Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla


Lämna en kommentar

Lilian May Davies – minns askungesagan om prinsessan…

Lilian May Davies1

Nästan alla i Sverige vet nog vem prinsessan Lilian var som gick bort 2013, 97 år gammal. En skönhet som prins Bertil fattade tycke för, en kvinna med ett rikt liv och jag tänkte ta upp en del av hennes och deras liv – något du ej vet kanske.

Först faktabiten, Lilian May, född Davies, 30 augusti 1915 i Swansea, Wales, Storbritannien, död 10 mars 2013 i Stockholm, var svensk prinsessa och hertiginna av Halland. Hon var enda gemensamma barnet till makarna William och Gladys Davies och gifte sig den 7 december 1976 med prins Bertil, populär hos folket – som avled 1997. De fick inga barn. Lilian May Daviesbertil

Hennes familj var en walesisk gruvarbetarfamilj, och växte upp under enkla förhållanden – senare blev hon – fotomodell, syntes i magasin som Vogue och Harpers Bazaar. Hon gjorde också reklamfilm och fick en del småroller i några spelfilmer innan kriget bröt ut (det var där hon mötte blivande mannen).

I september 1940, under andra världskriget, gifte hon sig med skådespelaren Ivan Craig hos borgmästaren i Horsham i Surrey. Kort efter vigseln sändes Craig till Nordafrika för att delta i strider mot tyska ökentrupper. Han hamnade senare i Italien och i Indien, avancerade i graderna och blev slutligen major. Hemma i London arbetade hustrun Lilian med att tillverka radiosändare och radiomottagare för marinen i en fabrik samt på ett sjukhus för sårade soldater.

Lilian May Davies11  ❤

1943 träffade hon svenske prins Bertil som då tjänstgjorde som marinattaché på Sveriges ambassad i London. Ibland stötte de ihop i Londons nöjesliv, men det var först när London bombades under blitzen och prins Bertil erbjöd henne beskydd i sitt hus i Kensington som deras kärlek tog fart. De två blev ett par och Lilian skilde sig från Ivan Craig. Men prins Bertil kunde inte gifta sig med Lilian och förbli arvsprins.

Lilian_of_S

Efter att Carl XVI Gustaf gift sig 1976 fanns det inte längre några hinder för paret Bertil och Lilian, som gifte sig i december samma år, märkliga regler i dåtid. 1947 bosatte de sig i Villa Solbacken på Djurgården. Paret hade också ett hus på franska Rivieran och en våning i London.

Hon stöttade aktivt flera organisationer, bl.a. SOS Barnbyar. Och – i juni 2010 meddelade hovet att prinsessan Lilian drabbats av Alzheimers sjukdom. 2006 var sista året hon var närvarande på Nobelprisutdelningarna. Hon nådde en aktningsvärd ålder, delvis kanske som en följd av ett gott liv som kunglig. Hon var väldigt förtjust i Bruce Springsteen och såg honom på besök i Sverige.

Prinsessan Lilians begravningsgudstjänst hölls i Slottskyrkan.

Källor:
sydsvenskan.se
dn.se
sv.wikipedia.org
aftonbladet.se

 

 

Annonser


Lämna en kommentar

Artur var den tyska politiker som ledde Hitlerjugend…

Arthur Axmann

Många var tyskarna som var aktiva under andra världskriget, i tjänst och sin plikt för landet. Men sedan fanns de som senare dömts för nazismens illdåd, denna här Artur klarade sig dock undan ganska bra. Vad hade han gjort? Vem var denna Artur?

Faktabiten, Artur Axmann, född 18 februari 1913 i Hagen, död 24 oktober 1996 i Berlin, var en tysk nazistisk politiker. Han var ledare för Hitlerjugend från 1940 till 1945, en rang som motsvarar Reichsführer.

Axmann föddes i Hagen, Westfalen, som son till en försäkringskonsulent. 1916 flyttade hans familj till Berlin – och bröllop, hans far avled två år senare. Unge Axmann var en bra student och fick ett stipendium till gymnasiet.

Artur Axmann2

Axmann gick som 15-åring med i Hitlerjugend och från 19 års ålder tillhörde han riksungdomsledningen. Den 8 augusti 1940 efterträdde han Baldur von Schirach som ledare och hans huvuduppgift blev att förbereda ungdomar i åldern 16-18 år för att snabbt kunna sättas in i striderna i andra världskriget. 1941 sårades Axmann svårt på östfronten och tvingades att amputera höger arm.

Senare meddelades i den tyska pressen att Axmann hade tilldelats den tyska ordern, den högsta dekorationen som nazistpartiet kunde skänka en individ för sina tjänster till riket. Han och en annan mottagare, Konstantin Hierl, var de enda innehavarna av priset för att man överlevt kriget och – dess konsekvenser.

Och noterar – att i andra världskrigets slutskede befann sig Axmann i Führerbunkern i Berlin. Dagen efter Hitlers självmord, den 30 april 1945, lämnade Axmann bunkern tillsammans med SS-läkaren Ludwig Stumpfegger och Martin Bormann. Han hade sagt under rättegång senare för domstolen att han hörde det skott som Hitler begick självmord med. Gruppen försökte bryta sig ur den sovjetiska omslutningen och de tre lyckades genom att korsa floden Spree vid Weidendammerbron.

Efter att ha lämnat resten av sin grupp, gick de längs järnvägsspåren till Lehrter järnvägsstation. Bormann och Stumpfegger följde järnvägsspåren mot Stettner-stationen. Men de hamnade mitt i en granatexplosion. Axmann bestämde sig för att gå i motsatt riktning mot sina två kamrater. När han mötte en röd armépatrull, vände han tillbaka. Han såg två kroppar, som han senare identifierade som Bormann och Stumpfegger, på Invalidenstrasse-bron nära järnvägens Lehrter Bahnhof, omkring klockan 01.30 natten till den 2 maj, månskenet belyste tydligt deras ansikten.

Han hade inte tid att kontrollera kropparna noggrant, så han visste inte hur de dog. Han hade själv klarat sig utan att bli fångad och försvann. Hans uttalanden bekräftades av upptäckten av Bormanns och Stumpfeggers dödliga rester av deras kroppar 1972.

Axmann bodde under aliaset ”Erich Siewert” i flera månader på flykt. I december 1945 arresterades Axmann i Lübeck när en nazistisk underjordisk rörelse som han hade organiserat upptäcktes av en US Army grupp.

litAxmann-Artur

Efter han gripits dömdes han vid rättegång 1949 till tre år och tre månaders fängelse (?) som en ”stor brottsling”, vilket han ansågs ha avtjänat i häktet. Han fann sig inte skyldig till krigsförbrytelser. 1958 dömdes han till böter för att som ledare för Hitlerjugend ha uppviglat ungdomen. I US dollar dömdes han betala ca 8300 dollar, då – cirka hälften av värdet av hans egendom i Berlin.

Efter sin frigivning arbetade Axmann som affärsman med varierande framgång. Från 1971 lämnade han Tyskland i ett antal år, bodde på Kanarieöarna. Han återvände till Berlin 1976, där han dog i oktober 1996, 83 år. Hans dödsorsak och uppgifter om hans efterlevande familjemedlemmar avslöjades inte. Hans begravning skedde på ett hemligt ställe för att ej folk skulle uppsöka platsen. Men enligt en källa ska denna vara på bilden, på Stadtfriedhof i Berlin Wilmersdorf.

2013 Berlin

Källor:
ww2gravestone.com
militaryautographs.com
sv.wikipedia.org
en.wikipedia.org
historylearningsite.co.uk
tobiashubinette.wordpress.com
svtplay.se
sverigesradio.se

 


Johann Trollmann, lovande idrottsman som mördades under nazismen…

Trollmann

Johan var en lovande tysk boxare som bara försvann för att det inte fanns plats i Nazityskland för honom. Han var Johann Trollmann, boxare som 1933 erövrade mästartiteln i lätt tungvikt, bara för att några dagar senare fråntas den. För några år sedan restes ett monument i Berlin för den förödmjukade, förnedrade och senare av regimen mördade idrottsmannen. Alla berättelser om hemskheterna kan aldrig sluta skrivas om. Det förtjänar de och de anhöriga som drabbades.

Tyske medborgaren Johann Wilhelm Trollmann var född 27 december 1907 i Hannover – död 9 februari 1943 i koncentrationslägret Neuengamme i Hamburg – och han var en sintoboxare. Sinti var en folkgrupp han tillhörde, varför han betraktades vara zigenare och behandlades därefter av Hitlers nazistister. Trollmann, i familjekretsen alltid kallad Rukeli, hade den dansanta stilen i ringen, inte olik Muhammad Alis. Hans alias var även Heinrich (”Gipsy”).

Han blev synlig i slutet av 1920-talet inom boxningen. År 1928 var han tänkt att representera Tyskland vid de olympiska spelen i Stockholm men tjänstemän vägrade han att deltaga på grund av sin förmodligen ”gulaktiga, icke-tyska stil”.

trollmann-punchbag

Han fick en del matcher där han sågs ned på, och vid en kamp i juli 1933, skulle han möta en Gustav Eder som motståndare. Trollmann hotades så att han var tvungen att byta ”dansstil” – eller förlora sin licens. Han kom matchdagen med håret färgat blont och hans kropp pudrat vit med mjöl, det blev som en karikatyr av en arier. Han tog slagen av sin motståndare i fem omgångar, innan han kollapsade, genomförde matchen med värdighet som motto och förlorade.

Förföljelsen av sinter och romer i Tyskland ökade dramatiskt under de kommande åren. Sterilisering var var ofta vanligt av internerade i koncentrationsläger och även Trollmann genomgick denna operation. År 1939 blev han inkallad i Wehrmacht och kämpade på den östra fronten. Han sårades 1941 och återvände till Tyskland därför. 1942 tvingades alla romer och sinti lämna Wehrmacht.

Gestapo arresterade honom i juni 1942, och han internerades i Neuengamme koncentrationsläger. Han försökte hålla en låg profil, men lägerchefen hade varit engagerad i boxning före kriget och godtog Trollmann.

Han använde Trollman som tränare för sina trupper under nätterna, men hans hälsa försämrades och hans kompisar bland fångarna fejkade hans död och lyckades få honom över till det intilliggande lägret Wittenberge, enligt en antagen identitet. Där tvingades han upp i en match med Emil Cornelius, en f.d. kriminell, som ändå Trollman vann över! trollmann-fighting1920

Motståndaren sökte snart hämnd för sin förnedring och tvingade Trollmann arbeta hela dagen tills han var utmattad, innan han attackerade och dödade honom med en spade. Johann Trollmann var bara – 36 år gammal.  😦

Johann ”Rukeli” Trollmann dog 1944, en av hans yngre bröder, Henry, hade också dödats fyra månader tidigare vid Auschwitz. Fylld med sorg avled modern Friedirike 1946 i Hannover.

2003 fick Trollmann postum upprättelse då tyska boxningsfederationen erkände honom som vinnare av titelmötet 1933 i lätt tungvikt. Det monument som satts upp i Viktoriaparken i Berlinstadsdelen Kreuzberg, i form av en starkt sluttande boxningsring, har beteckningen ”9841”, Trollmanns fångnummer under lägertiden. Det kom att efterhand flyttas runt till andra tyska städer för att hedra boxarens minne.

trollmannberlin

Alekos Hofstetter, en av konstnärerna bakom verket, beskriver sluttningen som symbolisk för ”den avgrund som Trollmann släpades ner i”. Ett av alla tragiska öden, en man som älskade sin boxning, men trots att han stridit för ”sitt land” blev det också hans död. Och kort om sinti, en tydligare förklaring.

Sinti, det namn som användes av etniska romer i Tyskland under århundraden, men Hitlers diskriminering gjorde att massa människor sändes till tvångsarbetsläger och från 1934 utsattes för tvångssteriliseringar som en följd av nazisternas ”rasrenhetslagar”. Sinti är en folkgrupp som idag främst lever i Tyskland, Österrike samt i viss mån i Benelux-länderna. En man från detta folk kallas sinto, en kvinna sintisa. Trollman – en av alla, men nu vet du om honom. En stark man på många vis att minnas.

Källor:
dn.se
boxrec.com
articles.chicagotribune.com
romediafoundation.wordpress.com

 

 


Nationella insatsstyrkan, används i lägen som är ”för allvarliga, ovanliga och riskabla” för den vanliga polisen…

ni1

Nationella insatsstyrkan (NI) är en insatsstyrka inom den svenska Polismyndigheten avsedd att hantera svåra och farliga situationer då människors liv är i fara, bland annat terrorism, gisslantagning, kidnappning och ingripa vid uppror. Den bildades 1991 och består idag av ett antal poliser som arbetar heltid inom gruppen.

Medlemmarna i den tjänstgjorde tidigare endast deltid i styrkan, då de hade två veckors träning och sedan två veckors ordinarie polisarbete på en myndighet. Numera arbetar samtliga poliser heltid i styrkan, då de oftast har mycket träning och relativt många uppdrag.
Efter polisens omorganisation 2015 tillhör NI den Nationella operativa avdelningen. De har beredskap dygnet runt hela året.

ni22

Utomlands?
Vid allvarliga händelser utomlands, ex. naturkatastrofer eller krigsutbrott, där svenskar finns bland de drabbade kan de vara del i en nationell stödstyrka tillsammans med exempelvis Särskilda operationsgruppen som samordnas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Kraven för att bli antagen?
För att kunna söka krävs att man arbetat som polis i fem år, inklusive polishögskolan, att man inte är straffad eller misstänkt för brott och att man har en god fysik. Dessutom ingår två dagars psykologiska tester för att hitta personal som passar in på profilen ”mogna, stabila människor med en realistisk verklighetsuppfattning”.

Alla i styrkan har en specialutbildning på cirka två år för att klara särskilt svåra situationer. Därutöver utbildas vissa till prickskyttar, dykare, sjukvårdare och förhandlare.

Få kvinnor ansöker till Nationella insatsstyrkan, och hösten 2017 hade fortfarande ingen antagits, men myndigheten har drivit projekt för att öka antalet kvinnliga sökande. ni

Politiskt?
När det gäller nationella insatsstyrkan så är ansatsen att kunna ingripa på två platser samtidigt, att genomföra två av varandra oberoende insatser. Eller för att kunna ha kortare responstid under större delen av dygnet.

Då är bedömningen att ett hundratal poliser är det som behövs (Stefan Hector, ansvarar för insatsverksamheten på polisens Nationella operativa avdelning). Men hur många poliser som ingår i dag i insatsstyrkorna vill han ej uppge. (mars 2016).

Åsikter?
Leif GW Persson tycker att Nationella insatsstyrkan ska skickas till förorter när upplopp bryter ut. Poliserna behöver vara 4-5 gånger fler i antal för att kunna lösa gängkriminaliteten. ”Kommendera in nationella insatsstyrkan eller piketen. Då blir det andra bullar av, säger kriminologiprofessorn”. Kanske en lösning?

Källor:
sv.wikipedia.org
spa.merinfo.se
fokus.dn.se
expressen.se
svd.se
svt.se
ne.se
sverigesradio.se
wikizero.com

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Rosa Luxemburg, revolutionär och agitator – arresterades till slut och mördades…

Det är nästan 100 år sedan den tyska socialisten Rosa Luxemburg begravdes i Berlin. En kvinna att minnas för sin kämpaanda och glöd? Vem var Rosa?

Rosa Luxemburg föddes 5 mars 1871 i Zamosc i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Polen), död (mördad) 15 januari 1919 i Berlin i Weimarrepubliken, var en polsk-tysk socialist (socialdemokrat, revolutionär och agitator och senare kommunist) av judisk härkomst. Andra namn som användes om henne, Bloody Rosa och Junius. Som en politisk teoretiker utvecklade Luxemburg en humanitär teori om marxismen, betonade demokrati och revolutionerande massåtgärder för att uppnå internationell socialism.

Hon var en utomstående som blev en stark kraft i de manligt dominerade inre socialistiska cirklarna i Tyskland, Polen och Ryssland. Hon bevisade sig vara en briljant politisk analytiker, ekonomisk teoretiker, författare, inspirerande lärare, kraftfull talare och revolutionär ledare med både mod och insikt.

rosa

Uppväxt?
Rosa var det femte och sist födda barnet till Eliasz och Line (född Löwenstein) Luxemburg. Det är inte helt fastställt när hon föddes. På hennes födelsedokument ändrades tidpunkten till 25 december 1870, men själv hävdade hon att hon var yngre. Enligt en biografi anses numera att 5 mars 1871 hennes rätta födelsedatum. Växte upp i en lägre medelklassisk judisk familj i ryska regerade Polen.


Rosa var kortväxt och hade på grund av en funktionsnedsättning svårt att gå. 1873 flyttade familjen till Warszawa för att barnen skulle få en bättre utbildning. Rosa lyckades bra i skolan och blev tidigt intresserad av litteratur och började redan som ung skriva noveller. Hon sökte sig mycket till politiska och antiryska kretsar (delar av Polen var då en del av Kejsardömet Ryssland). Från 1886 engagerade sig Luxemburg för det polska arbetarpartiet ”Proletariat”.

Hon blev involverad i underjordiska aktiviteter medan hon fortfarande gick i gymnasiet. Partiet fanns sedan 1882 och var en av de första i Europa som organiserade en stor strejk. På grund av strejken avrättades partiets ledare och partiet blev officiellt upplöst. Några undergrupper agerade fortfarande i hemlighet. Luxemburg anslöt sig till en av dessa grupper. 1889 var hon nära att upptäckas av polisen, men lyckades fly till Schweiz.

rosa-luxemb

År 1898 bosatte hon sig i Berlin för att arbeta med den andra och internationella största och mäktigaste partiet, efter att ha gift sig med Gustav Lübeck för att få tyskt medborgarskap. Tysklands socialdemokratiska parti. Nästan på en gång hoppade hon in i revisionistisk kontrovers som delade partiet.

Den ryska revolutionen 1905 visade sig vara den centrala delen i hennes liv. Fram till dess hade hon trott att Tyskland var det land där världsrevolutionen troligen kommer att hända. Hon trodde nu att det skulle växa i Ryssland. Hon tog sig till Warszawa, deltog i kampen och fängslades. Ur dessa erfarenheter framkom hennes teori om revolutionär masshandling. I motsats till Lenin avfyrade hon behovet av en stram partistruktur, och trodde att organisationen skulle uppstå naturligt från kampen. För detta blev hon upprepade gånger påhoppad av ortodoxa kommunistiska partier.

Fri från fängelset, en följd av åsikterna, av den tyska revolutionen (november 1918) började Luxemburg och Liebknecht omedelbart agitera för att tvinga den nya ordern till vänster. De utövade ett stort inflytande på allmänheten och bidrog till en rad väpnade konflikter i Berlin. Inom rörelsen trodde många män att en kvinnas plats var i hemmet. Hela Luxemburgs liv utgjordes av en nyfiken och kraftfull utmaning att förändra den uppfattningen. Hon vägrade att anta en ”säkrare”, marginaliserad position som en kvinnlig förebild inom den socialistiska rörelsen.


I slutet av december 1918 blev de grundare av Tyska kommunistpartiet, men Luxemburg kunde emellertid aldrig utöva ett avgörande inflytande på den nya parten. När januarirörelsen slogs ned tänkte Luxemburg inte för ett ögonblick på flykt. Ingen av de kamrater som kände henne vågade föra fram tanken på att fly. Det var tillräckligt svårt att övertala henne att hålla sig gömd. Då massorna blödde, ville hon inte tänka på sig själv.

På grund av sin roll i att skapa ett kommunistiskt uppror som kallas Spartacus Revolt, blev hon och Liebknecht arresterade och – mördades i Berlin den 15 januari 1919 av soldater från en s.k. frikår, Garde-Kavallerie-Schützendivision, lagligt verksam under den socialdemokratiska regeringen. Sedan dumpades hennes kropp i Landwehrkanalen.

rosa_Luxemburg

Först den 31 maj hittades hennes döda kropp. 4½ månad senare! Men senare har rests frågor om det verkligen var Luxemburg som hittades och begravdes. En rättsmedicinare i Berlin menar istället att en stympad kvinnokropp som sedan länge förvarats i Charité-sjukhusets källare är de troliga kvarlevorna av Rosa Luxemburg. Rosa som var en av den marxistiska rörelsens förgrundsgestalter.

Många i Tyskland blev upprörda när de första gången fick höra om att kvarlevorna av fanns i denna källare. Om det visar sig att den stympade kroppen faktiskt är Luxemburgs måste hon få en värdig begravning samt hedras med en massdemonstration. Idag har, mer än någonsin, alla de som kämpar mot orättvisor all anledning att lära av Luxemburgs kamp, anser engagerade.

Efter?
Allt som fanns utgivet av henne brändes av nationalsocialister under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.

Rosa Luxemburgs minne har hedrats bland annat genom att ett torg i östra Berlin, Rosa-Luxemburg-Platz, är uppkallat efter henne 1969 under DDR.

Källor:
britannica.com
sv.wikipedia.org
marxists.org
offensiv.socialisterna.org

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


Eleonora av Akvitanien, 1122–1204, fransk och engelsk drottning. In English too.

Eleanor-of-Aquitaine-Poitiers-Cathedra

Är denna kvinna okänd för dig? Jag tvekade själv en aning, vem och vad, Eleonora? Jo, hon var hustru till två kungar och mor till tre, deltog i korståg i fjärran land och i fraktionsstrider på hemmaplan. Hon spelade högt och förlorade allt, men fick sin revansch. Tala om tidig kvinnokämpe!

Fransk och engelsk drottning och arvtagerska till Akvatinten i Frankrike. Eleonora av Akvitanien (Aliénor d’Aquitaine), född cirka 1122, död 1 april 1204, var drottning av Frankrike från 1137 till 1152, och drottning av England från 1154 till 1189, och själv regerande vasallhertiginna av Akvitanien från 1137 till 1204. Vidare var hon regent i England under sonen Rickards frånvaro under det tredje korståget, en europeisk invasion av Mellanöstern. Hon har kallats den rikaste och mäktigaste kvinnan i Europa under sin livstid.

År 1137 blev hon gift med Frankrikes tronföljare Ludvig, franske kungen Ludvig VII. Samma år besteg maken Frankrikes tron och hon blev drottning. Sin man Ludvig såg hon inte mycket till. Den unge kungen var föga intresserad av det världsliga. Ludvig blev hennes medregent i Akvitanien och bådas underskrift krävdes då vid utfärdandet av regeringsakter. Eleonora följde med Ludvig på andra korståget 1147-49.

Hon gifte sig senare med den engelske kungen Henrik II. I rask takt framfödde hon ett stort antal barn, varav hela fyra av ”rätt” kön. Tronföljden var tryggad, och med råge. Äktenskapet var ett förståndsäktenskap, och paret levde av nödvändighet ofta åtskilda, var och en självständig i sin respektive värld. På 1100-talet hade man redan kärlekslivet klargjort.

I det senare äktenskapet blev hon mor till bl.a. älsklings-sonen Rikard Lejonhjärta och Johan. År 1173 ledde hon ett uppror tillsammans med sönerna mot maken Henrik II. Upproret misslyckades, och Eleonora tillfångatogs och fängslades i England femton år. Hon släpptes fri då Rikard ärvde tronen 1189. Hon tog genast makten i England och bevarade tronen åt Rickard tills han kunde återvände till England och ta över styret. Eleonora var sedan regent i England under Rickars frånvaro under det tredje korståget 1189-94. Hon återtog också kontrollen över sitt eget rike. Eleonora-av-Akvitanien

Det var på sin farfars, hertig Wilhelms, borg i Poitiers (en stad i centrala Frankrike vid floden Clain) som hon valde att slå sig ned. Staden, som sedan denne glade trubadurs dagar hade legat i stilla dvala, levde nu upp på nytt genom drottningens ankomst. Redan tidigare hade Eleonora ägnat stor omsorg åt residensstäderna i sitt rike, låtit bygga och förstora och befästa. Wilhelms mörka försvarsborg i Poitiers hade utökats med bekväma bostadsvåningar, arkadkantade festsalar och fönster med utsikt över det romantiskt slingrande flodlandskapet utanför. Det var som gjort för det liv hon nu skulle börja leva.

Dessa söner, i sin makthunger ständigt trolösa även mot varandra, deltog i en konspiration mot sin far, ett uppror som Henrik endast med möda lyckades stävja. Som man kan förstå var Henriks raseri inte av det mildare slaget. Medan sönerna hals över huvud flyr till Ludvig för beskydd, galopperar Henrik i ilfart med sina män till Poitou, bränner sina upprorsmäns borgar till grunden och stormar in i Eleonoras slott i Poitiers. Eleonora, som i mansdräkt redan kastat sig upp på en häst för att undkomma, blir upphunnen av sina förföljare. Än en gång sin mans fånge förs hon denna gång till England, där hon spärras in i tornet på Salisburys slott.

Först elva år senare var Eleonora fri igen. Då hade Henrik dött (1189), en bitter och besviken man, övergiven av alla de sina. Hennes första åtgärd efter frigivningen blir att släppa ut sin mans alla övriga motståndare ur fängelserna i England, och snart nog är hon på nytt i full färd med att blanda sig i storpolitiken. Hon tar misshagliga påvar i örat, hon reser oförtrutet runt i Europa för att ordna fördelaktiga äktenskapsallianser för sina barn.
Eleonora bosatte sig år 1201 i Fontevraudklostret.

Döden?
Hon dog 1 april 1204, 82 år gammal, och ligger begravd i Fontevraud-l’Abbaye i Anjou nära maken Henrik och sonen Rikard. På hennes grav mellan Angers och Poitiers kan man ännu se hennes bild.

Hon ligger helt kyskt och läser en bok, och hon ligger bredvid den man hon en gång fjärmade sig från, kungen av England, Henrik Plantagenet. Intill dem ligger deras son, Rikard Lejonhjärta, död i förtid.

marieavf

Kuriosa:
Marie de France (på bilden) var en fransk adelsdam, verksam vid Henrik II:s och Eleonora av Akvitaniens hov i England i slutet av 1100-talet. I övrigt är ingenting känt om hennes liv. Marie de France är den medeltida trubadurpoesins främsta kvinnliga företrädare. Hon är författare till ett antal versnoveller, s.k. lais, samt en fransk version av Aisopos fabler. Själv framställer hon sig i första hand som upptecknare av gamla dikter, berättelser och sånger. ”Jag vill inte att de skall dö vid vägkanten, glömmas och försvinna”, står det i förtalet till hennes lilla bok. Ännu en okänd?


In English:
Is this woman unknown to you? I hesitated myself, who and what, Eleonora? Yes, she was the wife of two kings and three to three, participated in crusades in distant lands and in factional struggles at home. She played loudly and lost everything, but got her crazy. Talk about early female fights!

French and English queen and heir to the Aquatine in France. Eleonora of the Aquitaine (Aliénor d’Aquitaine), born about 1122, died April 1, 1204, was the queen of France from 1137 to 1152, and Queen of England from 1154 to 1189, and ruled the Vase of Hightigin of Akvitia from 1137 to 1204. Furthermore, She reigned in England during the absence of Rickard during the third crusade, a European invasion of the Middle East. She has been called the richest and most powerful woman in Europe during her lifetime.

In 1137, she became married to France’s throne follower Louis, French King Louis VII. In the same year, the faith of France conquered and she became queen. Her husband Ludvig did not see much of her. The young king was little interested in the worldly. Louis became her mediator in Akvitania and the signature of both boats was then required when issuing government acts. Eleonora followed Ludvig on the second crusade 1147-49.

She later married the English king Henrik II. At a rapid pace, she brought a large number of children, of whom all four of the ”right” sex. The throne was ensured, and with a shame. Marriage was a divorced marriage, and the couple necessarily lived separately, each independent in their respective world. In the 1100s, love life had already been prepared.

In the latter marriage she became a mother to the sweetheart Rikard Lejonhjärta and Johan. In 1173 she led a rebel together with the sons of the husband Henrik II. The uprising failed, and Eleonora was captured and imprisoned in England fifteen years. She was released when Rikard inherited the throne in 1189. She immediately took power in England and kept the throne at Rickard until he could return to England and take over the board. Eleonora was then ruled in England during Rickar’s absence during the third crusade 1189-94. She also regained control of her own kingdom.

It was at his grandfather, Duke Wilhelm’s castle in Poitiers (a city in central France on the river Clain) whom she chose to settle down. The city, which since the happy days of this happy trubadur, had been living quietly, lived again through the arrival of the queen. Earlier, Eleonora had devoted great care to the residences of his kingdom, had to build and enlarge and consolidate. Wilhelm’s dark defense castle in Poitiers had been extended with comfortable residential buildings, arcade-shaped banqueting rooms and windows overlooking the romantic winding river landscape outside. It was as done for the life she would now start to live.

These sons, in their magic hunters, constantly loyal to each other, participated in a conspiracy against their father, a rebellion that Henrik only with difficulty managed to overcome. As you can understand, Henry’s fury was not of the milder battle. While the sons head to head flies to Louis for protection, Henrik runs galloping with his men to Poitou, burns the villages of his insurgents to the ground and storms into the castle of Eleonora in Poitiers. Eleonora, who in mankind has already thrown himself on a horse to escape, is caused by his persecutors. Once again, her husband’s prisoner, she is taken to England this time, where she is locked into the tower at Salisburys Castle.

Only eleven years later, Eleonora was free again. Then Henrik died (1189), a bitter and disappointed man abandoned by all theirs. Her first action after the release will be to release her husband’s all other opponents from prisons in England, and soon she will be in full swing in the big policy. She takes mischievous pains in her ear, she travels unnoticed throughout Europe to arrange beneficial marriage alliances for her children. Eleonora settled in 1201 in the Fontevraud Monastery.

Death?
She died April 1, 1204, 82 years old, and is buried in Fontevraud-l’Abbaye in Anjou close-up Henrik and son Rikard. On her grave between Angers and Poitiers, one can still see her picture. She is quite chic and reads a book, and she is next to the one she once deserted, the king of England, Henrik Plantagenet. Next to them lies their son, Rikard Lejonhjärta, dead in advance.

Curiosities:
Marie de France (pictured) was a French nobility dam, working at Henrik II and Eleonora of Akvitani’s court in England in the late 1100s. By the way, nothing is known about her life. Marie de France is the medieval trubadurpoein’s premier female representative. She is the author of a number of versnoveller, so-called. lais, and a French version of Aisopo’s fables. She herself primarily prepares as a record maker of old poems, stories and songs. ”I do not want them to die at the roadside, be forgotten and disappear,” says the business of her little book. Another unknown?

Källor:
metro.se
sv.wikipedia.org
popularhistoria.se
ne.se
svd.se
listor.se

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,