Tron på det onda ögat är en antik vidskepelse som du kan möta i många kulturer i länderna runt Medelhavet, Arabien, Turkiet, hela vägen till Indien. Mycket kan man tro på, häxor, troll eller voodoo? Men om detta öga existerar eller ej är mer en trosfråga, många greker tror på det sägs det. Läs ej om du är skrockfull. 🙂
Vad är det mer specifikt? Onda ögat, den mest kända formen av en folktro som tillskrivit vissa människor en ”oturlighet”, ett övernaturligt vållande av olyckor eller fysiskt obehag för omgivningen. Det kan beskrivas som en gammal tro där ögat representerar en slags ond kraft som finns hos människor. Den kan bryta ut när någon känner avundsjuka eller beundran och det sägs att kraften kanaliseras genom den avundsjukas ögon och projiceras på den eller det man är avundsjuk på. Glo, stirra!?
Inom alla kulturer finns både magiska ritualer och mildare sätt, som att önska illa eller sända onda tankar, onda ögat eller ond tunga (skvaller, förtal, lögner) för att lägga en förbannelse eller förgöra en person, ett djur eller en plats. Men vem tror på det (mer än greker)? Religion?
Man tror det beror på om någon med onda avsikter stirrar på en person. I folktro är uppfattningen om det onda ögat att det är ett slags negativ kraft. I det antika Grekland kallades denna kraft baskania, i antika Rom fascinatio. I dagens Neapel kallades den jettatura.
Skydda sig? Tro inte på det. Men det nämns trollformler, gester och amuletter vanligast. Överallt finns föreställningen att genitalia samt vassa och spetsiga föremål, särskilt djurhorn skyddar mot onda ögat. I Sydeuropa brukas även horn- eller fallosliknande amuletter.
Inom germansk kultur förekommer inte tron på onda ögat, i stället finns en avvikande föreställning om att vissa socialt ej tolererade individer (trollkunniga, lösaktiga kvinnor, romer eller liknande) genom att titta på föremål kan förta dess kraft, på svenska ofta kallat ”hågsning”. Dessa grupper var farligast främst för havande kvinnor, nyfödda barn, mjölkkor, brygd, bak med mera.
Mest nämns såklart att det är en allmänt mänsklig fördom som tagit sig många uttryck även i svensk folktro. Det är ofta fråga om ett avståndstagande eller en rädsla för människor som i något, ofta yttre avseende avviker från det ”normala” – just stämpeln att ha ont öga sattes gärna på den som t. ex. en ”motbjudande” ögonsjukdom, medan ”ond fot” eller ”ond hand” kunde bero på ett lyte i någon extremitet.
Grekers skydd? Många greker bär, skrockfulla – en liten blå sten eller ett blått öga i hals- eller armbandet. Blått är en beskyddande färg.
Bäst ser jag med positiva tankar det jag läst, om en fråga med svar. Någon kvinna tyckte ”jag har mer än en gång gett ett ögonkast till ungar som varit dumma mot sina föräldrar i affären, och de lägger av och börjar gråta vid första stirr vilket är att föredra mot det tidigare beteendet. Observera att det ar inte föräldrarna jag ger ögonkast till, det är avkomman.”
Svaret som gavs är bra. ”Man kan hjälpa till istället for att ge onda ögat”. Man ska försöka ge snälla ögat så ofta man kan. Om jag möter en mamma som kämpar med ett barn under armen som skrikit så att det är rött i ansiktet så försöker jag se på henne med en blick som säger ”Jag hejar på dig, kämpa på”.
Det är ingen lätt min att få till, det medges, men jag jobbar på den. Man kan också klappa på axeln när man går förbi och säga ”Vad bra du är” eller något annat, för att bekräfta den som har det jobbigt.” Som hon även nämner är det enda man åstadkommer är ett ledsamt barn som ser vuxna som ”arga”. Sunt tänkande…
Kuriosa? En långfilm, Det onda ögat (1962), Frankrike, Originaltitel L’œil du malin, svensk premiär 1970.
I alla tider har förekommit skrock, vidskepelser, minns den 13, en fredag? En dag som många med mig ser som ”en bra dag”. Folk kan tro på allt, övernaturliga saker som ej kan bevisas vetenskapligt, myter som vandrar.… 🙂
Romerska siffror är ett talsystem bestående av vanligtvis sju grundsiffror. Ytterligare tecken brukades i ett utökat system, som romarna införde under 200-talet f.Kr., men också för att beteckna större tal samt bråk. Romarna inkluderade aldrig noll i sitt talsystem och kunde aldrig hantera noll i sin aritmetik. Innan man började skriva ner tal så använde man sig av primitiva talsystem. De var oftast uppbyggda av symboler som representerade ett antal.
Ibland räknade man med ”avprickningar” i form av streck på en träbit, ibland kunde man låta andra föremål representera olika antal, t.ex. stenar. Dessa symboler och föremål ersattes senare av olika bokstäver som i sin tur ersattes av olika siffror.
De äldsta bevisen på att man använt talsystemen för matematiska beräkningar finns på 5000 år gamla babyloniska lertavlor som man funnit vid utgrävningar i Mellersta Östern. Det talsystem vi använder oss av idag (det arabiska) kommer ursprungligen från Indien där det uppstod på 600-talet, vilket araberna senare utvecklade till det talsystem som idag används över hela världen och som nådde Europa på 1100-talet.
De romerska siffrorna står ju inte endast efter kunganamn, som Erik XIV eller Karl XII, utan de finns ju ibland även på gravstenar, i gamla böcker, urtavlor och på hus för att visa vilket år de byggdes med mera. Och en ”ramsa” ska du få för de större talen som väl är lurigast?
Först gäller de vanliga och tänk på – högst tre lika i rad**, högst en mindre framför en större: Exempel.
III = 3 IV = 4** VIII = 8 IX = 9 XIII = 13 XIV = 14 XVIII = 18 XIX = 19
Vanliga: I = 1 V = 5 X = 10
Stora tal? Ramsa? I alfabetisk ordning MEN byt ut L och C- Så, L, C, D, M. 50-100-500-1000.
L = 50 C = 100 D = 500 M = 1000
Mix av nutid? MM = 2000 MMXVIII = 2018
Tänka på: Man kan ej skriva – 99 som IC, utan måste skrivas som XCIX. På samma vis kan inte 999 skrivas som IM och 1999 kan inte vara MIM. Just de höga talen.
Tankeexempel: Slaget vid Lützen inträffade MDCXXXII Karl XI (den elfte) dog år MDCXCVII
Det romerska talsystemet, som tvärtemot vad namnet antyder egentligen är mycket äldre än den romerska civilisation själv, är ett av vår världs äldsta ännu levande arv från det förgångna.
Svenskan? Arabiska siffror är de talsymboler som används mest internationellt och i bland annat svenskan (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9). De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.
Populärt är bland många är att tatuera sig, någon kanske fastnat i det och idag kan man se en massa olika sorter och placeringen på kroppen. Man fortsätter smycka sin kropp. Tattoo, gaddad, står för tatuering, beständig/ permanent målning av huden genom penetration av nålar doppade i färg, en form av body art, på hud målad bestående bild.
Dyrt är det, trendigt gör det dyrare och – det är ju ett av många hantverk. Min far hade det långt före andra världskriget, han var sjöman i många år och då var det naturligt. Ankare och kätting med mera.
Ordet tatuering kommer från polynesiskan. Denna teknik kallades Tattoe, som senare blev tatuering eller Tattoo. I denna teknik tog man djurben och spetsade dessa till vassa kamliknande nålar som man doppade i bläck och sedan slog in i huden med en liten benhammare. Idag tillämpas det av några, oftast utomlands.
Efter att de tidiga europeiska kulturerna övergått till kristendom var det i västvärlden nästan uteslutande sjömän och kriminella som bar tatueringar, fram till dess att det åter blev ett mode på 1980-talet. Den mest spridda formen av tatuering är den som utvecklades i Polynesien, som nämnts – och som upptäcktes av James Cooks expeditioner samt spreds över världen med sjömän.
Ännu längre bakåt, eurasisk, har det funnits åtminstone sedan neolitisk tid. Ötzi, Ismannen, hittades i Ötztal i Alperna och hade ca 57 koltatueringar – bestående av enkla prickar och linjer på hans nedre ryggrad, bakom hans vänstra knä och på hans högra fotled. Han levde omkring år 3300 f.Kr. under den period som går under benämningen kopparstenåldern.
Sir Martin Frobisher (1535-1595) var 1577 på sin andra resa från Harwich, England med 3 fartyg och omkring 120 män för att hitta Nordvästpassagen till Kina och löftet att finna guldmalm. Frobisher tog två fångar på resan, en infödd inuitman och en kvinna med ett barn, vid återkomsten till England blev kvinnan med tatueringar på hakan och pannan en stor attraktion vid Elizabeth I:s hov. Alla tre dog inom en månad, tragiskt, men inte helt ovanligt då.
Märkligt i nutid, i augusti 2013 tatuerade William Mullane i London sig med ett porträtt av sin far och använde bläck blandat med en liten del av sin fars aska. Ovanligt och troligen lär det ej bli något mode.
Flera kändisar med tatueringar? Zlatan, David Beckham, Angelina Jolie har kinesiska tecken inristade på kroppen, Rhianna, Caroline af Ugglas, Britney Spears, Petter, Johnny Depp, Lotta Schelin, Heidi Klum, Patrik Sjöberg, Megan Fox, Lady Gaga, Dregen, Christina Ricci, Kitty Jutbring, Victoria Beckham m.fl.
En man som åtalades här i landet för att en tatuering på sin arm ansågs vara hets mot folkgrupp friades av tingsrätten. Tatueringen visar symbolen för det nazistiska SS under Hitler-tiden. Mannen greps då han var fanbärare för Nationaldemokraterna vid en manifestation i Göteborg. Tingsrätten ansåg att en tatuering i sig själv inte kan vara olaglig, trots symboliken. Man påpekade också att tatueringen doldes före manifestationen.
Dock, som med mycket, finns en baksida. De som skaffade tribalmönster är idag fruktansvärt ute, enligt experter. Även en del citat och annat, samtidigt som många vill ta bort namn, kanske på f.d. pojk-/flickvänner. Så trenden har börjat gå i motsatt riktning för nu vill många bli av med sina kroppsutsmyckningar istället. Plötsligt har detta skapat ett uppsving, där allt fler öppnar salonger som bara sysslar med borttagningar. Majoriteten av kundkretsen är i åldrarna 20-35 år, ca 60 % är kvinnor och 40 % män. Vanligast är att man ångrar tatueringar som sitter där de exponeras mycket, som på armar och skuldror.
Slutligen är det en längre process tidsmässigt ta bort, det kräver flera besök med paus emellan. Det ska vara mer smärtsamt än när man skaffade dem och – det är dyrt. Själv ser jag det som en form av konst, skönhet, men med en tanke bakom och ej för många. De som har ett minne förknippat med dem tror jag aldrig ångrar sig, som barnens namn ex. Tatuering kan skapa infektioner och allergier, men rätt skött minimerar man risken. Bild över några tatueringar.
Vi läser om ofta om slakt i samband med religion och – vad betyder vad? På jordbruksverkets sida framgår följande, kortat.
Religiös slakt? Det är förbjudet att slakta djur utan bedövning. Djur ska skyddas från onödigt lidande. Därför ska djur alltid bedövas före slakt i Sverige. Djurskyddslagens bestämmelser om att djur ska vara bedövade. Halalslakt är tillåten om djuren är bedövade
Det är tillåtet att bedöva fjäderfän och får med el före slakt. El-bedövning är idag den absolut vanligaste bedövningsmetoden vid vanlig slakt av fjäderfän. Metoden används även i relativt stor utsträckning vid vanlig slakt av får. El-bedövning före slakt accepteras av många av världens muslimer.Nötkreatur måste däremot alltid bedövas med bultpistol eller motsvarande innan avblodning sker. Eftersom bedövning med bultpistol inte leder till att hjärtat omedelbart stannar kan även den metoden accepteras av vissa muslimska grupper.
Om djuret är vid medvetande kan smärta och stress utlösa kramp. Det kan innebära att avblodningen försvåras och blod låses in i muskler och kärl. Det kan i sin tur påverka köttkvaliteten negativt. Obedövad slakt är förenat med smärta för djuren. Det framgår av forskningen. Djuren är medvetna och känner smärtan längre innan de förlorar medvetandet än vad man tidigare trott. Även övriga bestämmelser måste följas vid halalslakt
Inom t.ex. koscherslakten accepteras inte bedövning före avblodning och därför sker ingen sådan slakt i Sverige. Lagen är sålunda. ”Djur ska skyddas från onödigt lidande. Därför ska djur alltid bedövas före slakt i Sverige. De svenska förespråkarna anser man kan jämställa det med älgjakten.
Halal är benämningen på vad som är tillåtet inom islam och omfattar allt mänskligt handlande. Motsatsen till halal är haram. I icke-muslimska och/eller icke-arabisktalande länder förknippas termen oftast med reglerna om tillåtna livsmedel. Förr kunde man läsa att ex. ”hos X i Y hade muslimska privata entreprenörer de senaste åren som hyrt in sig för att slakta. Köttet såldes då som halal i Z affärer, idag okänt.
Så skillnaden mellan halal och kosher är att kosherslakt som slaktform inte är godkänd – då inte bedövning före sker vid avblodning och därför sker ingen sådan slakt i Sverige idag.
Kosher, från hebreiskan, betyder tillåtet, godkänt och används i detta syfte om både mat och rituella objekt. Om ett rituellt föremål är kosher kan det brukas; om maten är kosher får den ätas av rättrogna judar. Vi har sett så mycket filmer från utlandet där djur bara dras iväg med och man skär av halsen utan minsta bedövning.
I svenska Farmen sker ibland att man tar en gris med rep till gården som fått ett skott i skallen, 2001 var det med ett jaktgevär – på bästa TV-tid. Men enligt bonden. ”Jämför man med slakt i industrier är det här betydligt bättre för djuret – utan stress och onödigt lidande, sa då bonden förväntat, ”Gutta” Andersson. Bilden på gårdsdeltagarna innan skottet föll.
Frågor söker svar, finns inga finns ofta något närliggande som med flera alternativ kan skapa en bild av vad svaret kan vara eller bli. 🙂 Tidsbegreppen vi ofta använder är väldigt diffusa. Finns det några beräkningar? Strax? Snart? En stund? Ett tag? Det sista kan komma från ett årtag, och den tiden det tar? Osäkert dock. Tid är så relativt. Är en stund kortare än ett tag men längre än ett ögonblick?
Tid? Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser. Hela vår tillvaro kretsar kring tid. Tiden styr vår vardag, vårt sociala umgänge och vårt arbete.
Vi använder rumsliga metaforer för tidsåtgång – vi kan ”arbeta hela natten” när vi ”närmar oss påsk” och ibland ”ligger vi efter i schemat”. Amondawafolket, å andra sidan, saknar språkliga begrepp som kopplar ihop tid och plats. Den lilla språkgruppen med ungefär 150 talare kom i kontakt med omvärlden i slutet av 1980-talet, och den är en hittills enda i världen där forskarna funnit en tidsuppfattning utan kopplingen tid-rum. Som naturfolk lever de i nutid.
Att strax betyder en relativt kort tidsrymd kan vi nog vara överens om, men går det att tidsbestämma? Nej, ingen säker källa påvisar skillnaderna utan mer till vår egen bedömning.
Strax, snart, stund och ögonblick? Man kan tycka att dessa ord betyder att det får gå lite mer tid än när något ska ske genast eller nu. Men ingen faktisk beräkning. En stund är 5 minuter?
Försök bestämma tider? På nätet har någon försökt sig på att tidsbestämma begreppen och – påstår att ett ögonblick är tre minuter, strax tolv minuter, snart 24 minuter och en stund 48 minuter. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel, men med tanke på folks otålighet så borde det handla om sekunder istället. //
Någon anser att strax är 1-10 minuter medan snart är 10 minuter och upptill en halvtimme. Annan skribent. // Mer: ”Strax” handlar om någon till några minuter medan ”snart” har betydligt större tidsspann… När det gäller ”snart” så beror det även mycket på sammanhanget också hur lång tid det handlar om. // Själv har jag en gång hört att nuet varar i tre sekunder, sedan blir det dåtid.
Någon skriver – att ett ögonblick är lika med 0,3 sekunder. Den slutsatsen beror på att det är genomsnittstiden för Google att besvara en sökning.
Det är de mer moderna tidsbegreppen som förbryllar och irriterar mest. Jag tänker på ”Jag ska bara …” (Alfons Åberg) som onekligen handlar om en väldigt oprecis tidsrymd som egentligen kan vara närmast oändlig.
Och vad betyder ”jag gör det sen”? Eller rättare sagt när infaller sen. Om en timme, ett år, i nästa liv.
Om en stund? ”En relativt kort tidsperiod, oftast längre än ett ”ögonblick” men kortare än ett ”tag”. Som i, ”Det här tar ännu en stund.” Etymologi: Av fornsvenska stund f, av fornnordiska stund f, av urgermanska *stundo (”stund, timme”), av urindoeuropeiskt ursprung. (x)
Sammanfattar detta som alla kan ha olika syn på, men värt begrunda. Jag tycker vi ”slarvar” med språket och istället för att tala om tydligt väljer vi ett begrepp som ger oss valmöjligheter. Vi ses om en stund kan ge oss tid mellan 15 minuter och ja kanske 45 min? Samhället är dock uppbyggt efter tiden, viktigt att allt går ihop. Jobb, möten, tider följer oss. Vad är din arbetstid? Jag börjar tidigt, har rast strax och slutar sedan. Ordning och reda?
Avslutar med en bra tolkning jag läste. ”Ord och betydelser är av naturen vaga och flexibla. När slutar träd att vara träd och går över till att bli buskar? Varför säger vi att vin är vitt när det inte är vitt? Och varför har vi över huvud taget ord som stor och liten när det beror helt på vad man jämför med? Jo, därför att språket är ett ungefärligt och symboliskt uttrycksmedel, inte ett slags exakt avbild av verkligheten.”
Är denna kvinna okänd för dig? Jag tvekade själv en aning, vem och vad, Eleonora? Jo, hon var hustru till två kungar och mor till tre, deltog i korståg i fjärran land och i fraktionsstrider på hemmaplan. Hon spelade högt och förlorade allt, men fick sin revansch. Tala om tidig kvinnokämpe!
Fransk och engelsk drottning och arvtagerska till Akvatinten i Frankrike. Eleonora av Akvitanien (Aliénor d’Aquitaine), född cirka 1122, död 1 april 1204, var drottning av Frankrike från 1137 till 1152, och drottning av England från 1154 till 1189, och själv regerande vasallhertiginna av Akvitanien från 1137 till 1204. Vidare var hon regent i England under sonen Rickards frånvaro under det tredje korståget, en europeisk invasion av Mellanöstern. Hon har kallats den rikaste och mäktigaste kvinnan i Europa under sin livstid.
År 1137 blev hon gift med Frankrikes tronföljare Ludvig, franske kungen Ludvig VII. Samma år besteg maken Frankrikes tron och hon blev drottning. Sin man Ludvig såg hon inte mycket till. Den unge kungen var föga intresserad av det världsliga. Ludvig blev hennes medregent i Akvitanien och bådas underskrift krävdes då vid utfärdandet av regeringsakter. Eleonora följde med Ludvig på andra korståget 1147-49.
Hon gifte sig senare med den engelske kungen Henrik II. I rask takt framfödde hon ett stort antal barn, varav hela fyra av ”rätt” kön. Tronföljden var tryggad, och med råge. Äktenskapet var ett förståndsäktenskap, och paret levde av nödvändighet ofta åtskilda, var och en självständig i sin respektive värld. På 1100-talet hade man redan kärlekslivet klargjort.
I det senare äktenskapet blev hon mor till bl.a. älsklings-sonen Rikard Lejonhjärta och Johan.År 1173 ledde hon ett uppror tillsammans med sönerna mot maken Henrik II. Upproret misslyckades, och Eleonora tillfångatogs och fängslades i England femton år. Hon släpptes fri då Rikard ärvde tronen 1189. Hon tog genast makten i England och bevarade tronen åt Rickard tills han kunde återvände till England och ta över styret. Eleonora var sedan regent i England under Rickars frånvaro under det tredje korståget 1189-94. Hon återtog också kontrollen över sitt eget rike.
Det var på sin farfars, hertig Wilhelms, borg i Poitiers (en stad i centrala Frankrike vid floden Clain) som hon valde att slå sig ned. Staden, som sedan denne glade trubadurs dagar hade legat i stilla dvala, levde nu upp på nytt genom drottningens ankomst. Redan tidigare hade Eleonora ägnat stor omsorg åt residensstäderna i sitt rike, låtit bygga och förstora och befästa. Wilhelms mörka försvarsborg i Poitiers hade utökats med bekväma bostadsvåningar, arkadkantade festsalar och fönster med utsikt över det romantiskt slingrande flodlandskapet utanför. Det var som gjort för det liv hon nu skulle börja leva.
Dessa söner, i sin makthunger ständigt trolösa även mot varandra, deltog i en konspiration mot sin far, ett uppror som Henrik endast med möda lyckades stävja. Som man kan förstå var Henriks raseri inte av det mildare slaget. Medan sönerna hals över huvud flyr till Ludvig för beskydd, galopperar Henrik i ilfart med sina män till Poitou, bränner sina upprorsmäns borgar till grunden och stormar in i Eleonoras slott i Poitiers. Eleonora, som i mansdräkt redan kastat sig upp på en häst för att undkomma, blir upphunnen av sina förföljare. Än en gång sin mans fånge förs hon denna gång till England, där hon spärras in i tornet på Salisburys slott.
Först elva år senare var Eleonora fri igen. Då hade Henrik dött (1189), en bitter och besviken man, övergiven av alla de sina. Hennes första åtgärd efter frigivningen blir att släppa ut sin mans alla övriga motståndare ur fängelserna i England, och snart nog är hon på nytt i full färd med att blanda sig i storpolitiken. Hon tar misshagliga påvar i örat, hon reser oförtrutet runt i Europa för att ordna fördelaktiga äktenskapsallianser för sina barn. Eleonora bosatte sig år 1201 i Fontevraudklostret.
Döden? Hon dog 1 april 1204, 82 år gammal, och ligger begravd i Fontevraud-l’Abbaye i Anjou nära maken Henrik och sonen Rikard. På hennes grav mellan Angers och Poitiers kan man ännu se hennes bild.
Hon ligger helt kyskt och läser en bok, och hon ligger bredvid den man hon en gång fjärmade sig från, kungen av England, Henrik Plantagenet. Intill dem ligger deras son, Rikard Lejonhjärta, död i förtid.
Kuriosa: Marie de France (på bilden) var en fransk adelsdam, verksam vid Henrik II:s och Eleonora av Akvitaniens hov i England i slutet av 1100-talet. I övrigt är ingenting känt om hennes liv. Marie de France är den medeltida trubadurpoesins främsta kvinnliga företrädare. Hon är författare till ett antal versnoveller, s.k. lais, samt en fransk version av Aisopos fabler. Själv framställer hon sig i första hand som upptecknare av gamla dikter, berättelser och sånger. ”Jag vill inte att de skall dö vid vägkanten, glömmas och försvinna”, står det i förtalet till hennes lilla bok. Ännu en okänd?
In English: Is this woman unknown to you? I hesitated myself, who and what, Eleonora? Yes, she was the wife of two kings and three to three, participated in crusades in distant lands and in factional struggles at home. She played loudly and lost everything, but got her crazy. Talk about early female fights!
French and English queen and heir to the Aquatine in France. Eleonora of the Aquitaine (Aliénor d’Aquitaine), born about 1122, died April 1, 1204, was the queen of France from 1137 to 1152, and Queen of England from 1154 to 1189, and ruled the Vase of Hightigin of Akvitia from 1137 to 1204. Furthermore, She reigned in England during the absence of Rickard during the third crusade, a European invasion of the Middle East. She has been called the richest and most powerful woman in Europe during her lifetime.
In 1137, she became married to France’s throne follower Louis, French King Louis VII. In the same year, the faith of France conquered and she became queen. Her husband Ludvig did not see much of her. The young king was little interested in the worldly. Louis became her mediator in Akvitania and the signature of both boats was then required when issuing government acts. Eleonora followed Ludvig on the second crusade 1147-49.
She later married the English king Henrik II. At a rapid pace, she brought a large number of children, of whom all four of the ”right” sex. The throne was ensured, and with a shame. Marriage was a divorced marriage, and the couple necessarily lived separately, each independent in their respective world. In the 1100s, love life had already been prepared.
In the latter marriage she became a mother to the sweetheart Rikard Lejonhjärta and Johan. In 1173 she led a rebel together with the sons of the husband Henrik II. The uprising failed, and Eleonora was captured and imprisoned in England fifteen years. She was released when Rikard inherited the throne in 1189. She immediately took power in England and kept the throne at Rickard until he could return to England and take over the board. Eleonora was then ruled in England during Rickar’s absence during the third crusade 1189-94. She also regained control of her own kingdom.
It was at his grandfather, Duke Wilhelm’s castle in Poitiers (a city in central France on the river Clain) whom she chose to settle down. The city, which since the happy days of this happy trubadur, had been living quietly, lived again through the arrival of the queen. Earlier, Eleonora had devoted great care to the residences of his kingdom, had to build and enlarge and consolidate. Wilhelm’s dark defense castle in Poitiers had been extended with comfortable residential buildings, arcade-shaped banqueting rooms and windows overlooking the romantic winding river landscape outside. It was as done for the life she would now start to live.
These sons, in their magic hunters, constantly loyal to each other, participated in a conspiracy against their father, a rebellion that Henrik only with difficulty managed to overcome. As you can understand, Henry’s fury was not of the milder battle. While the sons head to head flies to Louis for protection, Henrik runs galloping with his men to Poitou, burns the villages of his insurgents to the ground and storms into the castle of Eleonora in Poitiers. Eleonora, who in mankind has already thrown himself on a horse to escape, is caused by his persecutors. Once again, her husband’s prisoner, she is taken to England this time, where she is locked into the tower at Salisburys Castle.
Only eleven years later, Eleonora was free again. Then Henrik died (1189), a bitter and disappointed man abandoned by all theirs. Her first action after the release will be to release her husband’s all other opponents from prisons in England, and soon she will be in full swing in the big policy. She takes mischievous pains in her ear, she travels unnoticed throughout Europe to arrange beneficial marriage alliances for her children. Eleonora settled in 1201 in the Fontevraud Monastery.
Death? She died April 1, 1204, 82 years old, and is buried in Fontevraud-l’Abbaye in Anjou close-up Henrik and son Rikard. On her grave between Angers and Poitiers, one can still see her picture. She is quite chic and reads a book, and she is next to the one she once deserted, the king of England, Henrik Plantagenet. Next to them lies their son, Rikard Lejonhjärta, dead in advance.
Curiosities: Marie de France (pictured) was a French nobility dam, working at Henrik II and Eleonora of Akvitani’s court in England in the late 1100s. By the way, nothing is known about her life. Marie de France is the medieval trubadurpoein’s premier female representative. She is the author of a number of versnoveller, so-called. lais, and a French version of Aisopo’s fables. She herself primarily prepares as a record maker of old poems, stories and songs. ”I do not want them to die at the roadside, be forgotten and disappear,” says the business of her little book. Another unknown?
