Kopparödlan
Ödlor (Lacertilia) är en underordning i klassen kräldjur. Ödlor är den artrikaste kräldjursgruppen och förekommer i många olika habitat världen över, utom på Antarktis. Variationen i utseende och levnadssätt är stor, från komodovaranen som kan bli över 3 meter lång till de minsta geckoödlorna som bara blir några få centimeter långa.
Till skillnad från ormar har ödlor i de flesta fall fyra ben, men det finns även en del ödlor med tillbakabildade ben, som kopparödlan. Ödlor har också ögonlock som kan öppnas och stängas och synliga öronöppningar vilket ormar saknar, och ormar har en rad av väsentligt bredare fjäll på buken vilket ödlor inte har. Ödlor kan i vissa fall dessutom skifta färg och det kan inte ormar.
De som ej räknas som ödlor är: Bryggödlor (en annan kräldjursordning och är inte närmare släkt med vanliga ödlor). Vattenödlor hör till klassen groddjur (Amphibia).
I Sverige finns tre arter av ödlor, varav två arter finns över stora delar av landet, lär dig dem och skryt för vänner. Den de flesta kan – kopparödlan, Anguis fragilis, även kallad ormslå. Mer okända är – skogsödlan, Zootoca vivipara, mest vanlig i Sverige. Sandödlan, Lacerta agilis, finns i de mellersta- och södra delarna av landet, i Norden blir den max 23 cm.
Hur skiljer man dem åt?
Kopparödlan saknar ben. Ormlik kopparglänsande kropp. Hela kroppslängden kan uppgå till 50 cm.
Sandödlans könsmogna hannar är vackert grönfärgade medan honan är brun i färgen med mörka fläckar med en ljus mittpunkt. På ryggen ofta en ljus mittlinje. Sandödlan kan bli 19 år gammal. Bilden ovan.
Skogsödlan ovan, upp till 18 cm lång, saknar mörka fläckar med ljus mittpunkt och ljus rygglinje. Huvudet är mindre än sandödlans. Skogsödlan ser vi – som namnet antyder – ofta i skogsmiljö. Den är skygg och förekommer för det mesta i skog och miljöer där det är god skugga.
Jagad? Hos många arter av ödlor kan både vuxna och ungar tappa svansen. Alla våra tre ödlearter släpper svansen om de blir stressade, till exempel om de blir fångade av en katt eller en fågel. Svansen knycker kraftigt när den är släppt.
Det gör att katten eller fågeln fokuserar på svansen och ödlan kan smita undan och gömma sig. Unga ödlor av några arter har till och med en färgglad svans för att dra undan uppmärksamheten från resten av kroppen. Även om det kan vara kostsamt att förlora svansen så kan det vara värt det om det räddar livet.
Vare sig skogsödla, kopparorm eller huggorm får man dock fånga. Alla är de fridlysta. Trots att vi sällan ser dem finns de här. De är experter på att gömma sig och gör det den mesta tiden. Men är man uppmärksam och har tur så kan man få en glimt av våra av urtida reptilers ättlingar. Och – ödlor kan i vissa fall skifta färg. Det kan inte en orm.
Källor:
sverigesherptiler.nu
sv.wikipedia.org
st.nu
skelleftea.se
fof.se
skansen.se
Blogginlägg från augusti 2019.