Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner NYA inlägg, Klockan 09 -VARJE ONSDAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG! 2670 inlägg.


Vem var Waltzing Matilda, vad har namnet för förebild…?

Flera av oss har nog valsat, någon kan haft namnet Matilda, så denna historiska kvinna jag nämnt har egentligen inte något med en kvinna vid namn Matilda att göra. Okej, vi hamnar i Australien och – det finns mer än två versioner. Musikaliskt finns då ”Waltzing Matilda”, men även versioner som ”the Band played Waltzing Matilda”, med olika budskap.

Fakta såklart 😉
Waltzing Matilda, Roud 9536, är en folkvisa från Australien, betraktad som Australiens inofficiella nationalsång. Originalets sångtext skrevs av australiska poeten Banjo Paterson 1895 till en melodi som skilde sig något från den senare använda, och publicerades först som noter 1903. Okej? Så det är ingen Matilda som dansar vals. Sången berättar något om landets historia, precis som när man i Sverige sjunger om Dan Andersson som väntar vid sin mila eller om Jungman Jansson, slarvig men mänsklig, hejåhå.

Ballad – folksong?
Banjo P. var en populär sångare av ”bushballader” – som handlade om tillvaron i det människoöde och ökenartade inlandet som det i dag tar bortemot en vecka att bila igenom, från öst till väst – hans namn i helhet var – Andrew Barton Paterson och kallades Banjo Paterson. Han levde 1864-1941 och är i Australien känd av alla för dikten ”The Man from Snowy River” (1895) om en oförvägen ryttare i ödemarken, the bush. (”It was grand to see that mountain horseman ride”, det var storartat att se den där hästkarlen rida från bergen.)

I texten finns många ord som är främmande?
Man hör om en swag som är en slags sovsäck, mer noga var det ett ihopsurrat bylte – som används i bushen. I dag är det en sofistikerad sak; man gillar att vandra och campa i sitt australiska inland och har god utrustning för det. Men den här luffaren bär på byltet med det han oundgängligen behövde, inklusive en filt eller ett fårskinn mot nattkylan. Och en billabong är ett vattenhål. Man måste alltid bära vatten med sig och kunna fylla på förrådet. Utan vatten går man under. Sommartid kan det vara 40-45 grader varmt. Coolabahträdet är ett av många sorters eukalyptusträd och hans billy är en vattenkastrull som används över öppen eld.

Matilda då?
Vem vill komma och ”valsa Matilda” med mig, undrar han. Det är gammal slang och betyder ungefär: Vem vill vandra runt med mig? Matilda kan uppfattas som ryggsäcken, det enda sällskapet att ””vandra, dansa” runt med. I Danmark sa man förr om hantverkare att de ”gick på valsen” och i Tyskland att de var ”auf der Waltz”, när de gick från by till by och skaffade sig jobb där någon behövde en målare eller en snickare.


Swagman?
Visan handlar om en daglönare, en så kallad ”swagman”, som gick från gård till gård för att arbeta. Dessa tillfälliga arbetares packning kallades ”Matilda”. Han sitter vid ett vattendrag och kokar vatten, då ett får kommer för att dricka. Mannen tar fåret, men upptäcks av dess ägare och tre poliser. Hellre än att bli arresterad för stölden, ett brott som bestraffades med hängning, dränker sig mannen i vattendraget och han spökar där sedan dess. Man kommer tänka lite på dåtidens svenska ”gå på luffen”, vandrare.

Låtens historik?
Låten spelades in först 1926, framförd av John Collinson och Russell Callow. 2008 lades denna inspelning av ”Waltzing Matilda” till i registret Sounds of Australia i National Film and Sound Archive, som säger att det finns fler inspelningar av ”Waltzing Matilda” än någon annan australisk sång. Wow!

1995 rapporterades att minst 500 artister i Australien och utomlands hade släppt inspelningar av ”Waltzing Matilda”, och enligt Peter Burgis från National Film and Sound Archive är det ”en av de mest inspelade låtarna i världen”

Slim Dusty – Waltzing Matilda
https://www.youtube.com/watch?v=FqtttbbYfSM

”Once a jolly swagman camped at a billabong,
Under the shade of a Coolibah tree,
And he sang as he watched and waited until his billy boiled,
”You bring a Waltzing Matilda with me.”

Downstairs, a jumbuck came to drink at that car ticket
Up jumped swagging and grabbed him with joy,
And he sang as he kept the jumbuck in his tucker bag
”You bring a Waltzing Matilda with me.”

Versionen ”the Band played Waltzing Matilda”?

Gripande minnen av tragik, som i krig…
❤ John McDermott är fantastisk.
https://www.youtube.com/watch?v=VktJNNKm3B0

”Och bandet spelade Waltzing Matilda” är en låt skriven av skotsk-födda australiensiska songwritern Eric Bogle 1971. Låten beskriver krig som meningslöst och grymt, samtidigt som man kritiserar dem som försöker förhärliga det. Detta exemplifieras i låten av berättelsen om en ung australisk militär som lemlästas under Gallipoli-kampanjen under första världskriget.

Huvudpersonen, som hade rest över Australien på landsbygden före kriget, är känslomässigt knäckt av förlusten av benen i strid. När åren går noterar han andra veteraners död, medan den yngre generationen blir apatiska mot veteranerna och deras sak. Som avslutning innehåller låten melodin och några rader med texter till ” Waltzing Matilda ” av poeten Banjo Paterson som jag berättat om. I sången nämner sångaren också att han är glad att ingen möter honom som ensam, som ska behöva se hans trasiga kropp och påverkas…

Liam Clancy – Band Played Waltzing Matilda
https://www.youtube.com/watch?v=PFCekeoSTwg


Kuriosa?
Matilda the Kangaroo var maskot vid Commonwealth Games 1982 som hölls i Brisbane, Queensland. Matilda var en tecknad känguru som framträdde som en 13 meter hög mekanisk känguru vid öppningsceremonin åtföljd av Rolf Harris som sjöng ”Waltzing Matilda”.


Det australiska kvinnliga fotbollslandslaget heter smeknamnet Matildas efter den här låten.


Källor:
musixmatch.com
sv.wikipedia.org
en.m.wikipedia.org
gd.se
youtube.com


COVID-19:

Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd och var försiktig, covid-19 som trots vaccin kräver allas noggrannhet. Obs använd helst munskydd – bland folk och med kollektivtrafiken.
Blogginlägget nedskrivet 13/6-21

Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).


Nils ”Björnjägarn” Rundgren var en dåtida luffare och svensk bildkonstnär…

Spännande människor, okända för de flesta, har jag nog funnit en utav. Genom en vän som berättade om barndomen så fick jag veta att ”en luffare som sedermera blev känd. Han åkte i gårdarna mest på cykel i Västmanland och gjorde s.k. trådkonst. Han började måla på äldre dagar, det var egendomliga naivistiska figurer. Hans konst finns nog på något museum numera. Han kallades Björnjägaren. Han kallade alla små flickor för lilla Prinsessan.” Visst blir man fascinerad och ”nyfiken”? Jag vill veta mer!

Kanske bildad, kanske berest, kanske med både äventyr och djupa tragedier bakom sig. Svar på tal kunde han också ge. Dräpande, festliga och knepiga repliker kom raskt på svenska men också på tyska och franska. Han är ”känd”, Nils Vilhelm Rundgren, ofta kallad Björnjägaren, född 10 februari 1890 i Augerums församling i Blekinge, död 13 oktober 1971 i Hjulsjö församling Hällefors, var en svensk äkt-naiv konstnär.

Bildkonstnär, trådtjack-luffare, slöjdare. Han tillhörde en fin släkt. Nils och hans tvillingbror fick gå i de allra finaste skolorna, Lundsberg och Solbacka. Rundgren var alltså lärd luffare och filosof men tycktes trivas driva med den s.k. kulturen, kallade alla för ingenjör. Dagen innan sin studentexamen på Lundsbergs skola i Värmland, 20 år gammal, försvann han från skolan för att ge sig ut på luffen. Det sägs att han slängde sina böcker i sjön.

Därpå hade han dragit på luffen per gammal velociped med järnkrok längst bak, där en salt sill brukade hänga. Ibland besökte han sin studiekamrat baron de Geer på Lesjöfors och fick några ringar stängseltråd att sälja till bönderna och lite metalltråd av finare slag att göra vispar och små leksakscyklar av. Någon gång fick han också nya blåkläder. Dem förstörde han omedelbart liksom nutidens ungdom, för att de skulle se begagnade ut.

Som alla luffare tog han diverse korttidsjobb. Alltid pratsam. Han såg bra ut, var kraftig och snabbtänkt. Baron eller greve, kallade han sitt tillfälliga värdfolk. Och fick han mat av en husa, så hette hon överhovmästarinna. Konstverken kallade han själv för lappar. 🙂


Hans bildvärld bestod till största delen av hans favoritmotiv: den abessinska kossan, krokandjur, sotare, lokomotiv, figurer med propellrar på ryggen och ett slags bemannad rymdfarkost som han själv kallade ”tjabovinkel/ar”. Färgskalan är oftast brunröd, grågrön och ibland mörkt blå.

Han levde under väldigt spartanska former i byn Lilla Havsjön i Hjulsjö församling, 10 km väster om Kopparberg i Bergslagen. Sin målarateljé hade han i en gammal manskapsvagn som normalt användes av skogsarbetare som rastkoja. Han tillverkade även en del trådkonst i luffarslöjds-teknik till nyttoföremål, exempelvis vispar, men även till leksaker till besökarnas barn, såsom trehjuliga cyklar, kärror med mera. EB-1565.  Nils Rundgren.

Björnjägaren hade då tidigare som jag tangerat, varit elev vid Lundsbergs skola där han var skolkamrat med Gerard De Geer (Bandybaronen) vid Lesjöfors AB. De Geer lär ha försett Björnjägaren med ståltråd till hans trådkonst till hans död.

På 30-talet erbjöd familjen Ernfrid Hansson honom arbete vid sin gård nära Hällefors. Där bodde han sedan fram till sin död i en skogskoja. Han målade där sina tjugofemörestavlor på kartong från packlådor. Det var sällsamma motiv, han handskades suveränt med tingens ordning.

Läste. ”En god vän beställde en älg, lämnade in en stor masonitskiva. Vi kom för att avhämta konstverket. Det var en väldig abessinsk ko. ”Men”, sa min vän, ”jag beställde ju en älg”. ”Asch!” fnös Björnjägarn, ”såna där satar springer det ju omkring överallt här!” Rundgren hade rätt, abessinska kor sågs inte i skogarna av nyktert folk. På slutet blev han berömd, fick betalt för sina märkliga kor.

Två år innan han avled, 1969, ställdes hans konst ut på Liljevalchs vårsalong med 4 tavlor. Och han blev ”Sveriges van Gogh”. Gouache

”Jag är fortfarande lika fattig. Får jag 25 öre för en tavla är jag glad, sade han.

Att måla är inte så märkvärdigt. Det enda konstnär jag beundrar är den där Rembrandt. Det måste varit en jävel att måla.

Den där Anders Zorn var nog också en jävel på att måla. Han kunde måla av fina baronessor. Generalsnus är bra för alla ingenjörer. Sprit dricker jag inte. Jag tar högst två supar.”

Man får söka sig till Nordiska Museets folkloresamlingar för att finna något av Nils. Där finns en målning anskaffad till en utställning på 1970-talet om luffare. Den är inte registrerad som konstverk. Idag finns dock alternativa synsätt på konsten. Nu är det snarare ett verks kommunikationsförmåga och betraktarens upplevelse som är det viktiga. Ingenting tyder på att Nils var en ensling i den meningen att han ogillade folk. Nils-Rundgren

Visserligen uttalade han sig kritiskt om trängseln i Stockholm: ”Helvetets filial.” Men han tyckte om att folk kom och hälsade på. Han hade inget emot uppmärksamhet i pressen. Han berättade sina historier. Han spelade på dragspel, fiol och munspel. Han showade och ansträngde sig inför sin publik.

Han ville vara till lags på alla sätt. Besökande kvinnor titulerade han baronessor och männen fick alla bli ingenjörer. Han bjöd gärna på ett skratt. Men inte så få skrattade också åt honom.

Sitt smeknamn Björnjägarn lär han ha fått vid ett tillfälle när han såg en björn attackera en häst i en hage. Då sprang han dit och skrämde bort björnen. Eventuellt arbetade han ett tag som sjöman. Bilder på Nils och även en tavla. Gouache på papp, signerad, daterad 1936. Hus i landskap. 26,5 x 36. Härligt!

Källor:
grythyttancc.com
bukowskis.com
sv.wikipedia.org
bygdeband.se
*personligt minne av vän*
lexikonettamanda.se
kulturdelen.com