Bertrand du Guesclin var en fransk hjälte, känd som Örnen av Bretagne, del 1-2.

Vem var denna man som var en av de stora hjältarna som levde redan på – 1300-talet?

Bertrand du Guesclin är en av de stora franska hjältarna under hundraåriga kriget. Gick även under namnen Örnen av Bretagne eller den Svarta hunden av Brocéliande, och var en bretonsk riddare. Det du!

Tidiga åren?
Bertrand föddes cirka 1320, son till en fattig riddare från Bretagne. Han hade en stökig uppväxt där han lärde sig hata sin far, som var en synnerligen våldsam typ. Bertrand (bretonska Beltram Gwesklin), föddes på slottet La Motte de Bron i Bretagne, död 13 juli 1380, var en av de mest framstående franska militära ledarna under Hundraårskriget.

Personlighet?
Bertrand själv var av ädlare natur och sökte sig allt oftare hemifrån för att delta i tornerspel. Men Bertrand var långt ifrån den sortens person man tänker sig som riddare, åtminstone till utseendet. Alla som mötte honom tycktes vara eniga om hans unika fulhet. Han huvud var klotrunt, och resten av kroppen fyrkantig och kortvuxen. Armarna var ovanligt långa och apliknande. Det rådde dock ingen tvekan om hans tapperhet och goda hjärta.

Under 1340-talet var hertigdömet Bretagne plågat av ett segdraget inbördeskrig. Den gamle hertigens halvbror Charles de Blois, och brorsdottern Jeanne de Penthiévre bråkade om vem som skulle få ta över. Jeanne samlade en stor grupp kämpar som skulle fungera som en sorts gerrillakrigare. Bland dessa fanns också Bertrand du Guesclin. Genom att sälja sin mors juveler köpte han nog med vapen och rustningar för att beväpna en mindre grupp pålitliga karlar.

Med ett gömställe i den sagoomsusade Broceliande-skogen började Bertrands riddarband göra snabba och effektiva attacker mot olika mål. 1350 belägrade han slottet Fougeray, och 1354 tillfångatog han den berömde engelske riddaren Hugh av Calveley genom ett smart bakhåll. Detta innebar emellertid bekymmer, eftersom Jeanne bett den engelske kungen Edward III att skicka Hugh för att hjälpa henne. Aj då…

Kriget?
100-årskriget mellan Frankrike och England pågick som värst. Bertrand kunde inte begripa hur Jeanne kunde ge sig i lag med engelsmännen som försökte invadera deras land. Deras bråk slutade med att Bertrand lämnade Bretagne och gick till kung Philip av Frankrike. Då Philip fick höra att Bertrand ännu inte blivit dubbad till riddare, trots många års tjänst som en sådan, ordnade han genast detta. Bertrand blev alltså dubbad vid den ovanligt höga åldern av 34 år.

1356 skickades Bertrand till staden Rennes, som var belägrad av hertigen av Lancaster. Under en vapenvila blev Bertrands lillebror tillfångatagen av den engelske riddaren Sir Thomas av Canterbury. En sådan handling var helt mot krigsreglerna och Bertrand blev rasande och red rakt in i engelsmännens läger.

Sir Thomas satt och spelade schack med Sir John de Chandos, då Bertrand kom instörtande i hans tält. Den fyrkantige lille fransmannen utmanade genast den reslige engelske riddaren på duell med svärd. Sir Thomas hade ingen anledning att protestera, då han var övertygad om att utan vidare besegra den märkligt apliknande inkräktaren.

Under den närmsta halvtimmen fick han emellertid så mycket stryk, att han inte kunde gå på flera dagar därefter. Bertrand hade i övrigt inte tillfogat sin motståndare några livshotande skador.

Rejäl riddare?
Hertigen av Lancaster uppmärksammade Bertrands uppträdande i duellen och hans sätt att hantera svärdet. De övriga engelska riddarna applåderade också honom, och han fick i lugn och ro hämta hem sin bortförde bror. Följande dag återupptogs de blodiga striderna givetvis i vanlig ordning. Spännande fortsättning i del två måndag och – vem var hans fru?

Källor:
ungafakta.se
sv.wikipedia.org
en.wikipedia.org
camebridge.com

Blogginlägget nedskrivet 29/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Prinsessan Dianas liv blev en mardröm som slutade i en bilkrasch 1997…

Det har gått ungefär 25 år sedan prinsessan Diana dog i en bilolycka i Paris. Den stora tragiken och chocken med olyckan. Diana, prinsessa av Wales, Diana Frances, född Spencer den 1 juli 1961 i Park House, Sandringham, Norfolk, död 31 augusti 1997 i Paris, var första hustru till Charles, prins av Wales.

Diana Spencer var ung, blyg och outbildad när hon gifte sig med Charles sommaren 1981. Mötet med den brittiska skandalpressen blev en mardröm – för att inte tala om umgänget med hovet.

De gifte sig den 29 juli 1981 i Sankt Pauls-katedralen i London (skilda den 28 augusti 1996). Hon är mor till prins William och prins Harry.

Möte med Dodi?
Diana hade börjat träffa Dodi Fayed, son till mannen som hon gästade den sommaren, Mohamed Al-Fayed, ägare till varuhuset Harrods. Diana hade tackat ja till att gästa Fayeds familj i södra Frankrike. Han beskrivs som Dianas kärlek, men andra säger hennes äkta kärlek var någon annan, men för att få denne se henne, bli svartsjuk träffade hon Dodi.

Vem var kärleken?
Prinsessan Diana och hjärtkirurgen Hasnat Khan, eller “Mr Wonderful” som hon kallade honom, möttes den 1 september 1995 när hon besökte en god vän som var intagen på sjukhuset, där han jobbade. Vid sjuksängen mötte Diana ett par vänliga bruna ögon som betraktade henne nyfiket och hon blev som besatt av att veta mer om honom.

Så, prinsessan Dianas stora kärlek efter prins Charles var inte Dodi Fayed, som dog med henne i bilolyckan 1997. Det sa producenten bakom CNN-serien ”Diana”, Emma Cooper. I stället ska hjärtkirurgen Hasnat Khan varit hennes livs kärlek.
”Hon ville verkligen gifta sig med honom”, enligt Emma i Daily Express.

---

Äktenskapet?
Det krackelerade långt tidigare. Prins Charles älskade i själva verket Camilla Parker-Bowes som han också hade en affär med.
Hovreportern Ingrid Stewart berättade 2019 för Daily Mail att hon i juni 1997 haft ett samtal med prinsessan Diana om framtiden.

”Hon berättade att hon skulle älska att ha fler barn och att hon inte såg sig själv vara ensam för alltid. Harry ville att hon skulle gifta sig igen, men William ville det inte. Han ville att Diana skulle finnas där för honom. Sedan sa hon att ”nåja, jag måste gifta mig med någon som är beredd på att klara av mig”.

Par?
Diana och Hasnat Khan var ett par mellan 1995 och 1997. Men han var inte beredd att fullt ut ta steget och leva ett liv i offentligheten med henne. Emma Cooper menar att det krossade Dianas hjärta, och att hon i stället ”nöjde” sig med Dodi Fayed, som var med i bilen den där ödesdigra augustidagen 1997 som kostade båda livet. Två månader efter det blev ”slut” skedde olyckan. Hon var alltså skild endast ett år från Charles.

Fakta om Hasnat ovan:
Hasnat Ahmad Khan, född 1 april 1958, är en brittisk-pakistansk hjärt- och lungkirurg. Fram till 1991 arbetade han i Sydney, Australien och började sedan arbeta i London. År 2000 arbetade han på St Bart’s hospital, varefter han tjänstgjorde på Harefield Hospital . I november 2007 sa han upp sig från tjänsten och började leda ett hjärtsjukhus i Malaysia. Från och med augusti 2013 arbetar Khan som konsult för hjärt- thoraxkirurg vid Basildon University Hospital.

Han har ex.frun Hadia Sher Ali, 2006-2008. Sedan gift med Somi Sohail från år 2017.

Källor:
svenskdam.se
expressen.se
en.wikipedia.org
sv.wikipedia.org
populärhistoria.se

Blogginlägget nedskrivet 10/8-22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Torneringar – populärt av riddare på 1500-talet, men började långt tidigare…

Man minns ofta från äldre filmer där man gjorde upp i torneringar, eller tävlade om pris eller gemåler. Vad var det egentligen? Jo, tornerspel var en militär övningsverksamhet för medeltida riddare, där de under organiserade former kämpade mot varandra med ära och ekonomisk vinning som mål. Tornerspelen nådde verkligen sin höjdpunkt under 1500-talet. Enorma summor slösades på att arrangera pampiga skådespel med riddare. Den tidigare relativt enkla tornerings-utrustningen hade nu utvecklats till en invecklad utstyrsel på en nivå med nutidens månfarare. Jag tänker på Ivanhoe på Nyårsdagen i TV. 🙂

Rustningen?
Rustningarna täckte hela kroppen med plåt, och tog konstiga former. Det blev mer av show, och inte överlevnad. Det här var endast ett nöje för Europas kungligheter och förmögna adelsfamiljer. Man hade en utrustning som man använde i krig. Här ingick en hjälm för att skydda huvudet, kroppspansar och sköld, lans för att fälla sin motståndare, och ett svärd eller liknande handvapen för markstrider. Även en stridshäst krävdes, och eftersom dessa kunde kosta lika mycket som resten av utrustningen fick de senare också bepansring.

Värre vapen?
Med tiden blev det vanligare med trubbiga alternativ till de skarpa stridsvapnen. Stridsutrustningen utvecklades och förfinades under århundradenas gång men även rustningar för tornerspelen förändrades. På 1300-talet hade det utvecklats en speciell typ av hjälm för tvekamp med lans, den så kallade grodmuns-hjälmen som än idag används i heraldiska vapen. Sköldarna förändrades också, och man började använda en typ, så kallad – tartsche, med ett urtag så att lansen kunde stödjas under ritt.

---

Krav på riddarna…?
Med behovet att utmärka sig vid tornerspelen lades också stor vikt vid heraldiken, och varje deltagare blev allt mer tvungen att skaffa vackert utförda sköldar, vapenrockar, hjälmprydnad och välprydda hästar. Med tiden ställdes hårdare krav på deltagarnas börd, och man var tvungen att bevisa adlig börd ett antal generationer bakåt. På så vis blev hjälmprydnad (som bara används vid tornerspel) under en tid ett tecken på högadlig status i England.

Varje riddare hade en eller flera väpnare, vilka hjälpte riddaren på med all utrustning och såg till att han fick en ny lans om den förra skulle brista.

---

Hade man det i Sverige?
Ja, så sent som på 1770-talet arrangerade den svenske kungen Gustav III tornerspel på Drottningholm.
Under tre dagar i slutet av augusti 1776 skedde det första tornerspelet i det kungliga lustslottet Ekolsund. Fotot högst upp.

Maj 1777:
”Torner- och riddarespel, hållit af konungen och hans kongl. höghet hertigen af Södermanland, i Stockholm på Adolph Friedrichs torg, den maji 1777.”

Från programmet till det riddarspel som Gustav III anordnade mitt i centrala Stockholm. Platsen var Adolf Fredriks torg, numera Mariatorget. Gustav III var mycket förtjust i olika skådespel och arrangerade ofta storslagna turneringar och karuseller (en slags storslagen ryttarfest med uppvisningar av olika slag) utomhus. I ett brev utmanar kungen sin bror, Karl den XIII, att tävla mot honom. De tävlar naturligtvis inte själva utan ställer upp med var sitt lag.

Bataljerna varar i flera dagar. De tävlande är utklädda till medeltida riddare och bär naturligtvis sköldar. Allt som kan tänkas höra till ett medeltida tornerspel har kungen sett till att anskaffa, framgår i berättelsen. ”Medeltidsromantiken” är i full blomning under spelet, fascinerande åskådare.

En av dem var?
En av de tolv riddarna i hertig Karls kadrilj var Karl Adam Wachtmeister af Björkö. Mellan åren 1785 till 1789 var han överste för Göteborgs garnisonsregemente. Hans sköld var konturerad (som alla riddare i hertigens kadrilj) och tillverkad av bleckplåt.

Slutet?
Vilket lag vann som ovan berättats om? Det står i ett protokoll som finns hos Livrustkammaren att Karl XIII vann med 174 poäng jämfört med Gustaf III:s 171 poäng.

Idag?
Numera genomförs tornerspel som underhållning och turistattraktion, ofta i kombination med en medeltida marknad, på flera platser i Sverige och i övriga Europa. De klassiska grenarna har i vissa fall modifierats för att vara säkrare för riddarna. Jag har någon gång sett det, i mindre skala och i Visby har man väl det under Medeltidsveckan.

Läsare, gott nytt år, gott 2022  ett senare inlägg med foto att minnas…

Källor:
ungafakta.se
stockholmskallan.stockholm.se
gustavianer.com
sv.wikipedia.org

❤
Om covid-19, inga restriktioner för närvarande – men bra med handhygien och – vaccinets hållbarhet i tid ännu ej känd. Blogginlägget nedskrivet 16/10-21. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns).