Jag har ett datum i huvudet, 1632, slaget vid Lützen – men vad som egentligen skedde i dimman minns jag ej, därför en återblick och med mer nära fakta. ”Lejonet från Norden” – ”Protestanternas räddare” – ”Den Nye Augustus” – ”Det sista världsrikets härskare” och ”Goterkonungen Berik – Erövraren” var några av de snygga titlar Gustav begåvades med.
Han föddes 9 december 1594, var Sveriges kung 1611–1632. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar, då han förnyade krigskonsten. Han tyckte om faran, trivdes i fält och var duktig – bl.a. var han en utmärkt artillerist: När den svenska armén under sin marsch mot München 1632 slog sig över Lech stegade kungen krutstänkssvärtad och uppenbart road runt bland pjäserna och avfyrade ett sextiotal skott själv.
Mer om Gustav:
Språkkunskaper var vid den här tiden sedda som mycket viktiga, och prinsen hade två modersmål, tyska från moderns sida och naturligtvis svenska. Gustav Adolf lärde sig också först att skriva på tyska. Så småningom lärde han sig även att tala holländska, franska, italienska och latin flytande. Han förstod även spanska, engelska och den skotska dialekten, en del kunskaper hade han även i polska, ryska och grekiska. Gustav Adolf undervisades även i ämnen som retorik (talekonst) och naturligtvis i krigskonsterna.
Tyskan tycks även ha varit den kungliga familjens ”hemspråk”. Gustav II Adolf skrev på tyska till sin mor, som var tysk prinsessa. Men framför allt var tyska det religiösa språket. I det politiska livet var tyskan självklar. Många av de nyintroducerade adelsmännen var tyskar. Men språken blandades friskt. I adelsståndets riksdags-förhandlingar talade ledamöterna det språk som kändes naturligt för dem.
Slaget?
Jag ska försöka återge slagets olika skeden. Tillbaka till Lützen.
”Tidigt på morgonen red Gustaf Adolf ut att öfverse slagordningen. Han var klädd i elghudskyller med grå öfverrock; när man uppmanade honom att på en sådan dag nyttja harnesk, svarade han: »Gud är mitt harnesk.»
Omkring klockan 9 ställde den svenska armén upp sig inför slaget.Morgondimman som legat tät då de svenska trupperna hade ryckt fram hade bara förtätats under förmiddagen, men omkring klockan 11 började dimman lätta, så att striden kunde börja, och båda sidor öppnade eld med sitt artilleri. Kungen red förbi lederna, ropande: »i dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär»; och två gånger snafvade därvid hans häst. När konungen gaf order till anfall, hopknäppte han händerna och utropade: »Jesu, Jesu, hjälp mig i dag strida till ditt heliga namns ära!»
Och vad hände?
En sägen säger att en ”kejserlig musketör träffat honom med med silfverkula; visst är att konungens vänstra arm blef krossad och att han sökte dölja sitt sår, men snart, mattad af blodförlust, bad hertigen af Lauenburg, som red vid hans sida, att obemärkt föra honom ur striden. Dock i stridens tummel framstörtade motståndare fram och i spetsen för dem Moritz von Falkenberg, som igenkände konungen och sköt honom genom lifvet, under utrop: »dig har jag länge sökt!»
Och strax därpå föll Falkenberg själf för en kula. Och då har konungen vacklat i sadeln och bedt hertigen rädda sitt eget lif; och hertigen har fattat honom om lifvet för att stöda honom, men i samma ögonblick har hela svärmen af fiender rasat öfver dem och skilt dem åt.
Ett pistolskott har afsvedt hertigens hår, konungens häst har blifvit skjuten i halsen och stegrat sig, och Gustaf Adolf har sjunkit ur sadeln, släpats ett stycke i stigbyglarna och därpå blifvit liggande. Den unge pagen Leubelfingen från Nürnberg har bjudit honom sin häst, men icke förmått uppresa den fallne.
Några kejserlige ryttare ha kommit till stället och frågat hvem den sårade var, och då Leubelfingen ej velat svara, har den ene ränt honom värjan genom lifvet, den andre skjutit konungen genom hufvudet; hvarefter andra på dem aflossat än flera skott och båda blifvit liggande under högar af lik; men Leubelfingen lefde ännu några dagar därefter att för eftervärlden berätta den store Gustaf Adolfs sorgligt oförgätliga hjältedöd.”
Skadan detaljerat?
Gustaf fickmottaga ett skott som träffade armen och han fick släppa värjan. Nytt skott och då slog kulan in under det högra skulderbladet, trängde in i lungan och ledde till svåra blödningar. Ännu ett skott. En kula träffade Streiff i manken. Hästen stegrade sig. Kungen gled ur sadeln på den vrenskande hästen, fastnade med ena fotens sporre i den vänstra stigbygeln, släpade ett kort stycke efter den oroliga hästen men blev till slut liggande på rygg. Han levde fortfarande.
Tre kejserliga ryttare dök nu upp. De satt av. En av dem körde en pansarstickare i kungens bröst. En annan genomborrade hans vänstra arm med sin värja. De tre ryttarna försvann därefter bort.
En stund senare uppenbarade sig Ottavio Piccolomini på platsen, ditlockad av ryktena att den svenske kungen blivit dödad. Men Gustav Adolf levde då fortfarande. Piccolomini såg den blodiga gestalten som ännu andades. Några ryttare plundrade kungen. En av dem gav Piccolomini hans kyller, en krigare från Götz regemente tog kungens ring, halskedja och klocka. Sedan gav de den liggande mannen med den stora magen och bockskägget ännu några stick. Ett sista skott. Det femte. Någon satte sin pistol mot mannens högra tinning och tryckte av. Gustav Adolf var död.” Groteskt.
Samlat?
En tuff kamp, den 6 november 1632, platsen inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. Kort, slaget startade vid 11-tiden på f.m. då dimman lättat. Den som först – sköt kungen var den kejserliga officeren Moritz von Falkenberg som träffade honom. Slaget vann svenskarna även om kungens död innebar en stor politisk försvagning för Sverige.
Hästen:
Streiff var Gustav II Adolfs stridshäst, som han red i slaget. Streiff, som var en oldenburgare, avled 1633 i Wolgast och finns idag att beskåda i uppstoppat skick på Livrustkammaren i Stockholm och den ingår i Livrustkammarens logotyp. Det är den bäst bevarade och äldsta uppstoppade hästen som idag finns på ett museum, dock lite mindre då dess första träkropp var aningen liten när man stoppade upp hästen. Streiff som alltså överlevde skadan i slaget, kanske ett halvår till…
Begravning:
Gustav II Adolf begravdes den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.
CORONA:
Tänk på alla – det konkreta enkla: Handhygien, håll avstånd, var fortfarande – rädd om alla dina medmänniskor. Smittan finns!
Källor:
runeberg.org
peterenglund.com
home.swipnet.se/~w-15699
spraktidningen.se
sv.wikipedia.org
bibblansvarar.se
en.wikipedia.org
Blogginlägget nedskrivet 8/7-20
Obs som objektiv så är ÅSIKTER andras (om inget annat nämns).
Zenzationella Människor Et Facto 