TV när kvällen börjar betyder Go´kväll för många, lättsamt och underhållande. En av de bästa är Beppe och då syftar jag ej på Godnattstund 🙂 Beppe Bengt Erik Starbrink, född i april 1966 i Jönköping, journalist och programledare, som arbetar på Sveriges Television.
Han är programledare för Go’kväll och var tidigare det för filosofimagasinet Finns blått? Reporter vid Plus, Existens, Sverige! och SVT nyhetssändningar. Starbrink, som växte upp i småländska Lekeryd, är bosatt i Umeå. Bor i en 20-tals villa i centrala Umeå. På somrarna ute i en stuga vid en liten sjö 3 mil från stan.
Han har studerat vid samhällsvetarlinjen vid Umeå universitet. Han har tidigare varit nyhetsankare och reporter på SVT:s regionalnyheter där. År 2007 var han tillsammans med Lotten Bruun Esselin programledare för SVT 1:s sändningar om valborgsfirandet.
Han har enligt egen utsago arbetat med – gravgrävare, biblioteksvaktmästare, metallarbetare, videouthyrare, servitör, screentryckare, bartender, radiopratare och nu TV.
Vad har du för stil hemma? ”Som den svennebanan jag är blandar jag loppisfynd med ljust och fint. Det blir mycket vitt men häromdagen köpte jag ett 50-talsbord och målade det gult (2012).”
Fritidsintressen? Spelade bas i bandet Punk Rock Orchestra (P.R.O), Beppe Starbrink – basgitarr och sång. ”Beppe är stolt över sin nya basrigg och även han över sin höftledsprotes.” Har även spelat i The Flame, Pipeline, Indien, Fingerpop, Blue Souls, L.S.D./Kask, Plain Jane och Klas Garage.
Enligt senare info lirar han troligen nu i – Umeåbandet Aporetics (sedan 2011). Gruppen spelar, enligt egen utsago, poplåtar med texter om när livet ibland skaver. Aporetics består av Roger Wiklander, Thorbjörn Lundberg, Eskil Lövström, Olof Semb samt på bas Beppe.
Han tycker om att åka skidor, utför och laga mat. Dessutom har han från vinintresse satsat på öl, som han även gör eget hemma.
Han har en sambo (nämnd fru i media på någon plats, fel). Två döttrar. Hans kvinna heter (Anna) Helena Vejbrink, född i mars 1966. En av döttrarna heter My Moa Elvira – i förnamn 🙂
Som göteborgare tycker han jag verkar vara en go gubbe, nu med gråskäggig haka 🙂
Medias braskande nyhet, ny misstänkt ånyo. Fågel eller fisk? Vittne en gång, mördare i efterhand? Vad är nytt och intressant? Jo, Palmegruppens nya huvudspår i sitt utredningsarbete är att den så kallade Skandiamannen kan ha mördat Olof Palme. Det har rapporterats genom magasinet Filter, enligt flera medier.
Vem är mannen som forskat? I tolv år har frilansjournalisten Thomas Pettersson granskat Palmemordet och det var Leif GW Persson som till en början kom med tipset att granska ”Skandiamannen”, enligt Expressen. Att den så kallade Skandiamannen skulle kunna vara Olof Palmes mördare menar Pettersson blev tydligt då Skandiamannen gjorde en iakttagelse som bara gärningsmannen kunde veta. Och även när Pettersson insåg att polisen avfärdat Skandiamannen som möjlig gärningsman på felaktiga grunder. ”Detta har varit avgörande för mig och även för Palmegruppen, tror jag, att ta upp detta igen”, säger Pettersson till Expressen.
En man med ”tunn” framtoning, alkoholbesvär, som var med i skytteklubb och med en vän då som var vapenhandlare. Han jobbade två minuter från brottsplatsen och kring detta är en massa frågetecken. Detta mest intressant? Var han mytoman, en som ville lysa?
Enligt granskningen ska Skandiamannen ha haft tillgång till vapen och varit vapentränad. Han ska även ha förfogat över ett liknande vapen som det som användes vid Palmemordet. Mannen dog år 2000. Revolvrarna är i dag utspridda eftersom de såldes på auktion för några år sedan. Skandiamannens exfru säger till Aftonbladet att hon är helt säker på att hennes make är oskyldig till mordet.
Han ville bli känd som stjärnvittnet som försökte rädda livet på Olof Palme. Numera avlidne Skandiamannen – som nu utreds som Palme-mördare – drömde om uppmärksamhet och framgång. ”Han ville väl bli nåt helt annat och betydligt glamourösare”, säger hans ex-hustru.
Han medverkade som vittne i den stora rättegången mot Christer Pettersson. Där vittnade han om hur han försökt rädda livet på Palme – och sett en misstänkt mördare: ”Jag kände en liten hotfull känsla.”
Polisen hade sedan tidigare varit tveksamma till Stig Engströms uppgifter om sitt agerande vid mordplatsen, som dömts ut som ej trovärdiga. Därför hade åklagarna heller inte kallat honom som vittne till tingsrätten. Det blev i stället Christer Petterssons försvarsadvokat, Arne Liljeros, som kallade Engström för att höras om sitt vittnesmål på mordplatsen.
Han berättade i rätten att han pratat med Lisbet Palme i samband med att Palme låg på marken. Då, sade Engström, hade hon pratat om ”dom” – om flera gärningsmän. ”Nä, det var jag som frågade, jag frågade åt vilket håll. Och då pekade hon åt tunneln på Tunnelgatan. Och så frågade jag, hur var han klädd. Och då tvekar hon ett litet kort ögonblick, ska vi säga en tre sekunder, och så säger hon ”mörkblå täckjacka”. Och sen eh, några sekunder senare, så säger hon: ”Förresten så har dom skjutit mej också”.
Trots att inga övriga vittnesmål stöder hans berättelse upprepar han också att han lagt Palme i framstupa sidoläge och hänvisar till en sjukvårdskurs på Skandia: ” Ja, då tittade jag bort mot Tunnelgatan, och då ser jag en figur, mestadels som en silhuett, lite svagt belyst från sidan, och den person står alldeles blick stilla under en eh, tidsperiod som jag uppskattar till 10 sekunder. Och eftersom jag trodde att det var den personen som hade hållit i vapnet, så kände jag en liten hotfull känsla, och därför så tyckte jag att 10 sekunder var en väldigt lång period.” Tidigare har vi hört om en kvinna med väninna som försökt hjälpa Palme vid blödningen efter.
(x) ”En ung flicka kommer fram till Skandiamannen och talar om att det är Olof Palme som är mordoffret. Han ser en polis som står vid trottoarkanten och tar upp vittnesmål från en man.
Väl framme vid dem hör jag hur mannen beskriver en person som flytt in i gränden. Det är signalementet på mig! Ingen av dem reagerar på mig och när jag ber polisen ta mina vittnesuppgifter med anledning av att jag var en av de första på plats mötte jag svaret – ”Tack, men vi har redan ett vittne”!? Mitt signalement figurerar förmodligen fortfarande.
Skandiamannen går tillbaka till sin arbetsplats cirka 23.40. Byter några ord med nattväktarna, tar en kopp kaffe och vandrar sedan Sveavägen fram, bort från mordplatsen och mot Odenplan. Polisbilar visslar förbi titt som tätt men ingen bryr sig om Skandiamannen. Detta trots att det är hans signalement som gått ut på polisradion. (Enligt Proletären nr 7, 14-20 februari 1991). (x)
Vi får följa vidare i media, hur kommer Palme-utredningen agera? Svårigheterna är tidsrymden från brottet och att mannen med flera är avlidna. Visst skulle denna man kunna vara skyldig? Mycket märkligt föreligger och – vi hoppas mordet ska bli löst. Leif GW Persson sa i TV4 att han ej tror att Stig är mannen, men att svårigheten är bevisföringen. Frågan också är, finns någon levande kvar som han berättat för? Kan man hitta vapnet? Återkommer om nya saker framkommer. Polisen blev den gången tagen på sängen, ett statsministermord! Schabbel med utredningen gjorde att en ev. mördare hann försvinna – flera gånger om…
Tre bilder, en där mannen visar hur han småsprang till platsen för brottet.
Källor: expressen.se youtube.com Proletären nr 7, 1991. x (källa flashback.org – obs, citat). fplus.se pressen.se omni.se
Numer skrivs de och dem ofta i en enda salig röra i tidningsartiklar, reklamblad, undertexter till film och ibland, om än sällan, i nyutkomna böcker. I nyhets-uppläsningar och radioreportage är sammanblandningen densamma. Bruket av de/dem har varit vacklande i åtminstone ett halvt årtusende. Många lärare och skolbarn har genom tiderna måst kämpa med de ganska invecklade reglerna.
I svenskan uttalar vi oftast ord som de skrivs (åtminstone om man jämför med språk som engelska). Orden uttalas (dåm) de och dem har dock utvecklats till att och stavas ibland i informella sammanhang dom. Det här leder naturligtvis till förvirring då man mer formellt ska skriva de och dem.
OBS, REGEL! Vi kan konstruera ett enkelt minnesknep för att alltid göra rätt, nämligen att prova att byta ut vårt de/dem med – jag respektive mig. Om jag låter bäst, så skriv de. Om mig låter bäst, så skriv dem. Tricket är att komma ihåg bokstaven M – det finns ett M i mig och i dem, alltså hör de ihop. Lättare?
Exempel: ”Dem ska utveckla en bugg i systemet” (bör vara de) ”Sammankomsten är hos de” (bör vara dem) Det finns andra knep med utbyten men detta verkar enklast.
Ett annat byte är ”pröva att byta ut de/dem mot vi/oss.” Samma principer där. Ibland stöter man på ett de som inte går att byta ut, och de svåra fallen och skrivs alltid de. Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.
Och en bonus om förkortningar. Vid förkortningar av namn på företag och organisationer skiljer man på dem som går att uttala och dem som inte går att uttala. De som går att uttala skrivs oftast med stor begynnelsebokstav: Ikea, Nato, Ica. De som inte går att uttala skrivs oftast med stora bokstäver: SMHI, FN.
För en tid sedan dök hon upp i Nordenkampen inomhus, efter sitt uppehåll, en start innan denna start. Imponerade trots barnafödande. Hon är – Moa Elin Marianne Hjelmer, född i juni 1990 i Stockholm, är en svensk friidrottare som tävlar för Spårvägens FK.
Stort? Moa vann guld på 400m vid EM i Helsingfors 2012 på nya svenska rekordtiden 51,13! Hjelmer fick pris som Årets nykomling på Idrottsgalan 2012 och fick även ta emot Lilla bragdguldet. År 2013 fick hon Stora grabbars och tjejers märke nummer 523 i friidrott.
Hon har även fyra segrar på svenska mästerskap. I juniortävlingarna var hennes främsta merit silver på junior-EM i Ostrava 2011 på 200 meter. Moa är sedan 2011 svensk rekordhållare på 400 meter för dam-seniorer, då hon slog det 25 år gamla rekordet. Hon förbättrade Ann-Louise Skoglunds tidigare rekord med 11 hundradelar.
Hjelmer har varit en del av Sveriges ungdomslandslag sedan 2006. I januari 2008 gjorde Hjelmer seniorlandslagsdebut under en 5-lagsmatch i Glasgow, där hon besegrade den välmeriterade tyskan Cathleen Tschirch.
Under inomhussäsongen 2013 tävlade Hjelmer vid inomhus-EM i Göteborg och bl.a. sprang hon tillsammans med Josefin Magnusson, Frida Persson och Elin Moraiti, även lång stafett, 4 × 400 meter, men laget slogs ut direkt i försöken. Vid Diamond League-galan i Oslo 2013 sprang Hjelmer 200 meter på personbästa, 23,19 sekunder.
Detta placerade henne som fjärde bästa svenska kvinna genom tiderna på distansen. Bara Linda Haglund, Carolina Klüft och Emma Green hade vid den tiden sprungit snabbare.
Vid VM i Moskva i augusti 2013 målade Hjelmer och Emma Green sina naglar i regnbågens färger för att visa sitt stöd för HBTQ-rörelsen. I december 2013 meddelade Hjelmer att hon var gravid med sitt första barn och skulle ta timeout från friidrotten hela 2014.
Hon bor med sin man och barn i Gubbängen i Farsta. Han är Kristian Svensson, första barnet en flicka (Wilma) och numer även en son. Har visat hon har en stor kroppstattoo!
Rubriker? Tyvärr är det mesta som dyker upp det hemska hon drabbades av 2011. ”I samband med #metoo-rörelsen berättade Moa Hjelmer den 23 november 2017 att hon blivit våldtagen av en annan aktiv friidrottare under Finnkampen 2011.” Det gäller en annan aktiv i samband med Finnkampen (2011).
”När det är över tar jag mina saker och går därifrån. Jag skäms, vad gjorde jag för fel? Hjelmer beskriver hur mannen lockade in henne på sitt hotellrum. ”Han är betydligt äldre än mig och han är gift, jag kände mig säker och trodde jag kunde lita på honom. Jag har pojkvän, jag säger nej. Han…”
Efter sitt uttalande vill hon lämna det bakom sig, Patrik Sjöberg har i media gått hårt åt förbundet som tvekat agera. Flera kvinnor har också berättat om sexuella övergrepp.
Vi lever numera i ett mediaflöde utan hejd. Och idag nås vi av nyheter ofta medan de sker. I allt utbud finns det bra och mindre bra, men också falska saker, ibland dolt. En vän frågade om media styr oss med tekniken? Bilder arrangeras?
Svaret rakt av är ja, och mycket. Vilka vi kan lita på kan vara svårt då man numer kan mixa med bilder, klippa bort, lägga till, photoshoppa etc. Jag ser att detta har skett sedan media kom till, så inget är nytt, smaka på ordet ”propaganda”.
Jag ska påvisa några exempel, skrev om månen häromdagen. Har den hänt eller var det en bluff? Sant.
Bildmanipulation? Fusk som väcker känslor. Ett foto är en äkta bild av verkligheten, så vill vi gärna tro. Men historien visar många exempel på det omvända, vi har manipulerat ända sedan fotografins födelse. Ett fotografi från 1937 där Adolf Hitler besöker filmaren Leni Riefenstahl. Hitler hade med sig sin propagandaminister Joseph Goebbels som senare retuscherades bort. Bilden t.h. med X.
Enklare fejkbild som många svalde. Sekunderna från katastrofen. När planen flög in i World Trade Center 2001 rotade ungraren Peter Guzli i sina fotoarkiv. Sen lade han till ett flygplan på en fyra år gammal turistbild. Djungeltrumman gick glödhet och Guzli blev snabbt känd som ”The tourist guy”, vars kamera ”mirakulöst räddats” ur ruinerna. När bluffen blev ett faktum blev The Tourist Guy kultförklarad och ett tacksamt föremål för bildparodi. Se bild.
Bigfoot?Vi vänder oss mot Bluff Creek, 20 oktober 1967. Patterson stannar till och håller kameran stadigare. Varelsen hejdar sig och vänder sig om. Under ett kort ögonblick betraktar den honom för att sedan försvinna bort, in i den djupa skogen. Patterson som höll i filmkameran var inte vem som helst. När han mötte varelsen i skogsbrynet den där höstdagen var han redan i full gång med att göra en dokumentär om Bigfoot.
Tre år tidigare hade han dessutom givit ut en bok i ämnet. Att han i den vevan lyckades fånga huvudpersonen på film var för många lite för bra för att vara sant. Men skrapar man lite på ytan av personen framstår han som en märklig figur. Huvudet kortare än många av sina vänner och ändå stark som en oxe. Duktig på rodeo och armbrytning, men också en påhittig innovatör med stor fallenhet för det konstnärliga. Oavsett vad han företog sig var det alltid samma mål som hägrade – att bli rik.
Något varaktigt jobb tycks han aldrig ha haft. Istället byggde han små diligenser som drogs av getter, försökte introducera en variant av rockring och uppfann en termos. Men rik, nej. Många av hans projekt slutade i fiasko, med ett tydligt undantag – Bigfoot. Kameran som han använde för att filma sin berömda Bigfoot hade han hyrt och sedan, på typiskt manér, struntat i att betala för sig.
Bara några år efter att filmen togs avled Roger Patterson, 39 år ung, i Hodgkins sjukdom. Decennier senare kom desto intressantare påståenden. En man vid namn Bob Heironimus trädde 1998 fram och hävdade att det i själva verket var han som var Bigfoot. Som en vän till Patterson hade han fått betalt för att dra på sig en gorilladräkt och vandra omkring framför hans kamera.
Allt som Herionimus berättade kring dräktens konstruktion stämde inte riktigt med andra uppgifter. Teorin att Pattersons Bigfoot var en vanlig man i gorilladräkt stärktes ytterligare 2002. Då kom nämligen nästa pusselbit i mysteriet, i form av Philip Morris. Morris drev på 60-talet en firma som sysslade med kostymer och rekvisita till trollerinummer. Han hävdade bestämt att han 1967 hade sålt en gorilladräkt på postorder. Beställaren ska ha varit en viss R. Patterson.
En av bilderna här? Varför inte göra konflikten mellan Israel och Libanon 2006 än mer spännande med lite rök? Sagt och gjort – fotografen klonade. Och klonade. Och klonade. Så alla rökmoln är ditsatta efteråt.
En annan visar en man som slåss på gatan bland eld och bomber? När man ser mannen bakifrån ser man den är ”riggad” för foto. Där står ett flertal fotografer för att få ”bra bilder”.
Norra Skottland, 19 april 1934. Den lokala sjövakten med ansvar för Loch Ness hör plötsligt röster nere vid sjökanten. En närmare undersökning avslöjar att rösterna tillhör en pappa som tillsammans med sin styvson befinner sig vid vattenbrynet. Allting tycks vara helt i sin ordning. Vad han inte vet är att på sjöbottnen, precis intill pappans fötter, ligger någonting som snart ska skapa sensation och få världens monsterjägare att vallfärda till platsen. 1993, nästan 70 år efter bildens tillkomst, rätades frågetecknen ut.
Förkortat så skedde det att man hade gjort fotspår vid stranden med – askfat hemifrån. Efter som man skrattade åt honom så tog han en revansch. Man skaffade en leksaksubåt samt lite formbar modellmassa. Nu var sjöodjuret skapat! Grannarna Marmaduke Wetherell och Ian Wetherell hoppade in i bilen och körde den långa biten upp till Loch Ness. När de hittat en lämplig plats sjösatte de ubåten och tog flera bilder med Ians Leica-kamera. Detta fenomen som man ännu tror på är nästan 70 år sedan. Kan det därutöver finnas en riktig ”Nessie”? 🙂
Såg en svensk variant som skedde för några år sedan då en känd naturfotograf använt sig av att fejka sina foton. Jag hoppar över namnet, ”naturfotografen som fejkade bilder på lodjur.” 2011 – Näthatet sköljde över honom efter att det hade avslöjats att han hade manipulerat foton. Men vad fick årets naturfotograf att riskera allt och – hur tänker han kring äkthet i naturbilder idag? En annan jägare som fotat lodjur insåg att här fanns det mer lo än han någonsin sett på plats.
Han erkände och förklaringen är som vi tror. Han drabbades väl av detta att vilja mer än vad naturen gav. Ett fenomen som också går att tyda på nätet.
Några tips om du vill känna dig mer säker på äkthet i reportage. För att slippa gå på bluffar finns det ett antal steg du kan följa för att kontrollera uppgifterna.
1. När du ser en text i sociala medier eller på en sajt, fundera på om det som står där verkligen är rimligt? 2. Många sajter har en ”Om oss” eller liknande sektion. Klicka runt och se vad som står, ofta blir det uppenbart att det är satir. 3. Kontrollera avsändaren, alltså användaren som delat bilden eller artikeln i sociala medier. Verkar kontot vara suspekt, verkar agendan vara tydlig? 4. Fundera på vad användaren som delat har att vinna på att de felaktiga uppgifterna sprids. 5. Googla runt. Har etablerade medier eller trovärdiga personer skrivit om en viss händelse är sannolikheten för att det stämmer större.
Och du och jag söker alltid äktheten, källor som visar på korrekta svar. Japp.
I ett par inlägg ska jag ta upp efter en förfrågan om tekniken lurar oss, medialt som med falska fakta, vilket vi vet. Men bilderna, förvanskas de och – nästa gång om helheten. Denna gång om – månlandningen ägde rum 1969? Var det fejkat och vad vet man?
Experter har grubblat och nu anser man sig säkra på svaren. Ett antagande är att flaggan som sätts på månen vajar. Hur går det ihop med att det inte finns vind?
Några detaljer till om månen tar jag upp, ibland förenklar jag astronomiska termer något bara 🙂 Jag var själv ett tag inne på en konspirationsteori – var allt bara en film? En fladdrande flagga på månen, en raketmotor utan lågor och inte en enda stjärna på himlen? Konspirationsteoretikerna är säkra på sin sak. USA:s månlandning var rena rama bluffen från start till landning.
Det finns också några få konspirationsteoretiker som hävdar att månlandningarna aldrig har ägt rum. Vi minns kanske, Neil Armstrong tog det historiska steget och satte sin stövelklädda fot på månens yta. Klockan är 3:56 på morgonen, svensk tid, den 21 juli 1969 då han något andfådd yttrar de berömda orden: ”Detta är ett litet steg för en människa men ett jättesprång för mänskligheten.”
Kritikerna: Sammansvärjning bestående av den amerikanska regeringen, rymdorganisationen NASA, filmindustrin och media. Syftet skulle vara att öka USA:s makt och vinna prestige. De tre astronauterna som deltog i månfärden med Apollo 11 – Neil Armstrong, Edwin ”Buzz” Aldrin och Michael Collins – hyllades rejält med ett konfettiregn på Broadway i New York. Många år senare ”stalkades” Aldrin av en journalist som ansåg han bluffat, liksom de övriga. Aldrin gav journalisten en rak höger. En smäll. Han var trött på allt struntprat!
Det första påståendet: ”Flaggan vajar trots att det inte finns vind på månen”. Forskarna avfärdar påståendet. Det finns faktiskt ingen vind på månen, flaggan vajar av helt andra orsaker. Inför filmsekvensen med den vajande flaggan har astronauterna fått flaggan att röra sig dels genom att veckla ut den, dels genom att vicka flaggstången av och an för att kunna borra den djupare ned i månens yta. Två var. På jorden skulle tyngdkraften och luftmotståndet snabbt få flaggan att bli stilla igen, men tyngdkraften på månen är bara en sjättedel av jordens, och det finns inget luftmotstånd. Därför kan flaggan fortsätta att vaja ganska länge.
Samma fenomen observerades under färden med Apollo 16, år 1972, då astronauterna körde runt i en månbil och virvlade upp damm från månens yta. I stället för att dammkornen föll ned igen, som de skulle ha gjort på jorden, höll de sig svävande bakom bilen. Den svävande dammformationen kan aldrig uppstå på jorden, där tyngdkraften är mycket starkare.
Författaren Bill Kaysing tog ned astronauternas hjältedåd på jorden. Han påstod att månlandningen aldrig hade ägt rum av den enkla anledningen att amerikanerna inte hade teknologin till att genomföra ett så krävande projekt.I sju år hade han arbetat för Rocketdyne, företaget som gjorde motorerna till Saturn 5-raketerna som förde astronauterna till månen. Bristen på användbar teknik hade försatt USA i en pinsam knipa. I ett tal år 1962 hade president John F. Kennedy nämligen lovat att skicka en man till månen innan 1960-talet var slut. Vi minns kampen om att bli först, USA eller Sovjet.
”Vi väljer att resa till månen under det här årtiondet, inte för att det är enkelt utan för att det är svårt”, hade presidenten sagt. Svaret på frågan är att amerikanerna var mycket väl medvetna om detta problem. Eftersom imponansfaktorn skulle bli lägre om stjärnbaneret hängde så slakt att inte stjärnorna och ränderna syntes, inkluderade man helt enkelt en horisontell stång för att hålla ut flaggan på de flaggstänger som skickades med vid månfärderna. I de fall då astronauterna inte vek upp denna stång helt och hållet bildades det vågor i tyget, vilket gör att det ser ut att blåsa på flaggan i vissa bilder. Lite variation på förklaringen ovan igen.
De enda tillfällen då flaggorna kan ha fladdrat till mer naturligt lär ha varit när raketerna startades för återfärd till jorden. I Apollo 11-fallet blåste flaggan till och med ned. Senare expeditioner placerade sina flaggor längre från landningsplatsen för att undvika att detta upprepades.
Det andra påståendet – det finns inga stjärnor på himlen. Bristen på stjärnor har en helt naturlig förklaring. Bilderna är tagna i dagsljus, och kameran – som rent tekniskt är inställd på att ta bilder av astronauterna och månytan – kan inte registrera stjärnorna som avger ett mycket svagare ljus än astronauternas dräkter som reflekterar solens strålar. Dessutom gäller samma sak på månen som på jorden: man kan inte se stjärnorna förrän solen har gått ned.
Påstående tre: Det kommer inga lågor från raketerna när landningsfarkosten lyfter. Frånvaron av eldslågor från månlandarens raketmotor berodde på bränslet. På månen använde astronauterna nämligen ett annat drivmedel än vid uppskjutningen: bränslet Aerozine 50, som brinner utan synliga lågor.
Påstående fyra: Månlandningen är filmad i en studio. Om astronauternas skuttande gångstil på månen bara hade varit en vanlig film i slow motion skulle detta vara enkelt att avslöja. På månen blir astronauternas rörelser nämligen en blandning av snabba och långsamma rörelser. Om man hoppar på månen blir hoppet snabbare och högre än på jorden på grund av att tyngdkraften är en sjättedel av jordens. Däremot tar det längre tid att komma ned på ”marken” igen.
Dessutom, år 1969 hade USA tekniken för att kunna resa till månen, men inte filmutrustning för att kunna simulera det. Men, få resor på alla år? Ja, det är sedan dess inte mer någon prestige i att flyga till månen. Mellan 1969 och 1972 genomfördes sex månlandningar. Totalt var 12 astronauter på månens yta.
Allt går förklara. Numer är experter dock eniga att det ska vara korrekt. Men…. en del tror ej på experter så…? 🙂
