Läkaren från USA, Walter Freeman, var lobotomins pionjär Del 3-3

Avslutningen, en stark, där du får läsa av en som utsattes. En berättelse av en utsatt år efter operationerna: Howard Dully – som skrev boken ”My Lobotomy”, han fick gå igenom en lobotomi, 12 år gammal bara. I boken berättar han och belyser den man som utsatt honom för en av de mest brutala kirurgiska ingreppen i medicinsk historia. När Howard träffade mannen som skulle förändra hans liv för alltid, var han inte säker på vad man ska skulle göra med honom.

Han var 11 år på den tiden och hade inte förstått vuxenvärlden som omgav honom, de beslut som fattats utan hans vetskap eller den djupgående inverkan som dr Walter Freeman skulle få. Istället, med ett barns ögon, märkte han de små fysiska egenheter hos denne – de runda glasögon, en speciell kostym, det väl trimmade pipskägget. Det fick honom att se lite ut som en beatnik”. Och pojken visste inte vad som väntade honom.

Howard var en tillbakadragen pojke som gillade ridning, sin cykel och han spelade schack. Han bråkade ibland med sin bror, lydde sina föräldrar – men stal godis från köksskåpen, busig. Han hade det struligt hemma och fadern tog kontakt med vården för att få hjälp, själv skyllde han på styvmodern som den som påverkat honom.

Så Howard kom till ett privat sjukhus i sin hemstad San Jose, Kalifornien. 16 december 1960 rullades han in i en operationssal och fick en serie elektriska stötar för att bli lugn. Det minns han, men resten är diffust. Howard vaknade nästa dag, hans ögon var svullna, skadade och han hade hög feber. Han minns en svår smärta i huvudet och obehag av sin särk från sjukhuset, som gapade öppen på baksidan. Han hade ingen aning om vad som hade hänt. Han skriver att han var som en zombie, han hade ingen aning då vad som skett.

Men han hade alltså utsatts för ett av de mest brutala kirurgiska ingreppen i medicinsk historia. En lobotomi och ingen, inte hans föräldrar, inte det medicinska samfundet eller statliga myndigheter, hade ingripit för att stoppa det.

Howard växte upp i en atmosfär av känslomässiga övergrepp och delvis vanvårdad. Han fick regelbunden misshandel och tvingades äta mat på egen hand. Freeman diagnostiserade honom som – schizofren.

Howard var hans yngste patient någonsin, och otroligt nog överlevde han. Idag finns bilder från den tiden eftersom Freeman spelade in så mycket. På en svartvit bild kan man se pojken ligga medvetslös, munnen hängande öppen. Spetsen på en 12 cm lång ishackare/ leucotome har tryckts djupt in i hans ögonhåla. Dr Freemans räkning för ett ingrepp var på 200 dollar.

Citat från Howard i nutid (lever 2018, 69 år gammal).
”Jag skulle beskriva det som en känsla av förlust, som du har förlorat en hel del av ditt liv.” När han talar, dricker han ur en mugg med mjölk i snabbkaffet. ”Jag gillar hasselnötsmak på grädden i mitt kaffe – det gör livet värt att leva”, säger han, flinande igenom en enorm valrossmustasch. ”Min pappa sa att han bara träffat Freeman gång. Du möter en man en gång och du tänker låta honom köra spikar i din sons huvud?” frågar han, misstroget.

I många år efter lobotomin åkte han in och ut från mentalsjukhus, fängelser och tillfälliga boenden. Han var hemlös, drogberoende och alkoholist, en småskurk, med liten kunskap om hur man skulle leva normalt. ”Det är en situation som du ska bara gå igenom en gång i ditt liv och det är när du dör. Det kändes som ett skaft körts in i min hjärna och mitt huvud gick itu.”

En annan man, Derek Hutchinson, ovan, levde mars 2017 – genomgick en lobotomi 1974 – utan sitt samtycke, i händerna på kirurgen Arthur E Wall i närheten av Leeds. Till skillnad från Howard var Hutchinson vaken hela ingreppet, vilket en psykiater hade insisterat skulle bromsa hans aggressiva tendenser.

I Sverige gjordes lobotomierna med mer traditionella metoder. Från starten kring 1944 och till 1966 finns 4 050 lobotomier registrerade från de svenska sjukhusen.

Hutchininson:
”Jag vill förklara vad psykiatrin gjorde på en människa. Det dödade viljan att leva, viljan att le, det tog bort hur det är att vara en människa. Ord kan inte beskriva vad jag har förlorat i psykiatrins händer. Den verkliga galenskapen finns i psykiatrikern och hans metoder. Allt jag ville ha var frid, men de förstörde mitt liv. Vilka människor är de?”

---

Idag i vården sker på olika områden också övertramp, som gärna döljs. Fråga och kräv svar. Änglar finns inom alla områden, men det sker ännu ovärdig behandling, mest kring gamla och dementa. Och vilken politiker satsar på psykisk sjukdom, ett system man skrotade? Oavsett. Besök din anhöriga, se dig omkring…

❤

Källor:
mcmanweb.com
en.wikipedia.org
alltomvetenskap.se
collegeofphysicians.org
genealogypuzzlebox.com
encyclopedia.gwu.edu
guardian.co.uk
cchr.or

 

Läkaren från USA, Walter Freeman, var lobotomins pionjär Del 2-3

Freemans facit, om hans påverkan med denna behandling som gav – ett nobelpris till hans mentor Moniz, bilden ovan. Freeman höll register över 3 439 lobotomier han utfört under sin långa karriär. Han hade märkligt nog inte någon kirurgisk utbildning.

Freeman och Watts hävdade att 52 procent av deras första 623 operationer gav ”goda” resultat, men de kunde inte säga vad som utgjorde en förbättring. Totalt har lobotomier används på 40 000 till 50 000 amerikaner mellan 1936 och slutet av 1950-talet. Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken, och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador. Själv nämnde han också att ”en del fick lära sig gå på toaletten själva igen” efter ingreppet.

Walter Freeman nominerade sin mentor António Egas Moniz för Nobelpriset och 1949 fick Moniz priset i fysiologi och medicin. 1950 skildes kollegerna Freeman och Watts. Watts vägrade att vara med på den nya metoden, han tyckte en utbildad neurokirurg skulle utföra en sådan operation, men Freeman klarade sig själv. Han opererade på sitt eget kontor och ibland opererade han med vänster hand som omväxling.

Det påstås att han gjorde 25 lobotomier på en och samma dag, och en av hans assistenter lär ha klarat av 75 stycken. Han själv tog till andra metoder mot slutet som insulinchocker och ECT. Han hade också en privat praktik och var chef för laboratorier vid St Elizabeths sjukhus. Under åren skrev han även några böcker i ämnet.

Freeman var gift med Marjorie Lorne Franklin från 1924 (född 30 augusti 1892, död 21 april 1970). De hade sex barn: Marjorie Lorne Canter, Walter Jackson, Franklin, Paul, William Williams Keen (d.1946), och Robert Fitz Randolph (d.1969).

Man har sökt i hans förflutna, läkarsläkt med vissa krav, hans fru var alkoholist och ett barn som han fick se dramatiskt dö på en campingsemester. Sonen hade böjt sig ned på toppen av ett vattenfall för att fylla upp sin flaska vatten när han förlorade fotfästet och föll över kanten, 11 år gammal. Detta påverkade Walter, men inget han ville tala om.

Freeman avled själv den 31 maj 1972, av komplikationer till följd av en operation för cancer vid 76 års ålder, fyra barn lämnade han efter sig. Fyra gick lite i hans spår, en av dem, Franklin, blev säkerhetsvakt dock och försvarar faderns verk samt berättar att han var ”en god fader till barnen”. Del tre, den sista om berättelser av ett par utsatta.

Källor:
mcmanweb.com
en.wikipedia.org
alltomvetenskap.se
collegeofphysicians.org
genealogypuzzlebox.com
encyclopedia.gwu.edu
guardian.co.uk

Läkaren från USA, Walter Freeman, var lobotomins pionjär Del 1-3

 

Ur Gökboet, enormt bra.

Lobotimering var en riktigt otäck metod som infördes i psykvården.  Hur någon kommit på idén, jag kan tro att man från början naivt trott att det skulle dämpa ångest och psykisk sjukdom. Jag minns den utmärkta filmen Gökboet och – tyvärr är en del av handlingen lika aktuell idag, i vissa stycken. Alla delarna kommer i följd, idag, imorgon och övermorgon.

Längre ned kan du läsa om de som varit utsatta för ingreppet, hur de kände och – en del tror de blev zombies, men läs och lär. Åter till Walter, en lite uddig person, runda glasögon, speciell kostym, det väl trimmade pipskägget. Det fick honom att se lite ut som en beatnik…

Walter Jackson Freeman II föddes 14 november 1895 och avled – 31 maj 1972. Han var en amerikansk läkare som specialiserade sig på lobotomi. Han var en medlem av American Psychiatric Association. Han växte upp som en privilegierad son i Philadelphia, Pennsylvania. Det medicinska intresset fanns i släkten, hans farfar var väl känd som kirurg i inbördeskriget. Hans far var också en mycket framgångsrik läkare, Walter Jackson Freeman och – mor Corinne Keen.

Själv studerade han vid Yale College, gick sedan vidare för att studera neurologi och även studier i psykiatri, bl.a. i Europa. Han var en läkare som trodde att han hittat en väg ut ur den bedrövelse som de sinnessjuka levde i. Med en enkel hjärnoperation ville han lindra patienternas lidande. Freemans metod spred sig snabbt, och även i Sverige lobotomerades tusentals patienter innan operationerna stoppades.

Man märkte ex. hos schimpanser att de blev ”dämpade” när deras frontalloberna skadades i hjärnan. Den portugisiska neurologen Egas Moniz experimenterade på människor och genom detta fick Walter och hans kollega James Watts blodad tand att öva på hjärnor från sjukhuset bårhus.

Hur ingreppet gick till är otäckt. Patienten sövdes snabbt med en rejäl elchock. Efter några kraftiga konvulsioner blev patienten tillfälligt medvetslös och Walter gjorde så att han lyfte patientens ögonlock och stack in ett instrument, som påminde om en ishacka, (leucotome) genom en tårkanal.

Han tog ställning bakom patientens huvud, sköt ”hackan” ca 5 cm till frontalloben av patientens hjärna, och flyttade den vassa spetsen fram och tillbaka. Sedan upprepade han processen med det andra ögat uttaget. Hela ingreppet gick på några minuter, max tio – och patienten återhämtade sig snabbt, med ett par ordentliga blåtiror runt ögonen som enda synlig följd – om operationen gick bra. Så när många soldater med krigstrauman och depressioner kom hem från Europas slagfält behövde man hitta metoder.

Vem var då första patienten av duon?
1936 var de redo för sin första patient, en fru Hammatt, 63 år, som led av kraftig depression och sömnlöshet. Tekniken att nå frontalloberna genom ögonhålorna var fortfarande långt borta i tiden. Istället borrade de sex hål i toppen av hennes skalle. Enligt Walter kunde hon ex efter ingreppet ”gå på teater och verkligen njuta av livet”. Oavsett levde hon i ytterligare fem år. Metoden skulle populariseras och efter utveckling av sin ishacka-metod började Walter Freeman resa över hela landet. Han besökte mentalsjukhus i sin personliga van, som han kallade ”lobotomobilen”, bilden ovan. Han turnerade runt landet och berättade – spred användningen genom att utbilda och träna personal att utföra operationen. Så sjukt?

Den mest kända av Freeman-Watts misslyckande var John F Kennedys syster, Rosemary Kennedy, bilden ovan, som behövde heltidsvård i 64 år. Hon betraktades som antingen efterbliven eller psykiskt instabil, med humörsvängningar och våldsamma utbrott. Rykten handlade om att hon var obstinat, bråkig och höll igång med pojkar så hennes far ville få henne lugnare. Under alla år befann hon sig på olika hem, fick besök av släkt och dog av naturliga orsaker den 7 januari 2005, 86 år gammal. Del 2 innehåller mer fakta som bl.a. vem Freeman var…

Källor:
mcmanweb.com
en.wikipedia.org
alltomvetenskap.se
collegeofphysicians.org
genealogypuzzlebox.com
encyclopedia.gwu.edu
guardian.co.uk