Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla. Om det du undrat över, inom alla områden.


Lämna en kommentar

Lundsångare, en långresenär som hälsar på i knappa tre månader hos oss…

Lundsangare_1693

Fåglar i vår natur är många, har du hört om denna? Lundsångaren är på vintern Indien och Sydostasien. Så resan hit är lång.

Lundsångare, faktabiten?
Lundsångare (Phylloscopus trochiloides) är en östeuropeisk och asiatisk tätting som tillhör familjen lövsångare. Trevligt att det var i Lund som det första fyndet gjordes 1939 av den legendariske ornitologen Gustaf Rudebeck. Den första häckningen konstaterades i Visby 1953. Sedan 1950-talet förekommer lundsångaren årligen i Sverige, dock inte i stort antal.
Beståndet uppskattas i Svensk Fågelatlas till kanske 100 par.

Utseende?
Den har en gröngrå ovansida och en smutsvit undersida. Utmärks av ett långt, iögonenfallande vitaktigt ögonbrynsstreck och ett kort, smalt, ofta diffust avgränsat vitaktigt vingband.

lundsång

Lundsångare, mitt i Göteborg – läte.
https://www.youtube.com/watch?v=jAkGlqrV2k4

Lundsångaren häckar i norra Sverige, särskilt i granskog, ibland med inslag av lövträd. I södra Sverige observeras den oftare i lövskog. Den är vanligare i Finland, och syns oftast i den östra delen av Sverige, till exempel på Holmöarna. Lundsångarna i Sverige tillhör underarten P. t. viridanus, som är den vanligaste i Europa. Den brukar anlända till Sverige i maj-juni och flytta i augusti.

Lundsångaren är cirka 10–11 centimeter lång. Till utseendet påminner den om lövsångaren men den utmärker sig genom ett långt vitt ögonbrynsstreck och ett vingband. Den är grågrön på ovansidan och gråvit undertill. Sången är en högljudd och gäll snabb drill. Locklätet påminner om sädesärlans. Hör på länken ovan.

greenishwarbler

Var trivs den?
Lundsångaren återfinns i skogar både i låglandet och i bergstrakter, upp till 4 500 meter över havet. Den trivs i blandskogar med björk eller i skogar med lönn, bok eller lind uppblandat med björk och tall. Vidare trivs den i parker, trädgårdar, flodnära buskmarker, sumpskogar med pil och poppel.

Liksom de flesta sångare äter lundsångaren främst insekter, men också spindlar, kräftdjur, mollusker, fläderbär och enstaka frön.

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC). I Europa tror man det finns 14,4 – 19,7 miljoner par. Oj.

Annat namn?
Fågeln har på svenska också kallats grön lövsångare.

Källor:
sverigesradio.se
sv.wikipedia.org
artfakta.artdatabanken.se
youtube.com
falknatur.se

Annonser


Lämna en kommentar

Anubis, mytologisk mix mellan djur och människa. Vem var det…?

anubis1

Bilderna vi sett av denna märkliga kropp, vem är bakom den? Jo, Anubis (egyptiska: Anpu) var i egyptisk mytologi son till Osiris och Neftys. Anubis avbildas oftast med schakalhuvud och människokropp, men ibland en hel schakal, och återfinns i många egyptiska gravar.


Med andra ord, är Anubis är balsameringskonstens gud och ansågs ha uppfunnit denna konst då han balsamerade guden Osisris. Dödsguden Osiris som avgjorde ifall den döde var förtjänt att få färdas vidare till dödsriket, var far till Anubis (i själva verket var Anubis dyrkad som dödsgud i Egypten innan rollen togs över av Osiris). Moder till Anubis var Neftys, en av de nio i Enneaden. Okej?

Anubis framställdes med ett schakalhuvud – schakalen förknippades med döden genom att den var asätare samt att den hördes yla i öknen från den sida av Nilen där solen gick ner (dödsriket ansågs ligga i väster). Under en dödsceremoni i forntida Egypten bar prästen en sjakalliknande huvudbonad.

anub3


Var kom Anubis ifrån?
Anubis var en gud ursprungligen från Abydos i Övre Egypten som skyddade de dödas gravar. Från den femte dynastin räknades han också som son till solguden Ra. Han ledsagade de avlidna till Osiris domstol i Underjorden där han placerade deras hjärtan i den ena vågskålen av en balansvåg och en fjäder från rättvisans gudinna Ma’at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i efterlivet.

Det äldsta kända omnämnandet av Anubis finns i det gamla rikets pyramidskrifter och bland texterna i Jumilhac-papyrusen, där han associeras med den dåvarande kungens begravning.

anun2


Anubis har många titlar kopplade till sin begravningsroll, som ”han som är på sitt berg”, som understryker hans vikt som de dödas och deras gravars beskyddare, och titeln ”han som är på balsameringsplatsen”, vilket associerar honom med mumifieringsprocessen. Som många antika egyptiska gudar, antar Anubis många olika roller i olika sammanhang, som ovan analyseras noggrant.

Dödspräster bar ofta Anubismask. Den sudanesiska meroitiska civilisationen påverkades mycket av den egyptiska gudavärlden. En annan var – Apedemak som tros vara en helt och hållet afrikansk gud. Apedemak eller Apademak var en lejonhövdad krigsgud som dyrkades av de meroitiska folken som bor i Nubia.

Anubis: God Of The Dead – (Egyptian Mythology Explained) – video 7,31 min.
https://www.youtube.com/watch?v=r1SFKq4iHDk

Källor:
sv.wikipedia.org
larshammaren.se
mytologi.nu
varldskulturmuseerna.se
youtube.com
en.wikipedia.org


Lämna en kommentar

Kommer spyflugan av engelskans ”spy”, en insekt som Sherlock Holmes…?

spy3

Ordet spyfluga låter ju aningen osmakligt? Men det kommer av engelskans spy som – spion, en fluga som letar bevis i vår närhet? Nej, såklart ej. 🙂

Det korrekta är att spyflugan är en av 1100 slags insekter i världen. Det finns 30 olika slags insekter i Sverige och en av dem är såklart spyflugan. Spyflugan är en flygande art som är runt 15 millimeter. Många arter är till utseendet mer eller mindre blåaktigt eller grönaktigt metallskimrande. När de flyger hörs ofta ett högt surrande.

Spy?
Spyflugan saknar käkar. För att få i sig näring sprutar (”spyr”) den ­ istället ut lite matspjälkningsvätska på exempelvis en köttbit. När köttet lösts upp av vätskan kan spyflugan suga i sig den lösning som bildats. Så nu vet vi om namnet.

Fakta?
Vårt sätt att namnge månaderna är ett arv från den romerska kalendern. I folkmun har månaderna haft andra namn. I Danmark kallades juli ibland för maskmånaden (i Sverige rötmånad). De maskar man hade i åtanke var spyflugelarver. Bara det säger något om hur stort problem det måste ha varit för de gamla nordborna att behålla köttvarorna för sig själva under sommarhalvåret.

De spyflugor man oftast stöter på inomhus är den vanliga kraftiga, gråblå spyflugan Calliphora vicina och de lite mindre, grönmetall-skimrande guldflugorna av släktet Lucilia. Om var de lägger ägg osv. hoppar jag över, men – jag säger kött.


Spyflugorna, liksom de andra flugorna, har skärskådats i sina roller som smittspridare. Dess efterlämningar är inte hälsosamma. Otäckt bra är att om man med maximal otur skulle få med några ägg eller någon larv i maten ska man inte gripas av panik för den sakens skull. De klarar varken tillagning eller någon längre tid i vår mag-tarmkanal.

spy1

Man kan om man vill förmänskliga spyflugor och skriva barnböcker. Som Maria Jönsson gjort, ”Spyflugan Astrid gillar”, för barn mellan 3-6 år.
”Spyflugan Astrid har en massa ben, tofs i håret och en stor grön mage. Hennes bästis är en blå spyfluga som heter Stubbis, och de drar ibland ut på racerflygning. Men liksom de flesta spyflugor gillar Astrid att vara där det finns mat och djur. Hon gillar ju söta saker, mjuka saker, blöta saker och goda saker, och hon har inte så bra koll på det olämpliga att till exempel sitta i maten.”

Recensent skriver att ”Maria Jönssons teckningar av spyflugan Astrid är söta och roliga och det är sympatiskt att föra in ett i verkligheten inte särskilt trevligt djur i barnens hjärtan. Även om den riktiga spyflugan inte är någon hälsosam nära bekantskap kanske Astrid kan hjälpa oss att se på dem med lite mer förståelse. Plus alla andra, nyttigare och tillika missförstådda insekter.” Ja, så kan det ju vara. Om vi lär oss förstå så vet vi vad som väntar oss…  🙂

Källor:
alltomvetenskap.se
omskadedjur.se
sv.wikimini.org
st.nu
sv.wikipedia.org


Irländsk varghund, charmig som få och kärvänlig…?

vargh

Ja, vi ska röja lite bland fördomar och se. Irländsk Varghund. En av världens största hundraser, där hanen blir 85-90 cm i mankhöjd och väger sina modiga 60-70 kg och tiken något mindre. Storleken är imponerande och så även det lugnt, säkerhet och den respekt som den inger. Stor betyder respekt, men den har ingen vaktinstink. 🙂

Vi förstår det är en hundras från Irland. Hunden har nämnts i flera irländska litterära verk där de kallades för ”cu”. Ordet är en titel som refererar till krigare och hur dessa krigare är värdiga respekt och lojalitet.


Historiken är lång, vad vet man?
Rasen, eller i alla fall en anfader till den, kan spåras tillbaka till tiden för kelternas invandring till Irland. Med andra ord så fanns den irländska varghunden på ön redan några hundra år före Kristus. Under medeltiden fick inte vanligt folk äga varghundar. Det var förbehållet adel och kungar. Hundarna uppskattades som både jaktkamrater och som sällskap i slottssalarna.

Julius Cesar har till och med nämnt dem. År 391 tackar den romerske konsuln Quintus Aurelius Symmachus (ca 345-402) i ett brev för sju raggiga vinthundar från Irland. Hundarna förekommer i myter och berättelser, det var först under renässansen som de började omtalas som vargdödare. Rasen användes fram till 1600-talet för att jaga varg och hjort på Irland, men den intensiva jakten ledde till att vargen utrotades. Med det började också den irländska varghunden att bli allt ovanligare.

Two-Subwoofers

Från medeltiden till 1600-talet var varghundspar populära gåvor till furstar i övriga Europa, bland annat förekommer en varghund i Njals saga, men när rasen minskade i antal så försökte man 1652 under Oliver Cromwells regeringstid rädda kvar de varghundar som fanns på Irland genom att förbjuda export. Vid mitten av 1800-talet var rasen så gott som utdöd. Ett upprop efter kvarvarande varghundar gjordes 1841 i en tidning. Hanhunden Bran anses vara den enda länken mellan den historiska varghunden och dagens varghund.


I mitten av 1800-talet var rasen nästan utdöd. Då påbörjade den skotske kaptenen George Graham en målinriktad avel för att bygga upp rasen på nytt. Graham insåg snabbt att det skulle bli svårt att finna tillräckligt många återstående irländska varghundar för en seriös avel. Arbetet med att återskapa rasen innebar därför korsningar med bland annat skotska hjorthundar, grand danois och borzoi.

År 1879 visades varghundarna för första gången upp på utställning och 1885 bildades den irländska varghundsklubben. När den irländska kennelklubben bildades år 1920 blev den irländska varghunden en erkänd ras.

Sverige?
Den första nutida irländska varghunden kom till Sverige år 1931, importerad från Norge av Kennel Mountbanks, men aveln tog inte fart förrän på 1970-talet.

wolhfpup 

Storleken och annat?
Det är den största vinthunden. Trots sin storlek är varghunden på inget sätt en koloss eller svår att ha inomhus. Den är lugn och tillbringar den mesta av sin tid liggande eller spatserande fredligt omkring. En imponerande ras känd för sitt mogna beteende, sin kvicka gång och skarpa syn, en lugn, vänlig och tillgiven hund.

Utseende?
Idealhöjden för en irländsk varghundshane är 81–86 cm men i verkligheten ligger många hanar idag på en höjd kring 90 cm vid manken. En hane bör väga minst 54 kg och en tik minst 41 kg. Det finns ingen maxhöjd eller maxvikt för en irländsk varghund, men hundarna får inte bli så stora eller så tunga att det påverkar rörelserna som ska vara lätta och aktiva. Den skall vara stor, kraftfull och respektingivande, mycket muskulöst men ändå elegant byggd.


Den vanligaste färgen är brindle, men hundarna ser ofta grå ut på grund av att täckhåren ofta blir grå eller silverfärgade. Det finns även röda, vita, vetefärgade, fawnfärgade och svarta varghundar.

Sjukdomar?
Flera nämns så läs på. Ett exempel. Överkänslighet mot anestesi – irländsk varghund är känslig mot anestesi – bedövning kan döda dem. Detta på grund av deras låga andel kroppsfett.

Berättelse?
Ett exempel är legenden om varghunden Gelert. I den berättas att prins Llewelyn gick ut för att jaga utan Gelert, som vanligtvis alltid följde med. När prinsen kom hem var hunden alldeles blodig runt munnen. Övertygad om att Gelert hade bitit ihjäl hans son högg prinsen ihjäl hunden. Men sedan hittade han sonen oskadd bredvid en ihjälbiten varg. Llewelyn blev så förtvivlad över sitt misstag att han aldrig mera log. Den hjältemodiga Gelerts grav går att besöka än idag i byn Beddgelert i Wales.

Gelert's_Grave

Irländsk Varghund
https://www.youtube.com/watch?v=BnPBf8TJIC0

Källor:
sv.wikipedia.org
se.care.com
harligahund.se
viivilla.se
youtube.com
svivk.se


Mammutar, har de funnits i Sverige…?

mammut

Funderade kort på detta innan jag sökte vidare. Att de funnits i kallare delar av världen vet vi, men som grannar till oss? Väljer med inriktning på Sverige och – fakta om vad de var.  🙂

Jo, svaret blir att det har funnits mammutar i Sverige. På ungefär trettio platser har man hittat enorma tänder eller delar av betar från ullhårig mammut. Skeletten har krossats under trycket från inlandsisen, men en gång vandrade mammutarna här samtidigt som de första människorna kom till Sverige. Just nu pågår en inventering av alla de här tänderna och benbitarna för att de ska ge oss viktig kunskap om hur snabba klimatförändringar format vår del av världen. Men oj då. Mammuten vägde ca 5 ton och hade betar som var upp till 4 meter långa.

Från 1900-talets början finns spännande berättelser om hur de fann dem i andra länder. Under den senaste istiden strövade flockar av mammutar omkring i större delen av Europa och norra Asien, på det som forskarna idag kallar för mammutstäppen. Det var ett område som sträckte sig från Spanien över hela norra Europa in över Ryssland och Sibirien, och vidare ända in i Nordamerika.

De första människorna i Europa måste ha varit nära bekanta med mammutarna. De långhåriga elefantdjuren finns avbildade på flera grottmålningar från Frankrike och Spanien. I Tyskland har man hittat 30 000 år gamla djurfigurer snidade av mammutbetar. Det finns ekologer som räknar med att mammutarna var ungefär lika talrika som de afrikanska elefanterna är på savannen idag. Och även i Sverige hittar vi alltså spåren efter dem.

Mammutarnas hem var en trädlös grässlätt med ett klimat betydligt kallare än idag, men som passade stora pälsklädda växtätare. Här fanns andra djur, utdöda nu som stäppvisenten, vildhästar och jättehjortar, men även rovdjur som grottlejon följde växtätarna i spåren. Själv vet jag att i min närhet fann man vid grävning i en gata, en sabeltandstiger. Utmärkande var två extremt långa hörntänder. Dessa djur kallades även smilodon. De senaste exemplaren ska ha funnits för – en miljon år sedan. Innan någon av oss ens var född. I Göteborg. 🙂

mammu

Men åter, mammut i Sverige. Varför så få?
Anledningen till att vi inte hittar fler lämningar av dem i Skandinavien, det är isen. När den senaste istiden nådde sin största utbredning då täcktes i stort sett hela Skandinavien och Baltikum av enorma glaciärer. Döda mammutar krossades under tyngden och kvarlevorna flyttades sedan av glaciärernas rörelser.

Till slut hamnade delarna i de grusåsar som bildades där glaciärernas smältvatten forsade fram när inlandsisen drog sig tillbaka. Därför kan man hitta mammutben i svenska grustag. Eller kunde, kanske man ska säga. Idag hanteras grusexploateringen av stora maskiner, och chansen är liten att någon uppmärksam arbetare ska se de ovanliga stenar som kanske visar sig vara tänder från en mammut.

En av de svenska mammutbitarna hittades när man anlade Berzelii Park i Stockholm där Berns salonger ligger idag. 1849 var det innersta av Nybroviken ett kärr som fylldes ut med material från Brunkebergsåsen, en av de grusåsar dit isen hade fört mammutben. Men trots att de svenska mammutfynden är få, så visar de upp ett tydligt mönster.

Sentida mammutjägare har framför allt hittat rester av djuren i sydvästra Sverige och i mellersta Norrland under 30- och 40-talen. Det största fyndet gjordes 1944 i jämtländska Pilgrimstad. Där hittades sammanlagt nio skelettdelar och tänder från en mammut. Man har även funnit reliker hos kvarlåtenskapen efter en avliden man i Umeå 2011.


Eftersom mammutarna inte levde på isen, utan måste kunna beta av gräset på marken, så betyder det att man med hjälp av fyndens ålder kan avgöra när området var isfritt. De här mammutbenen visar alltså hur glaciärerna har varierat under istiden och hur snabbt de kunde växa respektive dra sig tillbaka.

För omkring 50 000 år sedan drog sig isen tillbaka tillfälligt. Då blev det möjligt för betande däggdjur – och de rovdjur som följde dem i spåren – att leva i det som vi nu kallar för nedre Norrland. Från den här perioden stammar alltså de norrländska mammutarna.

Efter en ny framstöt drar sig isen tillbaka igen. Därefter följer den nordiska isens största utbredning kring 18 000 år sedan. Den sista mammuten i Sverige som vi känner till, den hittades i Lockarp i Skåne 1939, åtminstone hittades ett stycke av dess bete. Den var cirka 13 000 år gammal, från den tid då isen börjat dra sig tillbaka efter den senaste nedisningen. Det betyder att den är samtidig med de tidigaste mänskliga lämningarna i Skåne. De första svenskarna visste därmed med stor sannolikhet hur en mammut luktade och lät. Och kanske hur den smakade.

Mammutens slut?
De dog ut när klimatet blev varmare. Då försvann förutsättningen för deras livsmiljö. Kraftiga regn blötte upp den torra stäppen, och skogarna trängde allt längre norrut. De slätter där de betat runt 200 kilo gräs per dag, de försvann. Ett enormt sammanhängande ekosystem för de stora däggdjuren krympte snabbt ihop till isolerade öar.

mammu

Kanske det var jagande människor som gav dödsstöten åt flera av de stora däggdjuren från istiden. Men de var troligen redan hårt pressade av en snabb klimatförändring. De allra sista mammutarna levde på den avlägsna Wrangels ö, längst bort i nordöstra Sibirien. Så sent som för 3 500 år sedan fanns de fortfarande kvar, så de dog inte ut förrän cirka 1700–1500 f.Kr. Men i den fattigare livsmiljön på Wrangels ö hade de långsamt förvandlats till dvärgmammutar, långt ifrån så stora som sina ståtliga förfäder.

Släktskap?
Mammutar (Mammuthus) är ett släkte elefantdjur som härstammar från elefanter som för cirka 3 miljoner år sedan vandrade norrut från Afrika. Det visar analys av mitokondrie-DNA från flera mammutar. Det har funnits ca 20 olika arter med olika variationer. I själva verket levde mammutar jämsides med elefanter under mer än fyra miljoner år i tropiska Afrika, en längre tidsperiod än deras arktiska anpassning.

Men mammuten var specialdesignad för istidsklimat. Öronen var mindre och snabeln kortare för att minska exponeringen för kylan. Långa hår täckte en tät ullig underpäls, som på myskoxar, och en skinnlapp täckte anus. Ett nästan decimetertjockt lager av underhudsfett skyddade mot värmeförluster. Precis som dagens elefanter levde mammutarna i matriarkala flockar. Honorna och ungarna levde för sig, medan hannarna strövade på egen hand.

mammutfund

2013 kunde man läsa att svenska forskare tror att mammuten kommer att återuppstå. Det var en nyhet att ryska forskare gjort ett nytt fynd av en nedfryst mammutkropp som skulle vara så välbevarad att en ny levande mammut skulle kunna skapas med hjälp av kloning.

”När vi bröt isen under hennes mage, rann blodet ut därifrån, det var väldigt mörkt. Detta är den mest häpnadsväckande upptäckten i hela mitt liv. Mammutens muskelvävnad är också röd, som färgen på färskt kött”. Semyon Grigoryev, ledare för den grupp av forskare som gjort framgrävningen av den nya mammuten.
Nej, kloning för vad?

Och om -hur de dog ut är ej helt klart. Sannolikt en konstellation av olika faktorer som tex. kollapsen av mammutstäppen som ekosystem, och förbättrade jaktmetoder hos det växande antalet människor. Och det finns även en teori om att mammutarna kan ha dött ut på grund av någon smittsam sjukdom.

Källor:
alltomvetenskap.se
sv.wikipedia.org
illvet.se
svt.se
kau.diva-portal.org


Tre svenska fjärilar alla ska kunna, amiral, påfågelsöga och blåvinge…?

Påfågelöga

Fjärilar är väl ett trevligt inslag i vår natur? En del av dessa underverk är också riktiga skönheter. Läste om en man som fotar dessa, och söker efter de som är svåra upptäcka. Han skriver medryckande.

”Vi har det väldigt trevligt på banvallen och vi upptäcker flera arter av fjärilar medans vi sakta går längs spåret. Då och då får vi hoppa av spåret när tåget passerar. Och rätt som det är, så dyker farbror polisen upp och undrar vad vi gör på spåret. När dom ser att det är medelålders gubbar som tittar på fjärilar, så lugnar poliserna ner sig och åker därifrån.” (x)

Jag tänkte berätta om tre vanliga som vi kan lära oss att alltid känna igen och skryta om att vi kan namnet? Eller det anses väl som allmänbildning? 🙂

Okej, bilden överst är:

Påfågelöga (Inachis io)
En fjärilsart; den enda i släktet Inachis. Den förekommer i stora delar av Europa och Asien. Påfågelögat har ett vingspann på 55–65 mm och dessa kännetecknas av tydliga blå ögonfläckar mot en rödbrun bakgrundsfärg.

Det vuxna påfågelögat söker sig företrädesvis till röda och blå blommor – särskilt ängsvädd, hampflockel och olika arter av tistelsläktena Carduus och Cirsium. Fjärilen kan förflytta sig långa sträckor för att finna sina favoritblommor.
I Sverige förökar sig påfågelögat enbart med en generation om året.

Påfågelöga har fått sitt namn från de ögonliknande fläckar på fjärilens vingar som påminner om påfågels fläckar på fjäderdräkten. Se, den är lätt känna igen!

amiral

Bilden över här är en –
Amiral, amiralfjäril. Vanessa atalanta.

Amiralen blir allt vanligare i Skandinavien, trots att de har svårt att klara övervintringen. I Sverige är Amiralen ofta sommarens sista fjäril och den kan ses flyga långt in på hösten, innan de återvänder ner till sydligare breddgrader för övervintring.

Amiral är en art i familjen praktfjärilar. Den är svart med ett rödorangefärgat tvärband och vita fläckar på framvingens spets samt rödorange bakvingekant. Vingspannet är 53-63 millimeter. Amiralen förekommer i hela Europa bort till Uralbergen, och i hela Nordamerika. Bestånd har införts på Hawaii och Nya Zeeland.

Varje vår migrerar ett stort antal individer från medelhavsområdet till bland annat Sverige. Amiralen övervintrar som vuxen, men i Sverige misslyckas detta vanligen. På sensommaren samlas de ofta vid rutten fallfrukt som de äter av. Värdväxt: Brännässla.

Okänt, men namnet kan eventuellt komma efter den berömde amiral Nelson, som vann slaget vid Trafalgar och på kuppen sköts ihjäl av fienden när han stod på däck.

blåvingar

Den tredje är vackra –
Blåvingen.

Blåvingar är små dagfjärilar med blå vinginsidor. Utsidorna är oftast blågrå med mörka fläckar. Tosteblåvingen ex. känner du igen på den isblåa färgen på vingarnas utsidor. Värdväxt: Brakved, benved, murgröna. Blåvingar (Polyommatini) är en tribus (en sorts taxonomisk grupp) av juvelvingar inom ordningen fjärilar. De blir 18-42 mm i vingspann.

Vingarnas ovansida är som namnet antyder vanligen blåfärgade, men detta gäller i huvudsak hanarna; honorna är mer bruna.

Fetörtsblåvingen är en av Sveriges mest sällsynta fjärilar. Den lever på klippiga platser med fetbladsväxter vilka utgör värdväxter för fjärilens larv. I Östergötland är arten endast känd från ett litet område vid Getå.

Fotointresserad? Nägot tänka på.
Att fotografera fjärilar.

För att man ska kunna bli en bra fjärilsfotograf så är ett bra makroobjektiv mycket bra på sikt för ett bra resultat, teleobjektiv går bra på håll. Att använda stativ vid fotografering ger bättre stabilitet men försämrar rörligheten det är bättre att arbeta utan och i stället ev. ha en kamera med snabb slutartid.

Vill man ha fjärilarna lättillgängliga så kommer det att underlätta om man planterar blommor hemma i sin trädgård som man vet att fjärilar tycker om. Till exempel på våren så gillar fjärilar maskrosor tack vare att det inte finns så många andra blommor som har god tillgång på nektar, ett maskrosfält är ett bra tillhåll för att hitta fjärilar att fotografera.

Ett givet tips är att ha koll på vilket väder det råder och och vilken tid på dygnet som man ska fotografera. Solljus mitt på dagen är inte den bästa tiden på dygnet för att man ska få bra bilder. Det gäller att veta när fjärilar är som mest aktiva. Generellt sett så är de mest aktiva de dagar då det är varm, mulet och när regnet hotar.

För att man ska kunna komma riktigt nära en fjäril så är det viktigt att man är en duktig smygare. Man ska invänta då fjärilen har satt sig till ro och därefter smyga obemärkt nära inpå fjärilen. Gott. Nu vet du 🙂

Källor:
allers.se
sv.wikipedia.org
wildlifegarden.se
lepidoptera.se
bakgrunder.com/bloggen x
op.se
natureframed.se z