förverkliga det. Fakta säger dock något annat.

Azteker, tolteker, inka- och mayaindianer, m.fl. utgör tillräckligt med bevis för att nazcafolket inte behövde utomjordshjälp för att uppföra ett galleri i öknen.

Och man behövde ej speciellt sofistikerad teknik för att göra stora figurer, geometriska former och raka linjer, vilket visats av de som tillverkar sädesfältcirklar. Troligen använde man ett rutmönster för att göra de enorma figurerna, på samma sätt som deras väverskor gjorde för att skapa sina komplicerade mönster. Den svåraste delen av projektet måste ha varit att flytta all sten och jord för att frilägga det underliggande, ljusare, materialet. Det finns inget mystiskt i hur nazcafolket skapade sina linjer och figurer.

Somliga finner det underligt att linjerna är så ostörda efter så många århundraden, men områdets geologi förklarar detta mysterium. Linjerna började intressera antropologer efter att de setts från luften på 1930–talet. Det är osannolikt att ett verk av detta omfång inte har något religiöst syfte. Att engagera ett helt samhälle i flera sekler antyder platsens unika betydelse. Precis som pyramiderna, jättestatyer och andra monumentala skapelser, så framhäver nazcalinjerna kontinuitet: vi bor här och vi har ingen tanke på att flytta. Dessa människor är inte nomader och inte heller jägare eller samlare, utan de bildar ett jordbrukssamhälle.

Perus myndigheter rasar mot Greenpeaceaktivister som anklagas ha förstört de världsberömda Nazcalinjerna. I vanliga fall är det strängt förbjudet att besöka platsen. Men det struntade aktivisterna i. När detta skedde vecklade de ut stora bokstäver av tyg med texten ”Time for change! The future is reneweble” bredvid en av de 1 000 år gamla inristningarna.

Risk för stora straff fick Greenpeace göra en pudel. ”Vi ber om ursäkt utan förbehåll. Vi är väldigt ångerfulla, enligt en av deras talespersoner, som lovade skicka en av sina globala ledare, Kumi Naidoo, till Lima för att be om ursäkt. Ja, konstverk ska man spara på, speciellt från en tid som flytt. Mysterium eller ej, men dess riktiga betydelse är man ej helt säker på. Ska du ta en resa dit? Eller hellre Norrland?

Källor:
vof.se
sv.wikipedia.org
aftonbladet.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Nazcalinjerna, peru, öken, sevärdhet, heomatri, fakta, historia, arkeologi, okänt,