Verklighet blir film, andra världskrigets Tyskland 1943. Jag såg filmen ”Ensam i Berlin”, sevärd en gång – då den har historisk bakgrund. Vi är i Berlin, en tid vi aldrig ska glömma.
”Arbetarklass-paret Otto och Anna Quangel får nyheten om att deras ende son har dött på slagfältet och bestämmer sig därför att stå emot den nazistiska regimen på deras alldeles eget sätt. Filmen är baserad på Hans Falladas sista roman om de två verkliga inrikestyskarna som utförde dessa modiga handlingar och tillämpade olydnad. Det enda spännande med Alone In Berlin är det faktum att det är en sann historia.
Otto och Elise Hampel, ett vanligt tyskt par som gemensamt spridde anti-nazistisk litteratur (av ett slag) under andra världskriget och undviker fångst i två år. Det är möjligt att Fallas roman, skriven i krigets omedelbara efterdyningar, gräver djupare i sammanhanget kring det centrala paret; på skärmen hanteras emellertid dessa mellanrum så klumpligt att de endast tjänar som en återkommande distraktion från Quangels farliga uppdrag. (x)
Man delar ut över 200 vykort. ”Ett sådant landsförräderi kommer man inte undan med så enkelt och en Gestapo-polis, spelad av Daniel Brühl. Efter roller som Beorn i ”Hobbit”-filmerna fortsätter Mikael Persbrandt att söka sin plats i den stora vida världen och har den här gången landat på rollen som en galen SS-officer. Det finns egentligen inte så mycket att säga om hans medverkan men eftersom närhetsprincipen ligger till grund för allt journalistiskt arbete kan jag sammanfatta scentiden som a) väldigt kort – med andra ord mer eller mindre tio minuter och b) sprattlig. (z)
Verkligheten bakom?
Några sakfel har man använt sig av i filmen. Dock – det handlar om Otto Hampel (21 juni 1897- 8 april 1943) och Elise Hampel (27 oktober 1903 – 8 april 1943) som var ett par från Berlin-Wedding som gjorde motstånd mot nazisterna. Elise heter Anna i filmen. Båda var från början på intet sätt fientligt inställda mot regimen. Elise Hampel var aktiv i nazisternas kvinnoorganisation NS-Frauenschaft och Otto Hampel hade före 1933 varit medlem i Stahlhelm, en grupp negativt inställd till Weimarrepubliken.
Otto Hampel föddes i Mühlbock, en förort till Wehrau, nu i Polen, men sedan en del av Tyskland. Han tjänade som aktiv under första världskriget och var senare fabriksarbetare. Elise Lemme föddes i Bismark-området i Stendal. Hennes utbildning varade bara genom grundskolan. Hon arbetade – och var medlem i National Socialist Women’s League. Paret gifte sig 1935.
Varför startade de sin protest?
Förmodligen var det Elises brors död 1940 som ledde till en annan syn och som gjorde dem till motståndare. Mellan 1940 och 1942 spred de handskrivna kort där de uppmanade att stoppa kriget och störta Hitlerregimen. Cirka 200 kort fördelades i hela staden men främst i närområdet av Amsterdamer Strasse 10, där de bodde. Nästan alla kort lämnades in till Gestapo. I september 1942 iakttogs Otto Hampel av en ”uppmärksam folkkamrat” vilket ledde till att paret arresterades. Volksgerichtshof åtalade dem för högförräderi och de dömdes till döden i januari 1943.
Döden:
Båda avrättades – blev halshuggna (giljotinerade) samma dag den 8 april 1943 i Plötzensee-fängelset, Berlin. Fängelset ännu i bruk, på bild.
Hur blev de fast?
En dåvarande granne till paret berättade många år senare att ingen vågade prata om arresteringen eftersom Hitler som person var oantastlig och att minsta lilla kritik mot honom ledde till påföljder. Den person som hade anmält Otto och Elise Hampel hette Waschke i efternamn. Hon fick reda på Hampels öde först efter kriget och dömdes 1948 till två års fängelse för brott mot mänskligheten. Efter Hampels död beboddes deras lägenhet av en SA-man och hans familj. Familjen dog när hela huset förstördes i en bombräd november 1943.
Parets öde i bok och film?
Otto och Elise Hampels öde beskrivs i romanen Ensam i Berlin av Hans Fallada. Han använde sig av Gestapos förhörsprotokoll och skrev boken under ett fåtal veckor hösten 1946. Fallada tyckte först att det var opassande att han skulle skriva romanen eftersom han såg sig som medlöpare som inte hade gjort motstånd mot naziregimen. Slutligen skrev han bokens 866 sidor på fyra veckor. Romanen följer historien i grova drag, men vissa ändringar gjordes. Exempelvis heter makarna inte Hampel utan Quangel och de bor inte i Wedding utan i Prenzlauer Berg (även det en arbetarstadsdel på 30- och 40-talet).
Boken gavs ut redan 1947 (i en förkortad version) men en internationell bästsäljare blev den först på 2000-talet när ett litet amerikanskt förlag översatte boken till engelska. Efter den internationella succén utgavs även en ny (oförkortad) version av boken på tyska.
Vem var författaren Fallada?
Hans Fallada, född Rudolf Ditzen, växte upp i en medelklassfamilj i universitetsstaden Greifswald 1893. Under stora delar av sitt liv led han av psykisk ohälsa och tillbringade flera perioder i fängelse och på mentalsjukhus. På gymnasiet anklagades han för dråp på en skolkamrat efter en misslyckad självmordsduell och han började snart missbruka arbete, droger och alkohol.
Boken? ”Första dagen skrev han 20 sidor, och tvingade sig själv att varje dag skriva minst lika mycket som han gjort dagen innan. Han höll sig vaken på kaffe och droger, och tog sedan tabletter för att kunna sova”. Efter 24 dagar hade han skrivit klart de 866 maskinskrivna sidorna i Jeder stirbt für sich allein (Ensam i Berlin).
Hans öde?
När boken låg färdigskriven var Hans Fallada fysiskt slutkörd. Han levde i drygt tre månader därefter och dog innan boken kom ut, i censurerad form 1947. Omvärldens intresse för hans författarskap uppstod på nytt 2009 när Ensam i Berlin gavs ut i en ocensurerad version på engelska. På svenska kom denna nyutgåva 2012 och har varit en storsäljare sedan dess. 
Ett av korten han delade ut.
Platsen idag – Wedding.
Än i dag är Wedding ett av Berlins fattigaste områden och har under 2000-talet haft stora problem med nynazister, vilket också skapat engagerade motståndsrörelser. Med högerextremismens framfart i Tyskland, men också i övriga Europa är Hans Falladas berättelse om den lilla människans motstånd lika viktig nu som då.
Filmens skådespelare?
Enormt bra tolkning av Anna genom Emma Thompson, Otto spelas godkänt av Brendan Gleeson, duktigast ihop med Emma – är polisen som ska lösa brottet – Daniel Brühl. Persbrandt har en så liten roll så han gör inget större intryck.
Filmplatsen?
Även om ungefär en tredjedel av filmen togs i Berlin förstördes så mycket av staden under kriget att producenterna åkte till Görlitz, en stad nära den polska gränsen, för att få rätt utseende.
Minnen av paret:
År 2014 planerades att ett torg utan namn på Müllerstrasse (en huvudgata nära Amsterdamer Strasse 10) skulle uppkallas efter Otto och Elise Hampel. Trots att stadsdelsnämnden röstade för förslaget vägrade markägaren först att ändra namnet med motiveringen att invånarna nära torget skulle få en ny adress som skulle vara svår att hitta.
När det verkade som att man hade kommit överens avslogs begäran av Weddings trafiknämnd med motiveringen att ett nytt torg med nya nummer skulle förvirra de boende. Istället kommer en liten väg mellan Müllerstrasse och närliggande Genter Strasse bli uppkallad efter paret Hampel.
Källor:
film.avclub.com (M. D’Angelo) (x)
moviezine.se (z)
imdb.com
sv.wikipedia.org
theguardian.com
en.m.wikipedia.org
goethe.de
Blogginlägget nedskrivet 16/12-19
Zenzationella Människor Et Facto 