Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner. NYA inlägg, klockan 08! 2900 inlägg. Carpe diem.


Lämna en kommentar

Jan Fridegård från ung vallpojke till känd proletärförfattare…

Jan Fridegård2

Flera av oss känner igen Fridegård och hans skrivkonst, men vad vet vi. Johan Fridolf Fridegård, känd som Jan Fridegård, ursprungligen Johansson och i ungdomen kallad Fride Johansson, född 14 juni 1897 i Enköpings-Näs i Uppland, död 8 september 1968 i Uppsala, var en svensk författare. Han var en av våra mest lästa och folkkära författare, känd för sin klara och knappa stilkonst. I den svenska litteraturen hör Fridegård till proletärförfattarna, närmare bestämt statarskolan.

Uppväxt:
Fridegård föddes som statarson på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina romaner och självbiografiska uppväxtskildringar. Fridegårds föräldrar var lantarbetaren Johan Alfred Johansson och Anna Lovisa Lyster.


1904: Jan började 6-årig skolgång i Övergrans småskola. Redan under skolåren fick han arbeta som vallpojke.
1910: Han blev efter skolan kvar på Katrinedal som djurskötare i ladugården och vallpojke.
1915-18: Jan tog värvning 18 år gammal och blev stamanställd på K 2, Livregementets dragoner på Ladugårdsgärde i Stockholm.
Sina tre år som livdragon, skildrade i den halvt självbiografiska romanen Äran och hjältarna (1938)


1919-20 avtjänade Jan ett fängelsestraff på Långholmen med 8 månaders straffarbete för stöld av linolja tillsammans med kamrater i samband med utryckningen från det militära.
1924: Han arbetade som expedit i en klädaffär på Kungsgatan 8 i Enköping. Från den tiden började han skicka in verser och berättelse till Enköpings-Posten och senare Enköpings Nyheter.

Jan Fridegård3


Hemvist?
Under sin levnad flyttade Fridegård inom Uppland många gånger men sällan långt. Han föddes på Hjulsta säteri i Enköpings-Näs socken och tillbringade sina första sex år i Gåde i Boglösa socken, båda inom nuvarande Enköpings kommun. I Gåde finns Jan Fridegårds Minnesstuga inredd i en gammal smedja i en beteshage nära den gård där Jans far var ladugårdskarl 1897-1903.

Litteratur?
Debuten En natt i juni utkom 1933. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49).
Utmärkelser: Samfundet de Nios Stora pris, Doblougska priset

Äktenskap:
Jan Fridegård gifte sig 1937 (sv.wikpedia skriver 1938) med Gudrun Nilsson, född i Söderhamn (1914–1968) och de fick barnen Aase (född 1937) och Stefan (1942–2013). De träffades på Hurtigs konditori i Klarakvarteren där Gudrun arbetade. De bosatte sig på Bastugatan 40 på Söder i Stockholm. Ett par kvarter från Ivar Lo Johanssons bostad.

Aase gifte sig 1985 med Jeremias Penayo, en flykting från Paraguay. De träffades när Jeremias läste SFI i Uppsala och Aase var där och berättade om Jan Fridegårds författarskap. Jeremias avled 2008. Stefan har sonen Mattias Fridegård som är polis och bosatt i Söderhamn.

Böcker?
Trälserien. Trägudars land. Trägudars land. Gryningsfolket. Här är min hand. Lars Hård, En natt i juli.

Jan Fridegård1

Kuriosa:
Fridegård var en stor verklighetsskildrare, men han lockades samtidigt av det övernaturliga.
Intresset gjorde avtryck bland annat i romanen Torntuppen (1941).med inslag av mystik. I Den gåtfulla vägen (1963) dokumenterar han sitt esoteriska sökande och hur han övertygades om möjligheten till andekontakter vid seanser. I SVT-dokumentären Jan Fridegård – Ordkonstnären (2002) sägs det att Fridegård var spiritist och att han var övertygad om att han fått kontakt med sin döde far under en seans.

Fridegård hade redan från skolåldern ett starkt intresse för forntiden och särskilt vikingatiden. Han står som upptäckare av två runstenar, den ena i Roslags-Näsby i Täby kommun, den andra i kyrkogårdsmuren vid Åkerby kyrka norr om Uppsala.

1934 vårdades han på Sabbatsbergs sjukhus för sin TBC. Efter 8 månader skrev han själv ut sig från sjukhuset.

Källor:
wwd.se
ne.se
sv.wikipedia.org
jan-fridegard.se
bokus.com

Blogginlägget nedskrivet 7/4-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.


Ådalen 1931, minns Eira och de fyra andra dödade… Del 2-2

adalhast

Fortsättning från del 1. Efter, vad hände?
Landshövding K. J. Stenström, landsfogde Sune Påhlman, kaptenerna Nils Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. Landshövdingen och landsfogden frikändes, men förflyttades. Militärerna dömdes av krigsrätten, men Krigshovrätten undanröjde domarna mot Mesterton och Beckman vilket fastställdes av Högsta domstolen. Furir Tapper fick 3 dagars arrest medan sergeant Rask frikändes. Inga märkligt höga straff.


För kravallerna i Sandviken åtalades dock och med högre straff – dömdes följande: A. Nordström (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstation i Kramfors – 2½ års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel – 8 månaders staffarbete), Gusten Forsman (deltagande i upplopp – 4 månaders straffarbete), J. E. Törnkvist (brott mot annans frihet – 2 månaders villkorligt).

De anhöriga till de döda och skadade fick inte något skadestånd eftersom de betraktades som upprorsmän, vad man vet. En enkel räkning kan illustrera dåtidens klassamhälle. Efterspelet för mördarna, som så småningom tvingades fram, blev farsartat och löjligt lindrigt. Kommenderande officeraren Mesterton dömdes till tio dagars husarrest – utan bevakning. Samma “straff” fick en löjtnant, medan furiren fick tre dagars arrest utan bevakning. Se ovan också.

De överfallna och de som solidariserat sig med dessa, dömdes till 156 månaders straffarbete och fängelse! Dessutom belades de med dryga bötesbelopp. Utöver dessa statliga sanktioner tog arbetsköparna hämnd för Ådalen-upproret på sitt sätt. Tusentals arbetare förlorade jobbet. Många familjer vräktes från sina hem.

Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav på kyrkogården vid Gudmundrå kyrka, varvid man klockan tolv höll fem minuters tystnad i hela Sverige. På graven finns en stenplatta med dikten ”Gravskrift” av Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

adalen11

Kuriosa:
Ådalen är Ångermanälvens dalgång nedanför Junsele, uppdelad i övre och nedre Ådalen. Området var före industrisamhällets genombrott under 1800-talet en isolerad trakt med liten befolkning och tidsödande restider mot omvärlden på grund av naturen med många vikar och berg.

Från mellankrigstiden har antalet sågverks- och massaanläggningar rationaliserats. Detta har fört med sig en omfattande avfolkning sedan dess. Tätorter i Ådalen är bland andra Junsele, Sollefteå, Kramfors, Bollstabruk och Nyland.

adalen

/ Väldigt bra skrivet. Jag är släkt med Eira Söderbeg, hon var min morfars faster. Och enligt min morfars pappa så hade Eira en vit tröja med ett hjärta på bröstet och blev skjuten mitt i hjärtat. Men det är ju bara den versionen som jag fått höra av min morfar. / Svar jag emottog vid införandet (på annan blogg då).

Vi minns

Källor:
fotosidan.se
sv.wikipedia.org
Social-Demokraten
sydsvenskan.se
skp.se
wapedia.mobi


Ådalen 1931, minns Eira Söderberg och de fyra andra dödade… Del 1-2

adalen

86 år sedan drygt – 14 maj, det gäller Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen eller Ådalen 31 kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär. Händelsen delade Sverige i två delar om vems skuld det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar.

Minns vi vilka fem som – blev skjutna, dödade?
Jag vill först berätta om den oskyldiga, unga flicka som sköts. Eira Söderberg, 20-årig fabriksarbetare, var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare, en ung flicka med en väninna, på en stenmur som var på besök i byn. Hon var dotter till arbetaren P. Söderberg vid Svanå bruk. Eira Söderberg träffades i magen (underlivet) av en kula (ev. hjärtat), som förut genomborrat en annan flickas kappa. Hon bars in i skräddarens hus, skjuten, men hon levde ännu, men avled strax efter.

Däröver fyra demonstranter – Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Utöver dessa sårades fem personer.

Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav. ❤

Lite fakta från början.
Natten till den 14 maj hade kravaller ägt rum både vid stationen i Sprängsviken, där urlastningen skedde, och vid Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. På dagen höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. Folkmassan satte sig sedan till slut i rörelse. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärernas befäl se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan. Något som varken undersökningskommissionen eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Nils Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld.

adalhast

Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Tio av dessa träffades varav fem dödades. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då en kulspruta att byta eldställning för att möta hotet. Denna flyttades laddad, i strid mot reglementet, och tappades varvid flera skott avlossades i sned riktning från folkmassan.

“Stå kvar, de skjuter bara med lösa skott”, ropade av arbetare. I samma ögonblick föll arbetaren Erik Bergström ihop och dog inför ögonen på de som gick i främsta ledet. Det var inga lösa skott – militären hade inkallats för att till varje pris krossa arbetaraktionen och försvara det rådande kapitalistiska systemet. De fem dödade kan du läsa ovan om igen, utöver dessa sårades fem personer.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. Det berättas att en trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han namnet Alespong) från Dynäs, ska ha blåst signalen ”Eld upphör” även om ingen säker källa finns – och därmed fått militären att sluta skjuta.

Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men att åtalet lades ner innan rättegångsdatumet. (En annan uppgift uppger en Olof Berg – trumpetare från Kramfors Jazzkapell som räddade människoliv, tydligen vet ingen säkert.)
En historia att minnas.

Del 2 finns…

Källor:
fotosidan.se
sv.wikipedia.org
Social-Demokraten
sydsvenskan.se
skp.se
wapedia.mobi