Hur var julfirandet i Vilda Västern och – för indianerna…? Del 2-2

Juletider har firats olika och jag undrade lite hur det var i den s.k. Vilda Västern eller the Wild West. I del två börjar jag med verklighetens serie?

Lilla huset på prärien?
Laura Ingalls Wilder skrev i förberedelserna inför julen i Kansas:

”Mamma var upptagen hela dagen lång med matlagning och hon bakade saltbröd och svenska kex, och enorma kastruller med bakade bönor, salt fläsk och melass. Hon bakade vinägerpajer och torkade äpplepajer och fyllde en stor burk med kakor, och hon lät Laura och Mary slicka kakskeden. Och i hennes julstrumpa fick hon fyra gåvor, en kopp, pepparmyntsgodis, en hjärtformad tårta, och en helt ny krona.

På julbordet kunde finnas konserverade frukter och grönsaker, färska om möjligt, och för dem som hade råd, kanske nötkött eller skinka. Många kvinnor började baka för firandet veckor i förväg. Fotpallar och broderade näsdukar, en del familjemedlemmar kunde arbetat i månader före jul. Andra stickade halsdukar, mössor, vantar och strumpor.

Om familjen hade haft ett bra år, kanske barnen kunde få godis, små gåvor, kakor och frukt i sina strumpor. Vanligt på julafton var att familjen sjöng julsånger runt granen eller öppna spisen. På juldagen skulle de flesta gå till kyrkan, sedan hem för den traditionella julmaten och/eller tillbringa dagen med att besöka vänner och grannar.”

Ensamhet…?
Men också vanligt, många pionjärers hem var helt enkelt för små för att göra plats för ett träd som ex. gran. Många var dock ensamma, ofta cowboys, som spenderade en ensam kväll utan att kunna nyttja festligheter.

Soldaten, general G. A. Custer är omskriven och hans fru Elizabeth berättar i en bok hon skrev ,”Tenting on the Plains”, ”Tälta på slätten” (publicerad i 1887), om julfirandet:
”Vi hade en härlig jul … Vi hade en stor julgran och Autie (mannen) var jultomten och gav små personliga ord till alla som fick gå fram och ta emot hans gåva. Granen, trädet var väl upplyst.

Indianer och jul?
Indianerna firade naturligt ej jul, men efter hand som de ”amerikaniserades”, missionärer spred ordet om Jesus Kristus och kristendomen i hela landet, så antog de en del firande. Den första indianska julsången ska ha skrivits av en jesuitmissionär, präst, broder Jean de Brébeuf, runt 1640-41, skriven för Huron indianer.

Huronerna byggde ett litet kapell med granar och bark för att hedra krubban i Betlehem. Detta blev den plats där Jesus föddes. Vissa huroner reste så mycket som två dagar för att få ha julfirande. Djuren på krubban var en räv, bisonoxe och björn. Huroner gjorde också ett traditionell tält av skinn och denna julsång för dem skrevs ursprungligen på deras språk – översattes senare till franska, en mycket omtyckt och välkänd julsång idag.

Några rader om ”jultomten”, Santa Claus, St Nicolas eller som indianernas symboliska, Handsome Fellow. Lite av en indiansk tomte. Han är en stilig och modig man som bar en vit läderjacka och som gav gåvor till indianska barn. Idag är väldigt många indianer fattiga, lever i reservat, några har bättre ekonomi och firar julen med en kombination av europeiska seder och inhemsk kultur. En bild ovan visar staden Midland i Texas 1894, juldagen.

Källor:
legendsofamerica.com
lifeintheoldwest.com
buckarooleather.blogspot.se
aaanativearts.com
christmas.lovetoknow.com
manataka.org

Blogginlägget nedskrivet 03/09 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

 

 

 

Hur var julfirandet i Vilda Västern och – för indianerna…? Del 1-2

Juletider har firats olika och jag undrade lite hur det var i den s.k. Vilda Västern eller the Wild West. Ja på 1800-talet firade pionjärerna och cowboys på prärien ungefär på samma sätt som vi gör idag. Det var jultomte, presenter, dekorationer och – julfesten. Livet i Vilda Västern var hårt och oförutsägbart, det var ofta fruktansvärda snöstormar och kalla decembervindar. Män som jobbade i bergen fick sluta tidigare med sina gruvor med rädsla just för ovädret. Men man såg fram emot sång, lukten av hjortkött som rostats över öppen eld. Wow!

Julpynt?
Man pyntade med vad som fanns ex. tallkottar, nötter och bär. En julgran var dekorerad med hemgjorda ting, man gjorde även figurer och dockor av halm eller garn, band, bär, strängar med popcorn, veckat papper och pepparkakor användes också. Gåvorna var också handgjorda. Majsskalsdockor, påsar, egentillverkade leksaker, kuddar och broderade föremål gjordes alla med kärlek av familjemedlemmar.

Tidiga julfirare var upptäckarna Lewis och Clark med män under vintern 1805. Expeditionen hade nått Oregon Coast och väntade det varmare vårvädret i ett litet fort de hade byggt. Männen firade ledigheten genom att avfyra sina gevär och sjunga. Senare gav Lewis och Clark presenter till sina män ur de få leveranser som de hade med, näsdukar och tobak.

Traditionen med jultomten var populär bland barn vid gränsen och en tidskrift som heter ”St Nicholas” var tillgänglig. Denna tidskrift publicerades från runt början av 1800-talet till 1940-talet. Den var avsedd för barn i isolerade områden och i denna skrift på 500 sidor fanns berättelser, poesi, tävlingar, spel och hantverk. Det var särskilt hjälp för att hålla barn underhållna under de långa vintermånaderna vid gränsen.

Bland många nytillkomna familjer som var bland de första banbrytande fanns sådan stor lust till att fira jul i och med att de ville få hemkänslor. Catherine Haun, pionjär, skrev 1849, om att göra det bästa av en svår situation. 

”Även om man var van vid tält så tillbringade många den så. Jag minns inte att vi någonsin haft lyckligare ledighet tillsammans. Till jul hade vi biff på grizzlybjörn som vi betalade 2,50 dollar för, kål för 1,00 dollar – och även torkade äpplen!”

I del 2 på tisdag fortsätter mer om sederna vid jul.

Källor:
legendsofamerica.com
lifeintheoldwest.com
buckarooleather.blogspot.se
aaanativearts.com
christmas.lovetoknow.com
manataka.org

Blogginlägget nedskrivet 03/09 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

 

Jedidish Smith var jägare och upptäckte resvägar för pionjärer, en hjälte…? Del 2-2

Medan Jedidish Smith letade efter Crow-stammen för att få nya hästar och ta sig västerut, attackerades Smith av en stor grizzlybjörn. Smith tacklades till marken och den bröt hans revben.

Medlemmar av hans gäng bevittnade honom slåss mot björnen, som slet upp hans sida med dess klor och tog huvudet i munnen. När björnen drog sig tillbaka sprang Smiths män fram för att hjälpa honom. De hittade hans hårbotten och det lösa örat – togs bort, men han övertygade en vän, Jim Clyman, att sy det löst tillbaka och gav honom – en vägbeskrivning. Trappers som de var, hämtade de vatten, band upp hans trasiga revben och rengjorde hans sår.

Efter att ha återhämtat sig från sina blodiga sår bar Smith håret långt för att täcka det stora ärret från ögonbrynet till örat. Det enda kända porträttet av Jedediah Smith, målades efter hans död 1831, det visade det långa håret han bar över huvudets sida för att dölja sina ärr. Bilden.

---

Vidare detta år 1831:
I mars, medan han var i St. Louis, begärde Smith av krigsekreteraren John H. Eaton en federalt finansierad utforskning av väst, men till ingen nytta. Smith informerade Eaton om att han slutförde en karta över väst härledd från sina egna resor. I maj lanserade Smith och hans partners en planerad resa med militärt material till Santa Fe. Smith ägnade sig sedermera åt pälshandel i New Mexico. Den 27 maj, när han sökte efter vatten, i dagens sydvästra Kansas, försvann han.

Resten av gruppen fortsatte till Santa Fe i hopp om att han hade fortsatt dit. Han fanns inte där, men de fann en mexikansk köpman som sålde flera av Smiths personliga tillhörigheter, då några veckor gått sedan händelsen. Köpmannen påstod sig ha fått dem av några comanchejägare som hade tagit dem från en vit man de hade dödat i närheten av Cimarronfloden.

Vad hade hänt honom?
Han hade troligen tragiskt dödats av comancher men hans kropp återfanns aldrig. Efter hans död glömdes Smith bort och hans prestationer – mest av amerikanerna. I början av 1900-talet gjorde forskare och historiker ansträngningar att erkänna och studera hans framsteg.

I bokform:
1935 listades Smiths sammanfattande självbiografi slutligen i en biografisk ordbok. Smiths första omfattande biografi publicerades 1936. En populär Smith-biografi av Dale Morgan, publicerad 1953, etablerade Smith som en äkta nationell hjälte. Smiths karta över väst 1831 användes av den amerikanska armén, inklusive den västra utforskaren John C. Frémont under början av 1840-talet.

Smith var den första europeisk-ättade personen som nådde Kalifornien landvägen och utforskade bland annat South Pass (med hjälp av kråkindianer), vilket kortade ner resrutten över Klippiga bergen.

För sitt pionjärskap har Smith fått ge namn åt ett antal platser i västra USA, som Jedediah Smith Redwoods State Park och Smithfloden i norra Kalifornien, och Jedediah Smith Wilderness i Wyoming. En ❤ stor man.

Källor:
en.m.wikipedia.org
sv..wikipedia.org
instagram.com
britannica.com

❤
COVID-19:

Tänk på alla: Handhygien, håll avstånd och var försiktig, covid-19 som trots vaccin kräver allas noggrannhet. Obs använd helst munskydd – bland folk och med kollektivtrafiken.
Blogginlägget nedskrivet 5/6-21