Panhard Dyna X – en småfransk bil med gamla anor…

Bilar av äldre datum är ofta nostalgi, en kallad ”dyngpanna”. Panhard Dyna X var en fransk bilmodell som tillverkades 1948-1954, också känt under namnen Dyna 110, 120 eller 130, vilket betecknade toppfarten för de olika uppgraderade versionerna. I Sverige fick den också öknamnet det ovan nämnda ”dyngpanna”, en efterhärmning av bilens namn.

Egenskaper?
Dyna X var ett extremt lättviktsbygge med aluminiumkaross och det sägs att Panhard-fabriken var för liten för att få tillräcklig tilldelning av stål strax efter kriget och därför fick man använda alternativa material. Tjänstevikten inklusive förare var 700 kg.

Motorn var en tvåcylindrig, luftkyld boxermotor med 24 hk i den första versionen. Den drev på framhjulen via en fyrväxlad låda med rattspak.

Detaljer, prestanda?
Den första modellen hade en toppfart av 110 km/h, men med en större motor ökades hastigheten något. Karossen var från början 4-dörrars av typisk 1940-talsstil med viss strömlinjeform men ändå utstickande framskärmar och smal motorhuv. En tvådörrars cabriolet och en 3-dörrars herrgårdsvagn togs också fram, liksom en liten skåpvagn.

Svårt sälja den?
Efter 47 049 byggda exemplar lades modellen ner och ersattes av Panhard Dyna Z.

Tillverkningen?
Symaskins, cykel eller verktygstillverkning var ofta grunden till 1800-talets biltillverkning. För Panhards & Levassors del var det verktyg, men man startade redan på 1880-talet med utveckling av självgående vagnar. År 1898 kunde man ståta med att man var den största biltillverkaren i Europa med 336 bilar och under 1902 sålde man drygt 1000 bilar.

De tuffa tiderna efter andra världskriget med brist på råmaterial och pengar, innebar ökad efterfrågan på småbilar i Europa. Panhard fick rätta sig efter verkligheten och produktionen av en helt ny Panhard startade 1947 i blygsam omfattning. Denna 380 centimeter korta lilla bil blev ju naturligtvis mer knubbig än dynamisk. Den stora lyxiga Panhard Dynamic som ställdes ut på 1946 års Paris-salong, kom aldrig i produktion. En ny tid hade tagit vid och Europa låg i spillror. Det var inte längre gångbart att behålla modellnamnet som därför avkortades på samma sätt som bilen — Dyna!

I Sverige fick den lilla fransosen med den termosflaskeliknande fronten var ett extremt lättviktsbygge med aluminiumkaross som bars upp av en stålram. Tjänstevikten inklusive förare var endast 700 kilo.
Motorn var en tvåcylindrig, luftkyld boxermotor med 610 cm2 slagvolym och 24 hk i den första versionen. Den drev på framhjulen via en fyrväxlad låda. Den smala växelspaken kom vertikalt ut under instrumentbrädan.

Karossen var 4-dörrars av typisk 1940-talsstil med viss strömlinjeform, men ändå utstickande framskärmar och smal motorhuv. En tvådörrars cabriolet och en 3-dörrars herrgårdsvagn togs också fram, liksom en liten skåpvagn. Produktionen varade mellan 1948 och 1954.

I ett Sverige svältfött på bilar hade Dyna Panhard till en början en viss framgång. Den var onekligen modern på många sätt, men hög bullernivå, vissa kvalitetsproblem, usel värme och begränsat innerutrymme gjorde att den tappade marknadsandelar till andra småbilar som till exempel Renault 4CV, Fiat 500 och 1100, för att inte tala om VW och SAAB 92.

Trots den begränsade succén för standardbilen firade racingversioner av Dyna Panhard stora framgångar i sin klass, bland annat på Le Mans. Den lilla motorn var välkonstruerad och tålde hård trimning.

Panhard Dyna Z1 1955 Limouches pass Hill climb
https://www.youtube.com/watch?v=JqUIog2EBUg

Kronologiskt gör det Panhard et Levassor till världens första bilmärke i kontinuerlig serieproduktion. De var också den första tillverkaren som monterade en ratt på en bil istället för en rorkult. Panhard, främst en tillverkare av stora lyxbilar, insåg efter andra världskriget att de behövde koncentrera sig på billigare erbjudanden för att förbli konkurrenskraftiga. Dyna X-serien i barockstil var en stor framgång, men 1953 skulle den bytas ut.

Dyna Z-modellen debuterade 1954. Panhard hade använt vindtunneltestning i flera år och använt de senaste metoderna för att utveckla bilens hala form.

1955 köpte Citroën 45 % av aktierna i Panhard et Levassor, och Citroën-återförsäljare lade snart till Panhard till sina erbjudanden. Priset var dock lite högt. Bilarna sålde bra, men inte tillräckligt bra för att gå med vinst.

Ursprungsland: Frankrike
Motor: 850cc, luftkyld, horisontellt motsatt, 2-cylindrig. Toppfart: 129 km/h. Produktionsår: 1954-1959.
Antal producerade: 120 000. Ursprunglig kostnad: 699 000 franska franc (cirka 2 000 USD 1954). Andra tider, foton på olika årsmodeller.

Källor:
jarnbyggfarg.se
lanemotormuseum.org
sv.wikipedia.org
wikiwand.com
youtube.com

Blogginlägget nedskrivet 14/1-23. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

Vad vet vi om Andrées ‘dödsläger, ballongfararens spännande luftresa över Arktis…? Del 2-2

Vi fortsätter studera vad som hände och börjar med – deras kläder. Klädval? Man undrar varför de valt ylle? Varför valde de inte genomgående päls och skinn för att hålla bättre stånd mot kyla och väta? Svaret på den frågan är troligen – Gustav Jäger, den tyske läkaren och zoologen (1832–1917).

Han propagerade energiskt för användningen av ylleplagg närmast kroppen. Han hade en teori om att själen hade lukt – en behaglig och en obehaglig. Den obehagliga lukten kunde drivas ut ur kroppen genom svettning, som befrämjades av att man bar yllekläder. Ylle var helt enkelt det bästa material en människa kunde bära enligt Jäger.

Dressarna de bar?
Andrée och Strindbergs polarkläder bestod av en fodrad mörkblå rock av tjockt ylle. De bar också väst och byxor. Rocken var utformad så att den skulle vara varm och praktisk och den hade många fickor. Andrées rock var märkt på insidan av ett vackert broderat A. Det hade Andrées väninna Gurli Linder broderat, han bar även pjäxor. Detta ger oss en inblick i att han vid tiden för sin död, antagligen i början av oktober 1897, försökte hålla sig varm. Den arktiska vintern hade anlänt och den var obarmhärtig.

Frænkels kostym hade en liten annan utformning och färg. Han kostade också på sig en löstagbar pälskrage i sin rock. Där har vi den enda päls som återstår att finna i expeditionens polarkostymer. Strindberg är den i expeditionen som antagligen dör först då man hittar honom begravd i en skreva under stenar som lagts över honom. Kroppen saknar ytterrock. I lägret hittar man ett klädbylte omlindat med en rem och däri hittar man en kavaj.

Knut?
Klädbyltet tillhörde Knut Frænkel ovan. Liksom Andrée bar han flera plagg, han låg hopkurad och dog i den sovsäck för tre som de hade med sig. På Frænkel hittade man – en grå undertröja, en så kallad islandströja, tjock ytterväst i vadmal fodrad med linnetyg, tröja av grovrandigt linnetyg, tröja av finrandigt ylletyg. Mellan alla dessa plagg fanns rikligt med is. Undertröjan var märkt K.F.

Kritik?
Den fanns mot Andrée och hans expedition och har alltid funnits, både i samtiden och i efterhand. Den har framförallt gått ut på att Andrées planer var illa underbyggda och inte vilade på tillräckligt många praktiska försök. Polarballongen hade t.ex. aldrig provflugits, vare sig i polarområdet eller någon annanstans. Många har också varit kritiska till de orealistiska förväntningar som ställts på projektet och diskuterat Andrées ansvar att ta med två följeslagare på en expedition som hade mycket små möjligheter att uppnå sitt mål. Till Andrées försvar kan sägas att han var innovativ i flera bemärkelser.

I olika tider…?
Som vid tiden för avfärden och senare vid tiden för fynden på Vitön framställdes Andrée som en hjälte, något av en svensk motsvarighet till Amundsen, Nansen eller Scott. Många gick till och med så långt att de förnekade att flygningen hade varit ett misslyckande. Tongivande för heroiseringen var Andrées älskarinna, författaren Gurli Linder.

Älskarinnan Gurli:
Hon hade ett utomäktenskapligt förhållande med ingenjören S.A. Andrée och bidrog senare till den heroiska bild som under många år gavs av den misslyckade ballongfararen, bland annat i Med Örnen mot polen (1930). 1887 ingick hon äktenskap med lektor Nils Linder (1835–1904). I äktenskapet föddes Greta Linder, senare bibliotekskonsulent.

Ingrid Gurli Margareta (Greta) Linder, född 15 maj 1888 i Stockholm, död 19 oktober 1963, var en svensk bibliotekskonsulent. Hon var dotter till språkvetaren Nils Linder och författaren Gurli. Hon var – Ane Gurli Linder, född Peterson 1 oktober 1865 på Irvingsholm, Tysslinge församling, död 3 februari 1947 i Stockholm, var en svensk författare, barnbokskritiker och feminist.

Meteorologen Nils Ekholm som vägrade resa med p.g.a. dålig säkerhet, hur gick det för honom? Nils Gustaf Ekholm, född 9 oktober 1848 i Smedjebacken, död 5 april 1923 i Stockholm, han levde alltså runt 25 år längre än de övriga. Ett bra val.

---

Museum:
I Andrées hemstad Gränna finns Grenna museum, där fynden från Vitön och andra Andréeminnen visas. På andra sidan av Brahegatan, mitt emot museet, ligger hans barndomshem.

Andrée:
Salomon August Andrée dog ogift, och begravdes den 5 oktober 1930 på Norra begravningsplatsen i samma grav som Nils Strindberg och Knut Fraenkel. Tragik.

Källor:
legimus.se
www2.ub.gu.se
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
alba.nu

Blogginlägget nedskrivet 2/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.

 

 

Vad vet vi om Andrées ‘dödsläger, ballongfararens spännande luftresa över Arktis…? Del 1-2

Dokumenterat är en hel del och jag fastnade i deras tragiska färd och ville veta mera. Så – S.A. Andrée är för eftervärlden mest känd som ballongfarare och hans intresse för luftsegling väcktes redan 1876 då han på världsutställningen i Philadelphia såg den berömde aeronauten John Wise göra några uppstigningar i ballong.

Saken kom att vila några år fram till 1890 då Andrée fick tillfälle att göra några resor i ballong tillsammans med den kände norske ballongfararen Francesco Cetti (också kallat Frants Forsberg) – uppväxt i Bergen, en skådespelare, tankeläsare, journalist, konstnär, musiker och ballonginstruktör som ofta syntes vid Tivolis för att ta betalande passagerare upp i luften.

Stimulerad av dessa färder beslutar sig Andrée att skaffa sig en egen ballong och med hjälp av ett stipendium från stiftelsen Lars Hiertas minne får han möjlighet att inköpa ballongen Svea med vilken han under åren 1893-1895 gör sammanlagt nio fria ballongfärder varav den längsta gick mellan Göteborg och Gotland.

S.A.?
Salomon August Andrée föddes den 18 oktober 1854 i den småländska staden Gränna där fadern var apotekare. Härifrån utexaminerades han som civilingenjör 1874. Han dog i oktober 1897 på Vitön (nordost om Spetsbergen), var en svensk patentingenjör, fysiker och polarforskare, känd för Andrées polarexpedition, ett misslyckat försök att 1897 nå Nordpolen med vätgasballong.

Pengar?
Han fick generösa bidrag för resan, av Alfred Nobel, kung Oscar II och Oscar Dickson så han fick snabbt ihop den begärda summan av 130 000 kronor som projektet beräknades kosta. En vätgasballong med en volym av 4500 kubikmeter beställdes i Paris och redan försommaren 1896 var man på plats på Danskön på nordvästra Spetsbergen varifrån man planerade att starta nordpolsfärden.

---

Intressanta personligheter ombord?
Till följeslagare på expeditionen hade Andrée valt meteorologen 1. Nils Ekholm samt fysikern och fotografen 2. Nils Strindberg. Tyvärr gick hela sommaren 1896 utan att de rätta sydliga vindarna infann sig vilket gjorde att man tvingades ge up försöket att starta detta år och återvända till Sverige. Under sommaren hade det emellertid konstaterats att läckaget av vätgas från ballongen var betydligt större än det beräknade.

Detta gjorde att Nils Ekholm under hösten lämnade expeditionen då han ansåg att säkerheten var alltför låg i förhållande till riskerna. Han ersattes därför med nya nr 1. civilingenjören Knut Fraenkel. Nils räddade livet därutav?

Örnen-expeditionen.
Klockan 13.46 den 11 juli 1897 lyfter äntligen Örnen. De närvarande hurrar och vinkar och reportrarna rusar till sina uppställda fotografiapparater. Församlingen ropar ett ”Leve Andrée!” och uppifrån gondolen kommer hans svar: ”Hälsa gamla Sverige!” Så glider ballongen i väg med ett häftigt ryck. Med nordlig kurs svävar den ut över Virgos hamn, lämnar Danskön och Amsterdamön bakom sig – och försvinner.

De tre och ålder: 25-årige Nils Strindberg, 43-årige Salomon August Andrée och 27-årige Knut Frænkel – tyvärr kom de aldrig att återvända.

Detta har i efterhand förklarats med att de nationella förväntningarna på Andrée och hans expedition var så högt ställda att ett nytt återvändande till Sverige med oförrättat ärende var otänkbart. Till problemen med förlusten av släplinorna kom nu att ballongen drabbades av fukt och nedisning. Efter att i 65 timmar ha färdats i olika riktningar beslutade man sig för att landa på packisen på drygt 82 grader nordlig bredd. Man hade då endast tillryggalagt drygt 47 mil.

Man slog läger på isen och gjorde i ordning tält, slädar och proviant m.m. innan man gav sig av söderut mot civilisationen. Under svåra strapatser släpade man sig under resten av sommaren över packisen mot räddningen. I början av oktober siktade man den ensligt belägna Vitön öster om Spetsbergen. I svårt medtaget tillstånd tog man sig iland och här omkom samtliga kort tid därefter.

Funna?
Först 33 år senare hittade man av en slump deras kroppar på Vitön, Svalbard. Det dröjde ända till sommaren 1930 innan expeditionens dödsläger av en slump upptäcktes av en norsk expedition.

Innan hade man sommaren 1899, rest ut på den sista och dyraste sökexpeditionen efter Andrée. De kom till Jan Mayen, som ännu inte hade annekterats av Norge, och fortsatte därifrån västerut till Grönland, med det legendariska fartyget Antarctic

Vad dog man utav?
Det sägs att de alla gick under efter att ha ätit trikinförgiftat isbjörnskött, det har upprepats så många gånger att ingen längre frågar om den verkligen är sann. Vilket kan ifrågasättas. Dödslägret på Vitön upptäcktes och Andrées stolta nordpolsexpedition kunde rekonstrueras med hjälp av foton och dagböcker. Hur de dog har dock förblivit en hemlighet. Kanske frös de ihjäl, kanske satte de själva punkt för lidandet. Det var kallt, det mörknade och den store Tangara hade vänt sitt ansikte ifrån dem.

---

Fann man något under åren som gick?
Med undantag för brevduvor och några upphittade flytbojar hördes expeditionen inte av på 33 år. Kvarlevorna efter expeditionsmedlemmarna, samt deras verktyg och dagböcker hittades 1930 på Vitön. Det var en mediehändelse av gigantiska mått. Förutom deras kvarlevor hittade man också Nils Strindbergs filmrullar och männens dagböcker som varit infrusna i isen. Tack vare att man agerade snabbt lyckades man rädda de flesta fotografierna och dagböckerna till eftervärlden.

Strindbergs dagböcker riktade sig till hans älskade fästmö, Anna Charlier. Trots att Anna gifte om sig glömde hon aldrig sin första kärlek och när hon dog begravdes hennes kremerade hjärta bredvid Nils. ❤

Rykten?
De startade när pressen började rapportera om brevduvorna. Av det hundratal som Aftonbladet skänkt 1896 återstod ett drygt trettiotal. De fick följa med Örnen och tanken var att de skulle släppas successivt och lämna besked om expeditionens vidare öden. Den första, och enda, duvan sköts av kaptenen på en norsk sälskuta norr om Nordostlandet på Spetsbergen den 15 juli 1897, alltså fyra dagar efter uppstigningen. Duvan hade släppts den 13 och kunde meddela att allt var väl ombord – något som det med facit i hand nog finns all anledning att betvivla.

I del två på måndag fortsätter läsningen om deras sista tid och hur de kämpade…

Källor:
legimus.se
www2.ub.gu.se
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
alba.nu

Blogginlägget nedskrivet 2/11 -22. Obs som objektiv så är åsikter andras (om inget nämns). Ibland kan ev. skrivfel uppstå pga. utländska sidor.