TV-reklam är inget jag tycker om generellt, men några människor – har man lärt sig känna igen, vilket är meningen antar jag. Denna familj lever mycket kring dator och mobiler, det surfas i denna reklam. Telenorfamiljen lever, frodas och har blivit mer känd. Huvudkaraktärer Sören och Johanna, är de främsta i reklamfilmen kring en familj.
Fast jag har fastnat för fiktiva Johanna, som är charmig och snygg. Vem kan detta vara? Hon var med i Rederiet (1992), Vittra (2012) och Hassel / Förgörarna (2000) och en massa annat som du kan läsa till slut. Ingar är 164 cm lång, fötterna storlek 38 (!), ögon melerade.
Johanna spelas av – Ingar Sigrid Hanna Sigvardsdotter, född i november 1968 i Kivik, är en svensk skådespelare. Sigvardsdotter växte upp i Vitaby på Österlen.
Hon verkade vid Dramaten några år från 1995, då hon också medverkade i ett par uppsättningar av Ingmar Bergman, Misantropen och Yvonne samt bland annat Puntila i regi av Thorsten Flinck. Hon har också spelat i ett antal filmer och TV-produktioner, bland annat Det okända (2000).
Sigvardsdotter var med i Skånelaget på TV 4:s Fortet 2005. Hon har även spelat i den prisbelönta novellfilmen Den andra sidan samt Fragile.
Utbildningen vid Calle Flygares Teaterskola 1991-93, för privata lärare samt filmkurs vid Dramatiska Institutet, Privatlektioner i scenframställning, röst & sång, Skådespelarens filmiska filmiska uttryck, DI 1997 och – Teaterhögskolan Stockholm, vidareutbildningar.
Teater, några exempel: Damorkestern (Gino Samil), Kungen 50 år (Agneta Ehrensvärd) och – Det är inte så lätt (Gustav Skördeman).
TV: Pip-Larssons, OP:7, Nya Tider, Talismanen, Carl von Linné, Paragraf 9, En skakande historia, Predikanten m.fl.
Film: Hannah med H och Skarpt läge, radioteater Te och kaka och har en bra egenskap: talar skånska, rikssvenska, engelska, tyska,
Ingar Sigvardsdotter bor i Stockholm, samma adress som Jonas Erik Lindblad, 47 år. En duktig kvinna…
Ja, vad en del av oss vet är en svart, spetshund, troligen från norr? Okej, vi kollar. Den svenska lapphunden är en vacker hund som är väldigt tålig och sund. Kort och gott kan en svensk lapphund beskrivas som allsidig. I dag räknas den som en omtyckt och fantastisk familjehund. Rasen är både social och aktiv men den kräver aktivering – det gäller både psykiskt och fysiskt, läs mer nedan.
Historiskt? Svensk lapphund sägs vara en av de mest ursprungliga hundraserna och en av Sveriges nationalraser. Rasen togs fram av samerna för att användas ex. jakt, på älg, fågel och vildsvin, se mer nedan. Dessa egenskaper gör den fortfarande i dag till en mycket allsidig hund med många användningsområden. Och nummer 1 – i Svenska Kennelklubbens första stambok är just en lapphund! Ett riktigt kulturarv!
1600-1700-tal? Samernas hundar omskrevs mot slutet av 1700-talet av Linnélärjungen Carl Peter Thunberg (1743-1828): ”Renens trogne följeslagare och vagtare, en af de bästa arter. Kommer stundom med Lappar och Ångermänner till Upland; af en Räfs storlek.” Första gången samernas hundar beskrevs var i Johannes Schefferus’ (1621-1679) Lapponia som utkom 1673 i Frankfurt am Main.
Hur samerna såg den? Den här rasen avlades fram av samerna, de behövde en pålitlig och mångsidig hund för ändamål som vallning av renar, vakthund för boplatsen och jakt. Resultatet blev en svart, spetsliknande hund med vaken och intelligent blick.
Användning idag? Idag är den en sportig sällskapshund som visar sin förmåga inom lydnadsprov, rallylydnad, agility, bruksprov och som eftersökshund i viltspårprov. I USA kan svenska lapphundar delta i vallhundsprov. I Norden kan hundar av samtliga raser bli vallhundschampion. Här finns fortfarande arbetande svenska lapphundar.
Kennelklubben? De tre första hundarna som upptogs i Svenska Kennelklubbens (SKK) första stambok 1893 var lapphundar. En första rasstandard publicerades 1908 av S. Sahlin; då benämndes rasen lapsk spets, en av flera varianter av den nordiska spetsen. Som en storleksvariant räknades samojedhunden eller ostjakhunden (som också finns i hälleforshundens härstamning).
Fortfarande på 1960-talet angavs enfärgade hundar som önskvärt och ännu på 1970-talet förekom inte bara svarta utan även bruna och t.o.m. vita lapphundar. Rasen har haft anlag för naturlig stubbsvans, men det har sedan några decennier uteslutits ur standarden.
Din hund och du? Oavsett vad ditt intresse är kan alltså lapphunden vara en passande ras. Det viktiga är att den får aktivering i någon form och ordentligt med motion. Den ska vara en härlig familjehund då den är social och – måste aktiveras såväl psykiskt som fysiskt. Ordentligt med motion och arbete i någon form – då mår den som bäst. I unga år kräver rasen en trygg, stabil och – tydlig uppfostran.
Tack vare sin stora arbetslust och intelligens är den lättlärd, den tycker det är kul att arbeta ihop med sin ägare. Den är snabbt med på noterna när något händer, men kan också snabbt slappna av och varva ner.
Hälsan? Rasen anses frisk överlag men höftledsdysplasi (HD) kan förekomma. Den gentestas även för ögonsjukdomen PRCD PRA innan den används i avel. Lapphunden blir ofta upp mot 12–14 år gammal och behåller sitt pigga sätt långt upp i åren.
Storlek och utseende? Den är av mellanstorlek, med en pigg och käck uppsyn och en lurvig svart päls, som ibland har vita tecken på tass eller bringa. Pälsen isolerar mot väder och vind, kallt såväl som varmt. Lapphunden är därför en hund som fungerar i de mest skiftande miljöer och omständigheter. Mankhöjd cirka 40-50 cm, vikten 14-20 kg, honor mindre.
Päls? Trots sin päls är lapphunden mycket lättskött vad gäller pälsvård. Dess härliga mjuka päls har en förmåga att sköta sig själv, och behöver bara borstas igenom någon gång ibland. Den är även allergivänlig i de flesta fallen.
Du kan hitta lapphundar både på landet och i staden. Vaktinstinkten visar sig bl.a. i att den gärna skäller för att varna sitt husfolk. Den är härdig om det så gäller arbetsuppgifter på fjällvidderna eller i skogar fyllda med djup snö. Om du är intresserad, kolla alltid noga upp säljarna och att rasen passar dig, er. Läs på mer. 🙂
Snart gör du det. Hen är – Raykeea Angel Wilson, aka Angel Haze, är född i juli 1992 i Detroit, Michigan, och är en amerikansk rappare. Angel blev nominerad till BBCs lista Sound of 2013 som rankar den mest lovande nya artisten. Hen går modevisningar för Donna Karan, är omåttligt populär på Instagram, jobbar med Kany West och är ständigt nominerad till diverse musikpriser. 2013 släppte Angel Haze sitt debutalbum Dirty Gold, med singlar som ”Echelon (It’s My Way)” och ”Battle Cry”.
Vem och vad är hon? Wilson föddes i Detroit, Michigan dotter i en militärfamilj. Wilsons far, som avled vid en skottlossning innan Wilson föddes, var afroamerikansk och deras mor en indiansk Cherokee. När Wilson var ett ungt barn träffade hennes mamma en predikant i den större apostoliska tron och – hon flyttade in i hemmet med honom, hans fru och barn, i vad Wilson beskriver som en kult.
Uppväxt inom kyrkans värld, bevittnade Wilson våld i hemmet och manipulation – i mycket ung ålder. Som barn blev Wilson sexuellt utnyttjad av en man nära familjen. Kyrkan tvättade bort alla spår av vem en människa egentligen är.
Wilson påmindes också att hon skulle dö, om de inte uppträdde korrekt. I en intervju med The Guardian sade Wilson: ”Vi bodde alla i samma grupp, inom 10 minuter från varandra. Du fick inte prata med någon utanför detta, du fick inte ha på dig smycken , lyssna på musik, eller att äta vissa saker, du fick inte göra särskilt mycket”.
Efter att en pastor hotat Wilsons mor lämnade familjen kyrkan och flyttade till Brooklyn, New York, när Wilson var 15 år gammal. Pastorn i deras kyrka berättade för Wilsons familj att Gud skulle döda dem och Wilsons familj bodde i rädsla över detta i flera år efteråt. Familjen bodde vid ett tillfälle i ett skydd och Wilson mobbades i skolan för det. Hon hade svårt att få vänner och kontakter på grund av att de flyttade runt så ofta och hon bytte mellan hemskola och folkskola i många år och avslutade sin gymnasietid ett år tidigare.
”Jag hade läst bibeln från pärm till pärm. Där står det att man inte ska begå äktenskapsbrott, men när jag var i samma rum som pastorn när han låg med min mamma medan hans fru var bortrest – då var det självklart att han gjorde något dumt.”
Angel – började skriva som en form av terapi och uttryckte intresse för kreativt skrivande, poesi och journalistik. Wilsons första dikt publicerades vid 13 års ålder efter att hon vunnit en skoltävling. Genom en skolkamrat upptäckte hon till slut hiphopen. Han hade fått syn på en av hennes dikter och föreslog att det skulle passa bättre som rap. Men det tog ett tag innan Angel Haze behärskade det. Hon började slutligen göra YouTube-videor och freestyle rapping vid 18 års ålder.
Efter att Wilson flyttat till New York blev hon inspirerad av artister som Eminem, Kanye West, Nicki Minaj, Drake och Lil Wayne. Wilson rappar om teman som homofobi, våldtäktskulturen och rasism. Hon har också varit öppen om sin erfarenhet av psykiska sjukdomar, som missbruk, PTSD, depression och anorexi i sin musik och i intervjuer och sociala medier.
Wilson ser sitt mål som en konstnär för att nå ut till människor som liknar henne eller genomgår svåra upplevelser. Hon har sagt: ”Det handlar inte om bibeln. Det handlar inte om att gå till kyrkan. Det handlar inte om något annat än att vi alla är energier kopplade till en kraft som är större än oss. Det är en energi som är allvetande, den täcker hela världen och alla här är skapade av en anledning.”
Personligt liv? Angel själv identifierar sig som pansexuell och som ”utan kön” och använder pronomen för sig själv. ”Jag är glad att det finns en verklig kvinna av färg som representerar ro och pansexualitet, någon som är som jag i rampljuset.”
2015 – i ett förhållande med Irland Eliesse Basinger-Baldwin (född 23 oktober 1995) men det tog slut. Irlan är en amerikansk modemodell och skådespelerska, som dotter till – i Los Angeles, skådespelerskan Kim Basinger och skådespelaren Alec Baldwin.
I en intervju med The Guardian sade Wilson att ”Kärlek är gränslös. Om du kan få mig att känna, om du får mig att skratta – och det är svårt – då kan jag vara med dig, bryr mig inte om du har en vagina eller om du är en hermafrodit eller vad som helst.”
År 2015 sade Wilson i en intervju: ”Jag känner att mitt kön och min könsidentitet har utvecklats”, och ett år senare förklarade hon att ”jag låter som fyra personer när jag skrivs om”. ”Det driver mig till vanvett. Om du kallar mig” honom ”eller” henne ”spelar ingen roll för mig. Jag anser mig inte tillhöra något kön. Jag anser mig själv som en upplevelse.”
Personligen ser jag henne som lesbisk/bisexuell, men förstår hon vill få ut att kön är av mindre vikt. Den jobbiga bakgrunden påverkar henne? I en intervju 2017 sade hon: ”När jag var ung … förstod jag inte vad som hände. Jag förstod inte att jag kunde lockas till män och kvinnor samtidigt.”
År 2015 började Wilson arbeta med ett kroppsprojekt med titeln ”The Naked Eye”, som kommer att innehålla nakenfotografier och intervjuer av personer med kroppsdysfori (i fel kropp). Projektet syftar till att skapa en konversation om konventionella och vanliga skönhetsstandarder. Wilson är självlärd i tsalagi, Cherokee språket – och firar sitt multiarv.
I mars 2018 kunde man läsa: ”Jag vill bli kallad ROES. Det betyder mycket för mig, killar! Och på något sätt raderar det de senaste 5 års sanningar jag har levt ut framför er alla.” MY NAME IS ROES – ANGEL HAZE IS DEAD NOW!!! THANK YOU ALL.
”Musik är så underbart, jag kan inte sluta. Allt annat har blivit tråkigt men inte det här.” 💝
Vi var flera som hörde den starka berättelsen hos TV:s Skavlan där 35-åringen berättade öppenhjärtigt om sin pappa, som dömdes till fängelse för att ha dräpt sin fru, 6 jan 2015. Familjetragedin för Stig-André och hans sambo Rosell Utne och närstående. Han hade sagt ja till att vara toastmaster på ett bröllop. Två av hans bästa vänner gifte sig. Han och sambon skulle bara göra de sista förberedelserna. Strax innan han skulle gå ut fick han telefon och – beskedet om vad som hänt.
Utåt? Det hade rapporterats om ett mord i Berges i hembygden Rodtvedt i Oslo. Det skulle senare visa sig att offret var Berges styvmamma – och att gärningsmannen var hans pappa. Innan hade hon blivit – förlamad 2013 från midjan och ned, efter en misslyckad ryggoperation.
Pappan, som efter dådet försökte ta sitt liv, erkände brottet i domstol och dömdes till fängelse. Pappan hade knivhuggit sin hustru till döds när hon sov. 62-åringens fru var 49 år gammal då dråpet skedde. Det måste också antas att hon inom en kort tidsperiod innan hon dog måste ha känt stark fruktan när hon vaknade och blev medveten om vad den dömde gjorde med henne.
Vem är sonen? Stig-André Berge, född i juli 1983 i Oslo, är en norsk brottare, 59 kg. Toppidrottsman, olympier, utbildning: Topplärare vid NTNU Trondheim. Klubb: Oslo Bryteklubb.
Berge, gift för drygt ett år sedan, de fick senare en son och flyttade till Rælingen. De kunde inte längre leva kvar i sitt hus då de bott ganska nära fadern. Han blev uppvuxen i/på Röven i Groruddalen med sin far, mor Anne Elisabeth Berge och en bror.
I en bok han skrivit berättar han att Anne Elisabeth först diagnostiserades år 2013. Hon blev cancerfri, men inte långt efter att hon fick ett återfall. Berge var på en konferens i Turkiet när situationen plötsligt blev mycket försämrad. Boken illustrerar hur Berge pratade med sin mors döds ord: ”Mamma. Jag ska vinna en medalj i Rio. Jag lovar det. Jag vinner det för oss. ” Hans mor dog av cancer 2016. Och han tog medalj.
Stig-André tog OS-brons i fjädervikt i samband med de olympiska tävlingarna i brottning 2016 i Rio de Janeiro. Bakom Berges succé i OS dolde sig dock denna familjetragedi.
Fadern var själv tidigare juniormästare och var medhjälpare vid träning. Stig-André vägrade kontakt under lång tid, men hade nu haft möte då fadern skulle släppas om fem år. Han är ändock hans far, anser han.
Berge-familjen upplevde två tragedier på kort tid.
Avslutningen, en stark, där du får läsa av en som utsattes. En berättelse av en utsatt år efter operationerna: Howard Dully – som skrev boken ”My Lobotomy”, han fick gå igenom en lobotomi, 12 år gammal bara. I boken berättar han och belyser den man som utsatt honom för en av de mest brutala kirurgiska ingreppen i medicinsk historia. När Howard träffade mannen som skulle förändra hans liv för alltid, var han inte säker på vad man ska skulle göra med honom.
Han var 11 år på den tiden och hade inte förstått vuxenvärlden som omgav honom, de beslut som fattats utan hans vetskap eller den djupgående inverkan som dr Walter Freeman skulle få. Istället, med ett barns ögon, märkte han de små fysiska egenheter hos denne – de runda glasögon, en speciell kostym, det väl trimmade pipskägget. Det fick honom att se lite ut som en beatnik”. Och pojken visste inte vad som väntade honom.
Howard var en tillbakadragen pojke som gillade ridning, sin cykel och han spelade schack. Han bråkade ibland med sin bror, lydde sina föräldrar – men stal godis från köksskåpen, busig. Han hade det struligt hemma och fadern tog kontakt med vården för att få hjälp, själv skyllde han på styvmodern som den som påverkat honom.
Så Howard kom till ett privat sjukhus i sin hemstad San Jose, Kalifornien. 16 december 1960 rullades han in i en operationssal och fick en serie elektriska stötar för att bli lugn. Det minns han, men resten är diffust. Howard vaknade nästa dag, hans ögon var svullna, skadade och han hade hög feber. Han minns en svår smärta i huvudet och obehag av sin särk från sjukhuset, som gapade öppen på baksidan. Han hade ingen aning om vad som hade hänt. Han skriver att han var som en zombie, han hade ingen aning då vad som skett.
Men han hade alltså utsatts för ett av de mest brutala kirurgiska ingreppen i medicinsk historia. En lobotomi och ingen, inte hans föräldrar, inte det medicinska samfundet eller statliga myndigheter, hade ingripit för att stoppa det.
Howard växte upp i en atmosfär av känslomässiga övergrepp och delvis vanvårdad. Han fick regelbunden misshandel och tvingades äta mat på egen hand. Freeman diagnostiserade honom som – schizofren.
Howard var hans yngste patient någonsin, och otroligt nog överlevde han. Idag finns bilder från den tiden eftersom Freeman spelade in så mycket. På en svartvit bild kan man se pojken ligga medvetslös, munnen hängande öppen. Spetsen på en 12 cm lång ishackare/ leucotome har tryckts djupt in i hans ögonhåla. Dr Freemans räkning för ett ingrepp var på 200 dollar.
Citat från Howard i nutid (lever 2018, 69 år gammal). ”Jag skulle beskriva det som en känsla av förlust, som du har förlorat en hel del av ditt liv.” När han talar, dricker han ur en mugg med mjölk i snabbkaffet. ”Jag gillar hasselnötsmak på grädden i mitt kaffe – det gör livet värt att leva”, säger han, flinande igenom en enorm valrossmustasch. ”Min pappa sa att han bara träffat Freeman gång. Du möter en man en gång och du tänker låta honom köra spikar i din sons huvud?” frågar han, misstroget.
I många år efter lobotomin åkte han in och ut från mentalsjukhus, fängelser och tillfälliga boenden. Han var hemlös, drogberoende och alkoholist, en småskurk, med liten kunskap om hur man skulle leva normalt. ”Det är en situation som du ska bara gå igenom en gång i ditt liv och det är när du dör. Det kändes som ett skaft körts in i min hjärna och mitt huvud gick itu.”
En annan man, Derek Hutchinson, ovan, levde mars 2017 – genomgick en lobotomi 1974 – utan sitt samtycke, i händerna på kirurgen Arthur E Wall i närheten av Leeds. Till skillnad från Howard var Hutchinson vaken hela ingreppet, vilket en psykiater hade insisterat skulle bromsa hans aggressiva tendenser.
I Sverige gjordes lobotomierna med mer traditionella metoder. Från starten kring 1944 och till 1966 finns 4 050 lobotomier registrerade från de svenska sjukhusen.
Hutchininson: ”Jag vill förklara vad psykiatrin gjorde på en människa. Det dödade viljan att leva, viljan att le, det tog bort hur det är att vara en människa. Ord kan inte beskriva vad jag har förlorat i psykiatrins händer. Den verkliga galenskapen finns i psykiatrikern och hans metoder. Allt jag ville ha var frid, men de förstörde mitt liv. Vilka människor är de?”
Idag i vården sker på olika områden också övertramp, som gärna döljs. Fråga och kräv svar. Änglar finns inom alla områden, men det sker ännu ovärdig behandling, mest kring gamla och dementa. Och vilken politiker satsar på psykisk sjukdom, ett system man skrotade? Oavsett. Besök din anhöriga, se dig omkring…
”Runt sekelskiftet då nöden var stor var det ganska vanligt att bättre bemedlade familjer genom donationer satte upp egna barnhem eller vårdinrättningar. Malmqvistska barnuppfostringsanstalten på Södermalm i Stockholm hade till ändamål ”att lämna fattiga och värnlösa flickebarn för kristlig undervisning och vård samt den uppfostran i övrigt, som är ägnad att bilda dem till nyttiga medlemmar af samhället”. Ja, barn som växte upp i fattigdom hade det fruktansvärt svårt. Något bra och dåligt i ett, det var naturligtvis en tid då de rika var väldigt rika och de fattiga väldigt fattiga.
Anstalten var uppkallad efter dess stiftare, dåvarande klockaren vid hovförsamlingen Jonas Petter Malmqvist (1806-89) och hans hustru, Johanna Malmqvist, född Lindberg (1805-83). I sitt hem hade de 1852, mot en ringa ersättning, mottagit några minderåriga flickor, som saknade nödig tillsyn och skötsel. År 1853 blev genom kolerans härjningar i huvudstaden flera hundra barn föräldralösa.
Taget ur verkligheten, en av alla: Carolina Josefina Lovisa Carlgren intogs på Malmqvistska barnuppfostringsanstalten (för fattiga och värnlösa flickebarn) på Södermalm tidigast 1860 (eftersom hon inte finns med i mantalsuppgifter för detta år). Familjen Malmqvist tillhörde Hovförsamlingen, varför deras skyddslingar konfirmerades där och i samband med det även kyrkoskrevs där. Carolina Josefina Lovisa Carlgren både konfirmerades (1865) och vigdes (1866) i Hovförsamlingen.
Makarna Malmqvist anmodades då att åta sig vården av några bland dessa, så att det lilla hemmet vid årets slut hyste 21 barn. Sedermera utvidgades kretsen år efter år, och 1860 räknade den 79 flickor. Sedan man vädjat till allmänheten om gåvor, kunde en ny och större byggnad invigas 30 december 1861. För att tillförsäkra sitt verk en betryggad framtid uppmanade de vidare stiftelsens beskyddare och vänner, bland vilka särskilt kan nämnas prinsessan Eugénie, att omhänderta dess angelägenheter. Sålunda bildades 1865 ett sällskap ”till understödjande af Malmqvistska barnuppfostringsanstalten i Stockholm”. Tio år senare drog sig makarna Malmqvist av hälsoskäl tillbaka.
År 1912 fanns på anstalten 56 flickor. I regel mottogs barnen i 6-10 års åldern mot en årlig avgift; i vissa fall utan avgift. Stiftelsen gav barnen bostad, beklädnad, kost, undervisning, läkarvård m.m. och även fullständig utstyrsel, när de lämnade anstalten, vilket i regel skedde året efter det att de blivit konfirmerade. Den bokliga undervisningen, fördelad på fyra klasser, omfattade i det närmaste folkskolans läroämnen; men, eftersom syftet var att utbilda dugliga och plikttrogna tjänarinnor, lades synnerlig vikt vid det praktiska arbetet. Barnen fick ägna sig åt alla inom ett ordnat hem förefallande göromål, såsom städning, skurning, tvätt, matlagning m.m.
Anstalten flyttade sommaren 1921 och förlade sin verksamhet till det för ändamålet inköpta Rökinda barnhem i Södertörns villastad, där 1924 var intagna 11 barn, vilka erhöll vanlig folkskoleundervisning. Rökinda barnhem övertogs 1948 av Stockholms stad och används i dag till olika ungdomsverksamheter. Namnet “Rödkinda” antyder att frisk luft skulle ge barnen röda kinder.
Rödkinda användes sedan som utslussningsbostad för ungdomar. 1986 tillkom två hus som gruppbostäder. Har stått tomt sedan ca 2003. Ett annat är – Jällö 9 (även Rödkinda barnhem eller Rökinda barnhem) är en fastighet intill sjön Magelungen i södra Stockholm.
Efter en lång tid av ungdomsverksamhet stod huset tomt år 2008 och renoverades därefter. Byggnaden är numera i privat ägo. Den tidigare 10 100 m² stora tomten har styckats i fyra mindre. För närvarande (2011) avröjs tomten för ny bebyggelse med parhus och radhus.
Ytterligare ett är Lindgrenska trasskolan, även kallad ”Trasskolan i Hornskroken”, som var en privat uppfostringsanstalt för ”vanartiga” pojkar som ofta hade kriminell bakgrund. Skolan startades 1870 av folkskolläraren Johan O. Lindgren. I skolan fanns det plats för ett trettiotal pojkar. Skolan lades ned år 1910. Bilden över här visar Rödkinda barnhem. Idag har vi jämfört en helt annan situation, men ännu så drabbas många barn illa.
