Först – vems är hans egen favoritlåt? ”California Girls” är favoriten ♥ av alla de låtar han skrivit. Fortsättning på hur det lät i Göteborg på konserten. Brian Wilson och hans band försökte med hjälp av tunggung att få publiken att ställa sig upp i bänkarna. Men det var istället de finstämda låtarna som var konsertens behållning.
Beach Boys – legenden Brian Wilson har under 2000-talet besökt Sverige med konsertversioner av albumklassikern Pet sounds och dess mytomspunna uppföljare Smile. Det har varit ambitiösa och gripande kraftprov av en av 1900-talets största musikprofiler, kärleksfullt stöttad av ett gäng hängivna lärjungar som sett till att den av droger och mediciner stukade Wilson fått möta en både ny och gammal publik.
Den då ”67-årige Kalifornien-ambassadören besöker Sverige igen, för en konsert i Göteborg, är det som om Wilson och de nio männen och den enda kvinnan – varav de flesta hängt med Wilson sedan han återuppstod från sin zombietillvaro i mitten av 90-talet – denna gång mest av allt velat rocka sin publik upp ur bänkarna med surflåtarna och bilåkarlåtarna som han skrev för sitt Beach Boys under några väldigt hektiska år på 60-talet.
California girls är en fantastisk poplåt men här rullas den ut som en tjock ryamatta i murriga färger. Brian Wilson har som vanligt satt sig bakom en klaviatur, som han knappast rör, och med en skärm med texterna till höger. Han framför sitt original, gudomligt vackra God only knows kräver han, på sin något burdust humoristiska sätt, stående ovation. Tyvärr görs den i en version som inte är värd mer än en varm applåd.
Men det är ändå den och de andra mer finstämda poplåtarna som är konsertens behållning. Don’t worry baby och Wouldn’t it be nice är popmusik i sin renaste och vackraste form och det är alltid lika gripande att få höra dem av sin upphovsman, även om han i just dessa får stor – och absolut nödvändig – sånghjälp av Jeff Foskett. Visst är det kul med Chuck Berry-rockiga bagateller som Little deuce coupe och Surfin’ USA också, fast det kan inte hjälpas att det är snabb popmusik avsedd att framföras av unga amerikanska grabbar i ljusblå skjortor, med en piprökande despotisk pappa Murray Wilson i kulisserna. Inte av fullvuxna män med gedigen musikalisk utbildning på ett konserthus i Göteborg, även om de gör det, det måste påpekas, utan att någonsin bli patetiska.
Vi som avgudar Beach Boys och Brian Wilson har ju redan fått allt vi har önskat och bett om. När den trötta och tilltufsade nallebjörnen lufsar ut i kulissen efter ett andra extranummer – en stel version av Love & mercy – och säger ”see you next time” vill man bara – för vår och hans skull – hoppas att det inte blir någon ”next time”. Att han istället kunde vila den svaga rösten och bara ta det lugnt hemma i villan i Los Angeles. Kanske spela in lite ny musik, som det förra året utgivna albumet That lucky old sun, otroligt nog hans bästa soloalbum någonsin. Men att ställa sig på scen med en oduglig ljudtekniker, ett ofokuserat band som har tekniska problem med en hyrd utrustning och rastlöst riva av de mest kända låtarna devalverar hans status som en av de största popkonstnärerna någonsin.” (Dan Backman).
Brian Wilson – Sloop John B (1976)
https://www.youtube.com/watch?v=G63-FnzPXs0
Intervju med Friedman, Cooper för abilitymagazine.com.
”Vid vilken tidpunkt gjorde din schizoaffektiv sjukdom sitt uppdykande?
Wilson: Tja, de senaste 40 åren har jag haft hörselhallucinationer i mitt huvud, hela dagen varje dag, och jag kan inte få ut dem. Men några minuters röster säger något nedsättande till mig, vilket avskräcker mig lite, men jag måste vara stark nog att säga till dem: ”Hej, ska du sluta förfölja mig? F *** off! Prata inte med mig, lämna mig ifred! ”Jag måste säga att dessa typer av saker hela dagen. Det är som en kamp.
Friedman: Tror du att rösterna var en del av det som gjorde det svårt för dig att gå på scen i många år?
Wilson: Ja, för när jag var på scenen kunde jag höra röster som berättade negativa saker om mig själv. Även idag, när jag sjunger jag måste tvinga mig inte lyssna på dem. Men när konserten är över, kommer rösterna tillbaka.
Cooper: Hur lång tid tog det efter att de startat innan man verkligen förstod vad som pågick?
Wilson: Åh, jag visste redan från början något var fel. Jag hade tagit några psykedeliska droger, och sedan ungefär en vecka efter började jag att höra röster, och de har aldrig slutat. Under en lång tid tänkte jag, ”Åh, jag kan inte behandla det här.” Men jag lärde mig att hantera det ändå.
Friedman: När började du få behandling?
Wilson: Inte förrän jag var omkring 40.
Tja min depression går ganska lågt, ganska djupt. Jag blir deprimerad till den punkt där jag inte kan göra något, jag kan inte ens skriva låtar, vilket är min passion. Nu får jag det oftast på eftermiddagen. Jag fruktar de nedsättande rösterna jag hör under den tiden. De säger saker som ”Du ska dö snart”, och jag måste ta itu med dessa negativa tankar. Men det är inte så illa som det brukade vara. När jag är på scen försöker jag bekämpa röster genom att sjunga riktigt högt.
När jag inte är på scen, spelar jag mina instrument hela dagen, gör musik för människor. Dessutom, kysser jag min fru och mina barn. Jag försöker använda kärleken så mycket som möjligt. Jag har mina vänner som ständigt försäkrar mig om jag kommer att bli bra, att de är på min sida och de är mina allierade. De berättar att de är mina skyddsänglar och de kommer att hjälpa mig igenom det.
Jag har träffat en psykiatriker en gång i veckan i 12 år nu, och han har blivit en riktigt nära vän till mig. Vi pratar och han hjälper mig. Han berättar för mig, ”Ja när du hör röster, varför gör du inte ett skämt av det dem:” Hur gör du, rösten? Hur gör du idag? ” Du vet, prata skämtsamt till dem.”
2011.
Turnerandet pågick under september och i hans band återfanns nu en tjej, ”Taylor Mills sjunger som en ängel.” En legendar, still alive and playing music… 😉
Album
2015 – No Pier Pressure
Officiell hemsida:
http://www.brianwilson.com
För att fira 50-årsjubileet för Pet Sounds , började Wilson på Pet Sounds 50th Anniversary World Tour i april 2016. Det blev främjat som hans sista föreställningar av albumet. En autobiografi med titeln ”Jag är Brian Wilson”, samordnad av spökskrivaren Ben Greenman, publicerades i oktober 2016. Samma månad tillkännagav Wilson ett nytt album, Sensitive Music for Sensitive People , bestående av original och rock och roll låtar. Han beskriver namnet som en ”arbetande titel”, och den inspelningen skulle börja i december 2016.
2018:
”Brian Wilson bekräftade att han är i god hälsa efter den senaste operationen igen (ryggoperation) och sångaren kommer att göra två små shower.
”Melinda och jag är väldigt tacksamma för alla läkare och sjuksköterskor som har tagit så bra hand om mig. Jag ser fram emot att sjunga och spela med mitt band snart och komma tillbaka till studion.”
Bandet består sedan 2011 av: Mike Love: sång, percussion, Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard, Bruce Johnston: sång, basgitarr, gitarr, keyboard, Alan Jardine: sång, gitarr, basgitarr och David Marks: gitarr. Tre av ”de gamla” the Beach Boys. Brian, en legend ❤
Källor:
svd.se
calmridge.blogspot.com
abilitymagazine.com
en.m.wikipedia.org
sv.wikipedia.org
nme.com
imdb.com
brianwilson.com
rte.ie
Zenzationella Människor Et Facto 