Ådalen 1931, minns Eira och de fyra andra dödade… Del 2-2

Fortsättning från del 1. Efter, vad hände?
Landshövding K. J. Stenström, landsfogde Sune Påhlman, kaptenerna Nils Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. Landshövdingen och landsfogden frikändes, men förflyttades. Militärerna dömdes av krigsrätten, men Krigshovrätten undanröjde domarna mot Mesterton och Beckman vilket fastställdes av Högsta domstolen. Furir Tapper fick 3 dagars arrest medan sergeant Rask frikändes. Inga märkligt höga straff.

---

För kravallerna i Sandviken åtalades dock och med högre straff – dömdes följande: A. Nordström (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstation i Kramfors – 2½ års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel – 8 månaders staffarbete), Gusten Forsman (deltagande i upplopp – 4 månaders straffarbete), J. E. Törnkvist (brott mot annans frihet – 2 månaders villkorligt).

De anhöriga till de döda och skadade fick inte något skadestånd eftersom de betraktades som upprorsmän, vad man vet. En enkel räkning kan illustrera dåtidens klassamhälle. Efterspelet för mördarna, som så småningom tvingades fram, blev farsartat och löjligt lindrigt. Kommenderande officeraren Mesterton dömdes till tio dagars husarrest – utan bevakning. Samma “straff” fick en löjtnant, medan furiren fick tre dagars arrest utan bevakning. Se ovan också.

De överfallna och de som solidariserat sig med dessa, dömdes till 156 månaders straffarbete och fängelse! Dessutom belades de med dryga bötesbelopp. Utöver dessa statliga sanktioner tog arbetsköparna hämnd för Ådalen-upproret på sitt sätt. Tusentals arbetare förlorade jobbet. Många familjer vräktes från sina hem.

Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav på kyrkogården vid Gudmundrå kyrka, varvid man klockan tolv höll fem minuters tystnad i hela Sverige. På graven finns en stenplatta med dikten ”Gravskrift” av Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig

Kuriosa:
Ådalen är Ångermanälvens dalgång nedanför Junsele, uppdelad i övre och nedre Ådalen. Området var före industrisamhällets genombrott under 1800-talet en isolerad trakt med liten befolkning och tidsödande restider mot omvärlden på grund av naturen med många vikar och berg.

Från mellankrigstiden har antalet sågverks- och massaanläggningar rationaliserats. Detta har fört med sig en omfattande avfolkning sedan dess. Tätorter i Ådalen är bland andra Junsele, Sollefteå, Kramfors, Bollstabruk och Nyland.

/ Väldigt bra skrivet. Jag är släkt med Eira Söderbeg, hon var min morfars faster. Och enligt min morfars pappa så hade Eira en vit tröja med ett hjärta på bröstet och blev skjuten mitt i hjärtat. Men det är ju bara den versionen som jag fått höra av min morfar. / Svar jag emottog vid införandet (på annan blogg då).

Vi minns ❤

Källor:
fotosidan.se
sv.wikipedia.org
Social-Demokraten
sydsvenskan.se
skp.se
wapedia.mobi

Ådalen 1931, minns Eira Söderberg och de fyra andra dödade… Del 1-2

86 år sedan drygt – 14 maj, det gäller Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen eller Ådalen 31 kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär. Händelsen delade Sverige i två delar om vems skuld det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar.

Minns vi vilka fem som – blev skjutna, dödade?
Jag vill först berätta om den oskyldiga, unga flicka som sköts. Eira Söderberg, 20-årig fabriksarbetare, var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare, en ung flicka med en väninna, på en stenmur som var på besök i byn. Hon var dotter till arbetaren P. Söderberg vid Svanå bruk. Eira Söderberg träffades i magen (underlivet) av en kula (ev. hjärtat), som förut genomborrat en annan flickas kappa. Hon bars in i skräddarens hus, skjuten, men hon levde ännu, men avled strax efter.

Däröver fyra demonstranter – Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Utöver dessa sårades fem personer.

Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav. ❤

Lite fakta från början.
Natten till den 14 maj hade kravaller ägt rum både vid stationen i Sprängsviken, där urlastningen skedde, och vid Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. På dagen höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. Folkmassan satte sig sedan till slut i rörelse. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärernas befäl se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan. Något som varken undersökningskommissionen eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Nils Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld.

Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Tio av dessa träffades varav fem dödades. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då en kulspruta att byta eldställning för att möta hotet. Denna flyttades laddad, i strid mot reglementet, och tappades varvid flera skott avlossades i sned riktning från folkmassan.

“Stå kvar, de skjuter bara med lösa skott”, ropade av arbetare. I samma ögonblick föll arbetaren Erik Bergström ihop och dog inför ögonen på de som gick i främsta ledet. Det var inga lösa skott – militären hade inkallats för att till varje pris krossa arbetaraktionen och försvara det rådande kapitalistiska systemet. De fem dödade kan du läsa ovan om igen, utöver dessa sårades fem personer.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. Det berättas att en trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han namnet Alespong) från Dynäs, ska ha blåst signalen ”Eld upphör” även om ingen säker källa finns – och därmed fått militären att sluta skjuta.

Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men att åtalet lades ner innan rättegångsdatumet. (En annan uppgift uppger en Olof Berg – trumpetare från Kramfors Jazzkapell som räddade människoliv, tydligen vet ingen säkert.)
En historia att minnas.

Del 2 finns…

Källor:
fotosidan.se
sv.wikipedia.org
Social-Demokraten
sydsvenskan.se
skp.se
wapedia.mobi