Vad vet vi om Andrées ‘dödsläger, ballongfararens spännande luftresa över Arktis…? Del 2-2

Vi fortsätter studera vad som hände och börjar med – deras kläder. Klädval? Man undrar varför de valt ylle? Varför valde de inte genomgående päls och skinn för att hålla bättre stånd mot kyla och väta? Svaret på den frågan är troligen – Gustav Jäger, den tyske läkaren och zoologen (1832–1917).

Han propagerade energiskt för användningen av ylleplagg närmast kroppen. Han hade en teori om att själen hade lukt – en behaglig och en obehaglig. Den obehagliga lukten kunde drivas ut ur kroppen genom svettning, som befrämjades av att man bar yllekläder. Ylle var helt enkelt det bästa material en människa kunde bära enligt Jäger.

Dressarna de bar?
Andrée och Strindbergs polarkläder bestod av en fodrad mörkblå rock av tjockt ylle. De bar också väst och byxor. Rocken var utformad så att den skulle vara varm och praktisk och den hade många fickor. Andrées rock var märkt på insidan av ett vackert broderat A. Det hade Andrées väninna Gurli Linder broderat, han bar även pjäxor. Detta ger oss en inblick i att han vid tiden för sin död, antagligen i början av oktober 1897, försökte hålla sig varm. Den arktiska vintern hade anlänt och den var obarmhärtig.

Frænkels kostym hade en liten annan utformning och färg. Han kostade också på sig en löstagbar pälskrage i sin rock. Där har vi den enda päls som återstår att finna i expeditionens polarkostymer. Strindberg är den i expeditionen som antagligen dör först då man hittar honom begravd i en skreva under stenar som lagts över honom. Kroppen saknar ytterrock. I lägret hittar man ett klädbylte omlindat med en rem och däri hittar man en kavaj.

Knut?
Klädbyltet tillhörde Knut Frænkel ovan. Liksom Andrée bar han flera plagg, han låg hopkurad och dog i den sovsäck för tre som de hade med sig. På Frænkel hittade man – en grå undertröja, en så kallad islandströja, tjock ytterväst i vadmal fodrad med linnetyg, tröja av grovrandigt linnetyg, tröja av finrandigt ylletyg. Mellan alla dessa plagg fanns rikligt med is. Undertröjan var märkt K.F.

Kritik?
Den fanns mot Andrée och hans expedition och har alltid funnits, både i samtiden och i efterhand. Den har framförallt gått ut på att Andrées planer var illa underbyggda och inte vilade på tillräckligt många praktiska försök. Polarballongen hade t.ex. aldrig provflugits, vare sig i polarområdet eller någon annanstans. Många har också varit kritiska till de orealistiska förväntningar som ställts på projektet och diskuterat Andrées ansvar att ta med två följeslagare på en expedition som hade mycket små möjligheter att uppnå sitt mål. Till Andrées försvar kan sägas att han var innovativ i flera bemärkelser.

I olika tider…?
Som vid tiden för avfärden och senare vid tiden för fynden på Vitön framställdes Andrée som en hjälte, något av en svensk motsvarighet till Amundsen, Nansen eller Scott. Många gick till och med så långt att de förnekade att flygningen hade varit ett misslyckande. Tongivande för heroiseringen var Andrées älskarinna, författaren Gurli Linder.

Älskarinnan Gurli:
Hon hade ett utomäktenskapligt förhållande med ingenjören S.A. Andrée och bidrog senare till den heroiska bild som under många år gavs av den misslyckade ballongfararen, bland annat i Med Örnen mot polen (1930). 1887 ingick hon äktenskap med lektor Nils Linder (1835–1904). I äktenskapet föddes Greta Linder, senare bibliotekskonsulent.

Ingrid Gurli Margareta (Greta) Linder, född 15 maj 1888 i Stockholm, död 19 oktober 1963, var en svensk bibliotekskonsulent. Hon var dotter till språkvetaren Nils Linder och författaren Gurli. Hon var – Ane Gurli Linder, född Peterson 1 oktober 1865 på Irvingsholm, Tysslinge församling, död 3 februari 1947 i Stockholm, var en svensk författare, barnbokskritiker och feminist.

Meteorologen Nils Ekholm som vägrade resa med p.g.a. dålig säkerhet, hur gick det för honom? Nils Gustaf Ekholm, född 9 oktober 1848 i Smedjebacken, död 5 april 1923 i Stockholm, han levde alltså runt 25 år längre än de övriga. Ett bra val.

---

Museum:
I Andrées hemstad Gränna finns Grenna museum, där fynden från Vitön och andra Andréeminnen visas. På andra sidan av Brahegatan, mitt emot museet, ligger hans barndomshem.

Andrée:
Salomon August Andrée dog ogift, och begravdes den 5 oktober 1930 på Norra begravningsplatsen i samma grav som Nils Strindberg och Knut Fraenkel. Tragik.

Källor:
legimus.se
www2.ub.gu.se
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
alba.nu

Blogginlägget nedskrivet 2/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

 

 

Vad vet vi om Andrées ‘dödsläger, ballongfararens spännande luftresa över Arktis…? Del 1-2

Dokumenterat är en hel del och jag fastnade i deras tragiska färd och ville veta mera. Så – S.A. Andrée är för eftervärlden mest känd som ballongfarare och hans intresse för luftsegling väcktes redan 1876 då han på världsutställningen i Philadelphia såg den berömde aeronauten John Wise göra några uppstigningar i ballong.

Saken kom att vila några år fram till 1890 då Andrée fick tillfälle att göra några resor i ballong tillsammans med den kände norske ballongfararen Francesco Cetti (också kallat Frants Forsberg) – uppväxt i Bergen, en skådespelare, tankeläsare, journalist, konstnär, musiker och ballonginstruktör som ofta syntes vid Tivolis för att ta betalande passagerare upp i luften.

Stimulerad av dessa färder beslutar sig Andrée att skaffa sig en egen ballong och med hjälp av ett stipendium från stiftelsen Lars Hiertas minne får han möjlighet att inköpa ballongen Svea med vilken han under åren 1893-1895 gör sammanlagt nio fria ballongfärder varav den längsta gick mellan Göteborg och Gotland.

S.A.?
Salomon August Andrée föddes den 18 oktober 1854 i den småländska staden Gränna där fadern var apotekare. Härifrån utexaminerades han som civilingenjör 1874. Han dog i oktober 1897 på Vitön (nordost om Spetsbergen), var en svensk patentingenjör, fysiker och polarforskare, känd för Andrées polarexpedition, ett misslyckat försök att 1897 nå Nordpolen med vätgasballong.

Pengar?
Han fick generösa bidrag för resan, av Alfred Nobel, kung Oscar II och Oscar Dickson så han fick snabbt ihop den begärda summan av 130 000 kronor som projektet beräknades kosta. En vätgasballong med en volym av 4500 kubikmeter beställdes i Paris och redan försommaren 1896 var man på plats på Danskön på nordvästra Spetsbergen varifrån man planerade att starta nordpolsfärden.

---

Intressanta personligheter ombord?
Till följeslagare på expeditionen hade Andrée valt meteorologen 1. Nils Ekholm samt fysikern och fotografen 2. Nils Strindberg. Tyvärr gick hela sommaren 1896 utan att de rätta sydliga vindarna infann sig vilket gjorde att man tvingades ge up försöket att starta detta år och återvända till Sverige. Under sommaren hade det emellertid konstaterats att läckaget av vätgas från ballongen var betydligt större än det beräknade.

Detta gjorde att Nils Ekholm under hösten lämnade expeditionen då han ansåg att säkerheten var alltför låg i förhållande till riskerna. Han ersattes därför med nya nr 1. civilingenjören Knut Fraenkel. Nils räddade livet därutav?

Örnen-expeditionen.
Klockan 13.46 den 11 juli 1897 lyfter äntligen Örnen. De närvarande hurrar och vinkar och reportrarna rusar till sina uppställda fotografiapparater. Församlingen ropar ett ”Leve Andrée!” och uppifrån gondolen kommer hans svar: ”Hälsa gamla Sverige!” Så glider ballongen i väg med ett häftigt ryck. Med nordlig kurs svävar den ut över Virgos hamn, lämnar Danskön och Amsterdamön bakom sig – och försvinner.

De tre och ålder: 25-årige Nils Strindberg, 43-årige Salomon August Andrée och 27-årige Knut Frænkel – tyvärr kom de aldrig att återvända.

Detta har i efterhand förklarats med att de nationella förväntningarna på Andrée och hans expedition var så högt ställda att ett nytt återvändande till Sverige med oförrättat ärende var otänkbart. Till problemen med förlusten av släplinorna kom nu att ballongen drabbades av fukt och nedisning. Efter att i 65 timmar ha färdats i olika riktningar beslutade man sig för att landa på packisen på drygt 82 grader nordlig bredd. Man hade då endast tillryggalagt drygt 47 mil.

Man slog läger på isen och gjorde i ordning tält, slädar och proviant m.m. innan man gav sig av söderut mot civilisationen. Under svåra strapatser släpade man sig under resten av sommaren över packisen mot räddningen. I början av oktober siktade man den ensligt belägna Vitön öster om Spetsbergen. I svårt medtaget tillstånd tog man sig iland och här omkom samtliga kort tid därefter.

Funna?
Först 33 år senare hittade man av en slump deras kroppar på Vitön, Svalbard. Det dröjde ända till sommaren 1930 innan expeditionens dödsläger av en slump upptäcktes av en norsk expedition.

Innan hade man sommaren 1899, rest ut på den sista och dyraste sökexpeditionen efter Andrée. De kom till Jan Mayen, som ännu inte hade annekterats av Norge, och fortsatte därifrån västerut till Grönland, med det legendariska fartyget Antarctic

Vad dog man utav?
Det sägs att de alla gick under efter att ha ätit trikinförgiftat isbjörnskött, det har upprepats så många gånger att ingen längre frågar om den verkligen är sann. Vilket kan ifrågasättas. Dödslägret på Vitön upptäcktes och Andrées stolta nordpolsexpedition kunde rekonstrueras med hjälp av foton och dagböcker. Hur de dog har dock förblivit en hemlighet. Kanske frös de ihjäl, kanske satte de själva punkt för lidandet. Det var kallt, det mörknade och den store Tangara hade vänt sitt ansikte ifrån dem.

---

Fann man något under åren som gick?
Med undantag för brevduvor och några upphittade flytbojar hördes expeditionen inte av på 33 år. Kvarlevorna efter expeditionsmedlemmarna, samt deras verktyg och dagböcker hittades 1930 på Vitön. Det var en mediehändelse av gigantiska mått. Förutom deras kvarlevor hittade man också Nils Strindbergs filmrullar och männens dagböcker som varit infrusna i isen. Tack vare att man agerade snabbt lyckades man rädda de flesta fotografierna och dagböckerna till eftervärlden.

Strindbergs dagböcker riktade sig till hans älskade fästmö, Anna Charlier. Trots att Anna gifte om sig glömde hon aldrig sin första kärlek och när hon dog begravdes hennes kremerade hjärta bredvid Nils. ❤

Rykten?
De startade när pressen började rapportera om brevduvorna. Av det hundratal som Aftonbladet skänkt 1896 återstod ett drygt trettiotal. De fick följa med Örnen och tanken var att de skulle släppas successivt och lämna besked om expeditionens vidare öden. Den första, och enda, duvan sköts av kaptenen på en norsk sälskuta norr om Nordostlandet på Spetsbergen den 15 juli 1897, alltså fyra dagar efter uppstigningen. Duvan hade släppts den 13 och kunde meddela att allt var väl ombord – något som det med facit i hand nog finns all anledning att betvivla.

I del två på måndag fortsätter läsningen om deras sista tid och hur de kämpade…

Källor:
legimus.se
www2.ub.gu.se
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
alba.nu

Blogginlägget nedskrivet 2/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Wallace Hartley, en av åtta musiker ombord på RMS Titanic, till slutet…

Ja, åtta man som fortsatte och spela musik för att lugna passagerarna. En del uppgifter går isär, troligen spelade man på två ställen – mest omskriven den trio man läst om. Eftersom de var anställda som musiker hade de ingen ”rätt” att rädda sig för att andra kom före…

Faktadelen?
White Star Lines var företaget som ägde och drev RMS Titanic. 1912 hade arbetande musiker mycket att vara tacksamma för om de anställdes för att spela på ett kryssningsfartyg. Arbetet var stadigt och tipsen var en viktig del av deras årsförtjänst. Det intressanta med Wallace Hartley, och de sju musikerna som gick med honom på Titanic, var att de anställdes billigt.

Musikerna från RMS Titanic omkom alla när fartyget sjönk. De spelade i syfte att lugna passagerarna så länge de kunde, och alla gick ner med fartyget. Alla män erkändes för sitt hjältemod efter olyckan, särskilt under de sista timmarna av förlisningen då de aldrig gav upp.

---

RMS Titanics åtta musiker – medlemmar i en tremannaensemble och en femmannaensemble – bokades via CW & FN Black, i Liverpool. De gick ombord i Southampton och reste som andraklasspassagerare.

Namnen: ❤
Musikerna som spelade på Titanic: Wallace Hartley, bandmästare, violin; Roger Bricoux, cello; William ”Theo” Bailey, piano; John Wesley Woodward, cello; John ”Jock” Hume, fiol; Georges Krins, fiol; Percy Taylor, piano; och Fred Clarke, basfiol.

Fram till förlisningsnatten uppträdde spelarna som två separata grupper: en kvintett ledd av violinisten och officiella bandledaren Wallace Hartley, som spelade vid tetid, konserter efter middagen och söndagsgudstjänster, bland andra tillfällen; och violin-, cello- och pianotrio av Georges Krins, Roger Bricoux och Theodore Brailey, som spelade på À La Carte- restaurangen och Café Parisien.

Efter att Titanic träffade ett isberg och började sjunka började de spela ända till slutet. Enligt uppgift var deras sista melodi hymnen ”Närmare, min Gud, till dig.” Så igen, alla åtta musiker dog i förlisningen.

Detaljerat: Namn, år, från, instrument.
William Brailey, 24, London, Pianist – Roger Bricoux, 20, Cosne-sur-Loire, Frankrike, Cellist. John Clarke, 28, Liverpool, Merseyside, Basist – Wallace Hartley, 33, Colne, Lancashire, Kapellmästare, violinist, hans kropp återfanns – Jock Hume, 21, Dumfries, Skottland, Violinist. Hans kropp återfanns och Hume var 21 år när han dog och hans fästmö, Mary Costin, var gravid med deras barn – Georges Krins, 23, Spa, Belgien, Violinist.

Percy Taylor, 40, London, Cellist. – John Wesley Woodward, 32, West Bromwich, Cellist. Så 3 – var antalet musiker vars kroppar återfanns (Clarke, Hartley och Hume); de andra 5 hittades aldrig.

De modiga medlemmarna på foto i Titanic-orkestern (Översta raden LR: Clarke, Taylor. Mellanraden LR: Krins, Hartley, Brailey. Nedre raden LR: Hume, Woodward), från The Illustrated London News, maj 1912. Bricoux visas inte. Bilden överst.

Tidsuppgifter?
Det har sagts att bandet började spela klockan 12.15, med tron att alla åtta hade samlats och börjat spela på samma plats samtidigt. Men bevis tyder nu på att det var trion som började spela vid denna tidiga tidpunkt, då passagerarna först samlades.

Musiken knuten till överlevandes minnen vittnar om att åtminstone ett band spelade långt bortom sänkningen av den sista livbåten – med ett ragtimenummer som positivt identifierades av två vittnen, Futrelle och Bride – vid tiden för sänkningen av den sista livbåten, och en vals identifieras av två, Barkworth och Bride, efter det.

De spelade i övrigt musik av Scott Joplin, Antonin Dvorak, Johann Strauss, några psalmer och några nya amerikanska sånger. En sak är säker, de uppträdde så länge det var mänskligt möjligt.

Som historien och en undersökning av den amerikanska senaten visade, fanns det för få livbåtar och 1 517 människor omkom i det iskalla vattnet i Nordatlanten. Fiolen med väska fann man och den såldes enormt dyrt på auktion.

Källor:
en.wikipedia.org
titanicfacts.net
titanicpiano.blog
criticsatlarge.ca

Blogginlägget nedskrivet 3/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.