Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla. Om det du undrat över, inom alla områden.


Traveling Wilburys var supergruppen som höll igång 1988 till 1990…

travwil

Toppengruppen som hade medlemmar av klass, ett par album visade väl inte helt vad de egentligen kunde, dessa kompisar. De lät lite som en mix av Petty, ELO och Harrison, glad popmusik som bäst.

Nu är tre borta, Orbison avled – mellan skivorna. Gruppen är alltså – Traveling Wilburys, en amerikansk/brittisk grupp bildad 1988 med – Bob Dylan, George Harrison, avled 2001, Jeff Lynne, Roy Orbison avled 1988 och Tom Petty, avled 2017 – och verksamma fram till 1990. Harrison föreslog först ”The Trembling Wilburys” som gruppens namn; Jeff Lynnes förslag gjorde de ändrade det till ”Traveling Wilburys”.

Nobody’s Child Traveling Wilburys
https://www.youtube.com/watch?v=6SqF56nj2LU

Tanken från början vara att endast gruppen skulle göra B-sidan till en singel åt George Harrison, men när skivbolaget hörde låten ”Handle with Care” insåg man att den var för bra för att slösas bort som en B-sida på en singel. Istället spelade man snabbt in ett helt album på bara ett par veckor, Traveling Wilburys Vol. 1, vilket blev en stor kommersiell framgång och nominerades till en Grammy för årets album.

”Inget av detta skulle ha hänt utan honom. Det var George’s band – det var alltid George’s band och det var en dröm han hade länge.”
– Tom Petty

travw

Singlarna och toppenlåtarna ”Handle with Care” och ”End of the Line” klättrade högt upp på listorna. Kort efter att albumet givits ut avled Roy Orbison. Det andra albumet, Traveling Wilburys Vol. 3 från 1990, nådde inte samma framgångar som sin föregångare. Musiken påminner inte oväntat mycket om vad artisterna tidigare gjort var för sig, men den är mer lekfull och har riktigt uppsluppna texter.

På albumen är de inte listade med sina riktiga namn, utan de hittade på egna alias varje gång. En av låtarna, ”Tweeter and the Monkey Man” (som skrevs av Dylan), innehåller många referenser till Bruce Springsteens låtar.

Även om det var spekulation i pressen att Del Shannon eller Roger McGuinn skulle kunna ansluta sig till Wilburys, ansåg de återstående medlemmarna aldrig att ersätta Orbison. Lynne sa senare: ”Vi skulle bli den här enheten, vi var alla goda vänner …”

Bandet använde sig av olika pseudonymer för respektive album:
The Traveling Wilburys Volume 1
Nelson Wilbury – George Harrison, Otis Wilbury – Jeff Lynne, Lefty Wilbury – Roy Orbison, Charlie T. Jr. – Tom Petty och Lucky Wilbury – Bob Dylan.

The Traveling Wilburys Volume 3
Spike Wilbury – George Harrison, Clayton Wilbury – Jeff Lynne, Muddy Wilbury – Tom Petty och Boo Wilbury – Bob Dylan

Övriga pseudonymer för Traveling Wilburys på samlingsalbumet år 2007, Buster Sidebury – Jim Keltner och Ayrton Wilbury – Dhani Harrison.


The Traveling Wilburys – Inside Out
https://www.youtube.com/watch?v=fq5yHdVKSQs

Man gjorde mixningar och tillägg i Harrisons studio, med uppbackning av Jim Keltner (trummor), Jim Horn (saxofoner) och Ray Cooper (slagverk). Harrison beskrev bandets ljud som ”skiffle för 1990-talet”. Just Jim Keltner, trummis och slagverkare, noterades inte som en Wilbury på något album. Han ses dock i alla gruppens musikvideor, och på DVD-skivan släpptes 2007 får han smeknamnet ”Buster Sidebury”.

traveling wilburys

Och på bonusspåren ”Maxine” och ”Like a Ship” krediteras också som ”Ayrton Wilbury”, en pseudonym för Dhani Harrison, gitarrist och son till den f.d. Beatles-medlemmen George Harrison och Olivia Arias. Namnet Ayrton användes för att hedra F1-racer Ayrton Senna. Jim Horn spelade saxofon på båda albumen. Ledgitarren på Volym 3- låten ”She’s My Baby” spelades av rockgitarristen Gary Moore (”Ken Wilbury”).

Studioalbum
Traveling Wilburys Vol. 1 (1988) och Traveling Wilburys Vol. 3 (1990).
Samlingsalbum
Traveling Wilburys Collection (2007)

Gladpoprock som bäst… ❤

Källor:
sv.wikipedia.org
youtube.com
en.wikipedia.org
ne.se
biography.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Annonser


John Wesley Hardin – en av de värsta mördarna i Västern?

john-wesley

”Wes” var kanske en av de värsta mördarna under hela Vilda Västern-tiden, desperado, psykopat och rasist. Under sin livstid tog han livet av mer än 40 män. Han var från Texas och redan vid 15 års ålder blev Hardin efterlyst av lagen för mordet på en svart man, som Hardin hävdade hade” viftat med en käpp” mot honom.

Ok, från start. John Wesley ”Wes” Hardin, född 26 maj 1853 i Bonham, Texas, död 19 augusti 1895 i El Paso, Texas, var en ökänd revolverman och mördare. Hans far J. G. Hardin var kringresande pastor i Bonham County, Texas på 1850-talet. Mellan åren 1868 och 1873 kan Hardin ha mördat närmare tjugo personer, han hade fler är tolv skåror i sin revolverkolv år 1871.

Under åren 1873 -74 bodde Hardin i Comanche med sin fru och nyfödda dotter Molly, där de försörjde sig på boskapsskötsel. I sina memoarer skrev han; ”Jag och mina vänner hade det mycket bra, jag ägde omkring 3 000 dollar kontant, femtio kreatur, ett par vagnar och femton hästar. Jag hade även åtskilliga anställda.”

Den 26 maj 1874 vid 21 års ålder, inne på en saloon som ägdes av Jack Wright, sköt han ihjäl sheriff Charlie Webb i Comanche, Texas, efter det att Webb försökt arrestera honom. Webb representerade lagen i Brown County, men drog sig inte för att jaga efterspanade revolvermän utanför sitt eget distrikt.

En mobb följde efter honom och medan Wes flydde för sitt liv, tog mobben ut sin hämnd flera gånger om. Under de närmaste nio dagarna hängdes hans bror Joe i en telegrafstolpe, hans kusiner Tom och Bud Dixon dog i en snara som arrangerades av ett uppbåd, och hans påstådda kumpaner Alex Barrickman och Ham Anderson avrättades med revolverskott. Både Pinkertons och Texas Rangers jagade honom, och ett pris på 4 000 dollar satt på hans huvud.

Efter tre års flykt greps Wes Hardin (han kallade sig här J.H. Swain) av löjtnanten vid Texas Rangers John B. Armstrong, den 23 augusti 1877 då han klev av ett tåg på stationen i Pensacola, Florida. På väg tillbaka till Texas satt han fängslad i Austin där han hade sällskap av sin svåger Brown Bowen och sin kusin Manning Clements. Även hans kumpan Bill Taylor satt där och den legendariske John Ringo (Ringgold). I september 1877 fördes Wes vidare till Gonzales för rannsakning. Juryn överlade i en och en halv timma och fann Hardin skyldig till mord av andra graden, och han dömdes till 25 års straffarbete i fängelset Rusk i Huntsville.

I februari 1894 släpptes fånge nr 7109, John Wesley Hardin, fri efter sexton år bakom galler och återvände till Gonzales. Hans hustru Jane (Brown) hade dött två år tidigare, men han hade vuxna barn kvar. Han avslutade nu sina juridiska studier och tiggde sig till full benådning av guvernör Jim Hoggs. Wes var nu praktiserande advokat i Gonzales, men efter en bitter politisk strid lämnade han staden.

I London, Texas gifte han om sig med den betydligt yngre Callie Lewis. Äktenskapet upplöstes dock snart. Han flyttade till El Paso där han fortsatte som advokat. Hardin men började supa och hamnade ofta i bråk, och i samband med ett häftigt gräl mellan Wes och Gamle John Selman på Acme-saloonen på kvällen den 19 augusti 1895, blev han skjuten av Selman i huvudet.

Innan målet hamnade i domstol sköts Gamle John ihjäl i en duell med George Scarborough. 1896 kom Wes självbiografi ut, The life of John Wesley Hardin.

Countrysångaren Johnny Cash skrev och spelade in en sång om Hardin, släppt på hans album från 1965, Ballads of theTrue West . Det handlar några av de verkliga händelserna i Hardins liv, inklusive mordet vid Acme Saloon. Folksångaren (rock) Bob Dylan gjorde ett album som kom ut 1967 med namnet – John Wesley Harding.

På auktion 2002 i San Francisco såldes tre saker från John Wes. En kortlek ägd av honom, ett av hans affärsskort och en tidning runt hans död såldes för drygt 15 000 dollar. Kulan som dödade John på Acme Saloon gick för – 80 000 dollar.

John Wesley Hardin bar en Colt Model 1877 ”Lightning” revolver, serienummer 84304, och en klocka, Elgin, när han blev skjuten. Colten omnämns – på engelska: The Colt, (with a .38 caliber, 2½” barrel) is nickel-plated, with blued hammer, trigger and screws. The back-strap is hand-engraved: ”JBM TO JWH” It wears mother-of-pearl grips.” Västern var nog vild?

Källor:
en.wikipedia.org
famoustexans.com
history.com

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,