1960 var ett häftigt OS att minnas (tycker jag), ett minne var Herb här, som bl.a. mötte vår Dan Waern. Jag minns Herbs långa löpsteg, lekman som jag är 🙂 Men – i sin helhet – Herbert James Elliott, född 25 februari 1938, Perth, Västra Australien. Så mitt minne – han blev mästare på 1500 m vid sommarspelen i Rom på världsrekordtiden 3.35,6. Det gamla rekordet på 3.36,0 innehade han själv och sattes på Ullevi i Göteborg. 181 centimeterlång. 2:a blev Michel Jazy, Frankrike och 3:a – István Rózsavölgyi, Ungern.
28 tävlade i OS från Australien och enda guldet i friidrott tog Elliott.
Tidiga år? Elliott började springa tävlingsmässigt vid åtta års ålder. Han sprang sin första mil under fyra minuter 1958. Efter att ha blivit skolad bland sportkulturen på Aquinas College, i Perth, följde den unge Elliott en sträng träningsregel utarbetad av sin tränare, Percy Cerutty, som skulle uppmana honom att skynda på framgången genom att påminna honom om att ”det bara är smärta som gäller.”
Löparkarriär? Elliott var under sin karriär obesegrad på såväl en engelsk mil som på 1 500 meter och vann på dessa distanser 44 lopp i följd. Trots att hans vinnartid i Rom presterades på kolstybbsbana, var den så förnämlig att den hade räckt till guld i Seoul 1988, Barcelona 1992 och Atlanta 1996. Oj då. I augusti 1958 satte han nytt världsrekord på en engelsk mil med tiden 3.54,5, en förbättring med 2,7 sekunder, och på 1500 meter med tiden 3.36,0, en putsning med 2,1 sekunder.
Han sprang den så kallade drömmilen vid 17 tillfällen. Många olympiska idrottsmän vann fler guldmedaljer än Herb Elliott, men få har uppvisat en sådan absolut auktoritet inom en sportgren, som denne gjorde på medeldistanslöpning under åren 1957 till 1961. Ovan nämnda Dan Waern ännu i livet kom på fjärdeplats på 1500 meter i Rom på 3.40,0 – ett nytt svenskt rekord. 4,4 sekunder från guldet.
Privatliv: Den 2 maj 1959 gifte sig Elliott med Anne Dudley, en frisör från Perth. De har sex barn. Foto på tre av dem. 🙂 Han drog sig tillbaka från tävlingar 1962, .han bestämde sig för att sluta springa och istället göra en karriär inom näringslivet. 85 år nu 2023.
Olympiska sommarspelen 2016 var den 31:a (moderna) olympiadens sommarspel (och de 28:e arrangerade sommarspelen). De arrangerades i Rio de Janeiro i Brasilien mellan den 5 och 21 augusti 2016.
Sverige hade en trupp på 154 aktiva deltagare samt 12 reserver i totalt 22 idrotter.
Medaljer: Antal: 11 st. Antal guld: 2 st. Ingen i friidrott
Guld tog: Jenny Rissveds. Cykel. Mountainbike. Sarah Sjöström. Simning. 100 meter fjäril.
Silver: Emma Johansson. Cykel. Linjelopp. Sveriges damlandslag i fotboll. 2021 kan bli medalj? Henrik Stenson. Golf. Peder Fredricson. Ridsport. Individuell hoppning. Sarah Sjöström. Simning. 200 meter frisim. Marcus Svensson. Skytte. Skeet. Bilden över.
Brons:: Sofia Mattsson. Brottning. Damernas fristil, 53 kg. Jenny Fransson. Brottning. Damernas fristil, 69 kg. Sarah Sjöström. Simning. 100 meter frisim. (Enda som klarade tre medaljer).
Kuriosa: Bästa landet var USA. 46 guld, 37 silver. 38 brons. Summa: 121 medaljer.
Svenskt? Jenny Rissveds ovan åkte 2021 till OS och sa efter en 14:e plats att hon inte kom till OS för att försöka bli mästare. Hon ville slippa pressen som hon känt sedan sista OS.
Jenny Fransson ovan dömdes till fyra års avstängning för doping.Den 3 februari 2020 meddelades att Jenny i ett dopningsprov testat positivt för den otillåtna substansen metyltestosteron, en anabol steroid. Detta ledde till att hon blev permanent bortplockad från OS-truppen 2020, och hon blev även utesluten från Sveriges Olympiska Kommittés stödprogram Topp och Talang.
Nu har hon begärt överprövning i Riksidrottsnämnden. Det finns skäl att se att fel vid tester har begåtts. OCH sommaren 2020 blev hon och sambon Jalmar Sjöberg familjehem åt en liten pojke.
Låt oss se detta OS om vi gått framåt. Ett par guld i friidrott är goda chanser till. Idag söndag 1/8-21, på middan, har vi t.v. 1 guld och 3 silver. Guld och silver i diskus. Silver i simning och segling. Och tisdag 3/8 ser vi fenomenet Armand Duplantis ta guld i stavhopp! Damfotbollslaget kommer vinna guld eller silver i finalmatchen. Mer… 🙂
Fortsättning på del 2 om striderna vid – slaget vid Little Bighorn 1876 i närheten av floden Little Bighorn i Montana. Vi har läst om avlossade skott och – hur tog soldaterna detta?
Att skjuta den mannen stoppade soldaterna från att skjuta. De samlades med sina hästar runt där han hade fallit. Jag sköt igen och siktade denna gång mot soldaten med flaggan. Jag såg honom falla när en annan soldat tog tag i flaggan ur hans händer. Vid den här tiden blev luft en tjock av gevärsrök. Indianerna kallade Custer, the”Longhair”. I armén kallade officerarna honom ibland, ”pojkgeneralen”, på svenska då 🙂
Aldrig hade någon kunnat föreställa sig att George Armstrong Custer, mannen som hade överlevt 25 slag under inbördeskriget, skulle rida den amerikanska arméns stolta regemente in i döden och själv sluta här sina dagar på den dammiga prärien.
Segern hade sedan länge glidit honom ur händerna, men i ett sista försök att rädda sig flydde Custer och de återstående soldaterna mot ett närliggande krön, senare känt som Last Stand Hill. Där stod det sista slaget innan de övermannades. Inte en enda av Custers mannar överlevde. Döda soldater. Avklädda, skalperade och lemlästade.
Kropparna hade blivit utsatta för montana-präriens starka solljus i tre dagar och var därför uppsvällda och svarta. En del kroppar var så förruttnade att de inte gick att känna igen. Dessutom var flertalet av dem lemlästade och uppsprättade. Stanken av lik var så stark att många soldater var tvungna att avbryta sitt arbete en stund, för att gå åt sidan och kräkas.
En del kroppar identifierades efter fysiska kännetecken. De som inte hade blivit av med sina kläder kunde identifieras genom personliga tillhörigheter.
Identifieringen av kropparna var emellertid ingen lätt uppgift att lösa. Officerare och soldater som var kända av flertalet manskap hade större chans att bli igenkända än nyinryckta soldater.
Indianerna? Bobtail Bull, ursprungsnamn: Hocus-ta-ris, född 1831 i Nord Dakota, död 25 juni 1876, cirka 44-45 år, just vid detta slag, begravd, i Big Horn County, Montana, USA. Han var en Arikara indiansk ”spejare/scout” sjunde U.S. Cavalry, anställd 26 april av lt W.W. Cooke. Bra betyg före. Ledare för det första spanarlaget den 22 juni.
”En soldat befann sig på Bob Tails häst, som hade dödats, och vi tog hans häst och satte honom bland packnings-mulorna. Bob Tails häst hade blodmärken på benen och på hovarna och sadeln, så vi drog slutsatsen att han (Bob Tail) skadades och dödades efter att ha korsat floden – det är på östra sidan.”
I filmer, böcker och tidningar då, rapporterades Custer ha skjutits ner mitt i Little Big Horn när han försökte dra sig tillbaka österut över floden. En krigare med namnet Standing Bear rapporterade att det fanns ”ingen stridighet där.” ”En annan, Bobtail Horse, obs Horse – uppgav som många andra att Custer’s män kämpade på östra sidan av vattnet, och att inga trupper befann sig i närheten av vatten.”
Bland andra sa en man med namnet White Cow Bull (som också falskt hävdade att han hade stoppat ett helt kavalleri i floden) senare att han och Bobtail Horse sköt ner en skinnklädd soldat, som var Custer. Bobtail Horse hävdade aldrig det och tvivlade till och med på att White Cow Bull var där. Rykten?
Det berättades om att Custer var för berusad för att slåss, eller att de hade ”hört talas från någon, som hörde från någon” att Custer hade skjutits i bröstet i floden.”
Bobtail Horse låter mest trovärdig, en Cheyenne-krigare, kämpade med Chief Lame White. Men medan den senare var upptagen med att slåss mot Renos kommando tidigt i striden, försvarade Bobtail Horse, två andra Cheyennes med namnen Roan Bear And Calf och White Cow Bull, en Oglala sioux, med ett heroiskt skydd.
För indianerna var emellertid slaget kolossalt: det största någonsin mellan prärieindianer och amerikanska styrkor. Efter striden kunde närmare 4 000 krigare bege sig hem från slagfältet som segerherrar. Men när allt kommer omkring var slaget också början på slutet för de stolta och fria indianerna. Den amerikanska regeringen ville utkräva hämnd och skickade en kort tid efter slaget ut ytterligare trupp på prärien. Bilden under på minnesplatsen…
Vem sköt? Ingen vet men? Hövding Lame Deer, skrev 1936 – ”Jag tror att White Cow Bull, en av våra siouxer, hade det enda repetergeväret, han avfyrade skottet som fick mannen i skinnjacka att falla…”
Tre nämnda? Cheyenne-krigaren vid namn – Yellow Hair nämns, sa han tog den första skalpen och det var Custers (som hade sin kvar?) så ej troligt. Bobtail Horse låter mest trovärdig, en Cheyenne-krigare, kämpade med Chief Lame White, men han nämnde det aldrig eller – som Lame White: ”White Cow Bull, som var brorson till Sitting Bull och en berömd krigare. I många år ryktes det att White Bull skröt av att ha dödat Custer i den ökända striden. Men andra som kände till White Bull hävdar att han aldrig uttalade sig utan istället erkände att han kämpade med Custer.
Känd också som en som ”skrävlade”… Jag har en del subjektiva tankar, ämnet är svårt då ingen riktigt vet…
CORONA: Tänk på alla – det konkreta enkla: Handhygien, stanna hemma om du känner dig sjuk, håll avstånd, hosta i armvecken och var rädd om alla dina medmänniskor.
Zenzationella Människor Et Facto 