Irländsk varghund, charmig som få och kärvänlig…?

Ja, vi ska röja lite bland fördomar och se. Irländsk Varghund. En av världens största hundraser, där hanen blir 85-90 cm i mankhöjd och väger sina modiga 60-70 kg och tiken något mindre. Storleken är imponerande och så även det lugnt, säkerhet och den respekt som den inger. Stor betyder respekt, men den har ingen vaktinstinkt. 🙂

Vi förstår det är en hundras från Irland. Hunden har nämnts i flera irländska litterära verk där de kallades för ”cu”. Ordet är en titel som refererar till krigare och hur dessa krigare är värdiga respekt och lojalitet.

---

Historiken är lång, vad vet man?
Rasen, eller i alla fall en anfader till den, kan spåras tillbaka till tiden för kelternas invandring till Irland. Med andra ord så fanns den irländska varghunden på ön redan några hundra år före Kristus. Under medeltiden fick inte vanligt folk äga varghundar. Det var förbehållet adel och kungar. Hundarna uppskattades som både jaktkamrater och som sällskap i slottssalarna.

Julius Cesar har till och med nämnt dem. År 391 tackar den romerske konsuln Quintus Aurelius Symmachus (ca 345-402) i ett brev för sju raggiga vinthundar från Irland. Hundarna förekommer i myter och berättelser, det var först under renässansen som de började omtalas som vargdödare. Rasen användes fram till 1600-talet för att jaga varg och hjort på Irland, men den intensiva jakten ledde till att vargen utrotades. Med det började också den irländska varghunden att bli allt ovanligare.

Från medeltiden till 1600-talet var varghundspar populära gåvor till furstar i övriga Europa, bland annat förekommer en varghund i Njals saga, men när rasen minskade i antal så försökte man 1652 under Oliver Cromwells regeringstid rädda kvar de varghundar som fanns på Irland genom att förbjuda export. Vid mitten av 1800-talet var rasen så gott som utdöd. Ett upprop efter kvarvarande varghundar gjordes 1841 i en tidning. Hanhunden Bran anses vara den enda länken mellan den historiska varghunden och dagens varghund.

---

I mitten av 1800-talet var rasen nästan utdöd. Då påbörjade den skotske kaptenen George Graham en målinriktad avel för att bygga upp rasen på nytt. Graham insåg snabbt att det skulle bli svårt att finna tillräckligt många återstående irländska varghundar för en seriös avel. Arbetet med att återskapa rasen innebar därför korsningar med bland annat skotska hjorthundar, grand danois och borzoi.

År 1879 visades varghundarna för första gången upp på utställning och 1885 bildades den irländska varghundsklubben. När den irländska kennelklubben bildades år 1920 blev den irländska varghunden en erkänd ras.

Sverige?
Den första nutida irländska varghunden kom till Sverige år 1931, importerad från Norge av Kennel Mountbanks, men aveln tog inte fart förrän på 1970-talet.

  ❤

Storleken och annat?
Det är den största vinthunden. Trots sin storlek är varghunden på inget sätt en koloss eller svår att ha inomhus. Den är lugn och tillbringar den mesta av sin tid liggande eller spatserande fredligt omkring. En imponerande ras känd för sitt mogna beteende, sin kvicka gång och skarpa syn, en lugn, vänlig och tillgiven hund.

Utseende?
Idealhöjden för en irländsk varghundshane är 81–86 cm men i verkligheten ligger många hanar idag på en höjd kring 90 cm vid manken. En hane bör väga minst 54 kg och en tik minst 41 kg. Det finns ingen maxhöjd eller maxvikt för en irländsk varghund, men hundarna får inte bli så stora eller så tunga att det påverkar rörelserna som ska vara lätta och aktiva. Den skall vara stor, kraftfull och respektingivande, mycket muskulöst men ändå elegant byggd.

---

Den vanligaste färgen är brindle, men hundarna ser ofta grå ut på grund av att täckhåren ofta blir grå eller silverfärgade. Det finns även röda, vita, vetefärgade, fawnfärgade och svarta varghundar.

Sjukdomar?
Flera nämns så läs på. Ett exempel. Överkänslighet mot anestesi – irländsk varghund är känslig mot anestesi – bedövning kan döda dem. Detta på grund av deras låga andel kroppsfett.

Berättelse?
Ett exempel är legenden om varghunden Gelert. I den berättas att prins Llewelyn gick ut för att jaga utan Gelert, som vanligtvis alltid följde med. När prinsen kom hem var hunden alldeles blodig runt munnen. Övertygad om att Gelert hade bitit ihjäl hans son högg prinsen ihjäl hunden. Men sedan hittade han sonen oskadd bredvid en ihjälbiten varg. Llewelyn blev så förtvivlad över sitt misstag att han aldrig mera log. Den hjältemodiga Gelerts grav går att besöka än idag i byn Beddgelert i Wales. 💜

Irländsk Varghund
https://www.youtube.com/watch?v=BnPBf8TJIC0

Källor:
sv.wikipedia.org
se.care.com
harligahund.se
viivilla.se
youtube.com
svivk.se

Cornwall, platsen känd för jättar, mysterier, konstiga ljud och sitt folk kelter…

Mystiska platser lockar och denna har spännande historia, samt mycket sevärt som alla hedar. En plats är Cornwall – som är ett brittiskt grevskap och ligger i sydvästra England, beläget väster om Tamarfloden. Huvudort är Truro. Scillyöarna (Isles of Scilly eller Scilly Isles) utanför Cornwalls sydvästspets ingår också i grevskapet, men har haft separat förvaltning sedan slutet av 1800-talet.

Cornwalls traditionella keltiska befolkning kallas korner och deras språk korniska, vilket är nära besläktat med bretonska och kymriska. Området kallades även historiskt för Västra Wales. De mest extrema är organiserade inom Cornwalls befrielsearmé (CNLA) och kräver självständighet. Den extremistiska gruppen har dock inte gjort större väsen av sig sedan en serie attacker på 1980-talet. Befolkningen uppgår till ca 536 000 invånare.

Omgiven på tre sidor av Engelska kanalen och Irländska sjön, så finns här långa stränder och klippor. Turister besöker vanligen hedar, trädgårdar, museer, historiska och förhistoriska platser, och skogklädda dalar. Språket är huvudsakligen engelska – men det återupplivade Cornish (språk) syns på vägmärken och talas flytande av en liten minoritet av människor.

Mystiken då? Det finns över hundra heliga brunnar i Cornwall, associerade med helgon. Olika typer av religiösa hus fanns i medeltida Cornwall, ingen av dem var nunnekloster, beneficesna i församlingarna var i många fall anslagna till religiösa hus – eller någon annanstans i England eller Frankrike. Något som skrivits en del om är ljud som hörts av många människor, under ett par veckor. Ett högexplosivt ljud varje dag, alltid på natten. Som en kraftig knall, ett skakande ljud, oftast vid samma tid, jordbävningskänsla. Man vet ej, det kan ha varit ljud av en meteroit märkligt anses att det fortsatt. UFO?

I tiden då storväxta jättar bodde i Penwith-området, bodde där en särskilt besvärlig jätte, namnet Bolster, som var så storväxt att han kunde stå med ena foten på Carn Brae, den andra på Beacon, en sträcka på ca en mil. Bolster var en skräck för den omgivande landsbygden, han stal får och nötkreatur från vanliga Cornish-folket.

I närheten bodde St Agnes, en tidig företrädare för kristendomen och de blev – förälskade. Men hon blev på uppmärksamheten av jätten, och ville bli av med det ondsinta kräket, så hon bad honom bevisa sin kärlek. Han skulle fylla ett hål i klippan vid kapellet Porth med sitt eget blod. Bolster tyckte det lätt enkelt så stor han var.

Bolster gick upp till klipporna och stötte in en kniv i hålet, med sitt eget blod. Blodet flöt som en en röd flod, och jätten blev svagare och svagare, tills han förlorade så mycket blod att han dog. Hålet ledde faktiskt från klipporna i havet, ett faktum som St Agnes hade hållit hemligt. Blodet av Bolster sägs ha färgat klipporna vid kapell Porth och den röda markeringen är fortfarande synlig i dag.

En by är fascinerande, Carn Euny, resterna av denna från järnåldern, inrymmer en 22 m lång ”fogou”. En fogou är en underjordisk passage, färdig i sten och täckt med jord. De är från järnåldern – till romarna tog över. En plats att besöka!

Källor:
en.wikipedia.org
sv.wikipedia.org
mysteriousbritain.co.uk
unexplained-mysteries.com
thisiscornwall.co.uk

http://intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Cornwall, mysterier, kelter, resor, fakta, jannen