Ombord kan man säga att det var mycket slit och jobb, dessutom fick man ofta vara borta länge hemifrån. Far min var det i en massa år, bror likaså. Jag? Läser om resor 🙂 Sjöman, en yrkeskategori som använder sig av fyrar och andra navigationshjälpmedel. Så står det skrivet. Kronan/staten krävde att sjömannen, för att inte kunna smita från skatt, skulle tillhöra och rapportera sina inkomster till ett sjömanshus. Sjömansyrket är en annorlunda värld, okänd för många. Minns att skatten var låg förr.
Ombord?
På 1920-talet var besättningen ca 25-30 man ombord de stora fyrmastade barkskeppen. Att bli sjöman var ett sätt att komma ut i världen om man inte var rik. Ibland var det frivilligt ibland skedde det av nöd och tvång. Ofta har yrket gått i arv i släkten.
Fram till våra dagar har det även varit ett yrke som varit behäftat med stor olycksrisk och dödlighet. Att vara sjöman och att segla på fartyg som gick över de stora haven var farligt. Många försvann och kom inte hem. Jag minns berättelser hemifrån om olyckor på färden, väder som förändrade mycket och sjukdom.
Kanske är det därför det finns så mycket romantiskt skrivet om sjömansyrket. Det behövdes något som kunde ge tröst och locka tankar på annat när det blåser som mest och man var tvungen att ge sig ut på däck, upp i riggar (masterna), elda i maskin när fartyget rullar för fullt eller när någon älskad inte kom hem. Jag tänker på Evert Taubes visor.
Arbetet?
Att börja arbeta på ett fartyg kallas för att man mönstrar. Ordet är ursprungligen en militärisk term där man inspekterade att personal, hästar och annat var i rätt antal och i passande skick. Titlar och gradbeteckningar har skiftat under århundraden ombord på fartyg.
Det var inte ovanligt att en pojke som ville bli sjöman var 13 -14 år när han mönstrade på ett fartyg för första gången. Han kallades då jungman. Ordet är ursprungligen tyskt och betyder ”ung man”. En jungman var lärling ombord och hans arbetsuppgifter var att hjälpa till med olika sysslor. T.ex. svabba (tvätta) däck, diska, skrubba toan, hjälpa till med seglen m.m. På de mindre skutorna kunde han bli kock. En otacksam och svår uppgift för en 13 åring som kanske aldrig lagat mat tidigare. Farsan var 16 år då han gick ut, jungman, sedan hjälp med maten ombord.
Matros?
Det var matroserna som gjorde de flesta av de stora tunga arbetsuppgifterna ombord på fartygen. Det var de som klättrade upp i masterna och ut på rårna (de tvärgående bommarna som seglen satt fast på) för att reva (minska segelytan) eller beslå (lägga ihop) seglen. Ett arbete på 30 -50 meters höjd ombord de stora segelskeppen. Seglade fartyget i blåsiga och kalla vatten var arbetet fruktansvärt tungt och farligt. Att klättra bland nedisade vajrar och kättingar och försöka få in ett vattendränkt råsegel i snöglopp och isande vind måste varit näst intill omänskligt.
En sjömanspräst har sagt: ”Ombord var skepparen den högste. Därefter kom chiefen. Sedan kom Gud.” Det var den rangordningen som förr gällde ombord.
Bilder: Delar av besättningen på Abraham Rydberg, på väg från Wallaroo, Australien, 1934. Från vänster förste kocken, i mitten skeppstimmermannen Malcolm Sinclair Svensson och till höger segelmakaren. En skeppstimmerman kallades ofta Chippy, Chips eller Old Chips (smeknamn för snickare på engelska). Bild: Hallands konstmuseum. Tuffa tider.
Källor:
sjohistoriska.se
fyr.org
hallandsposten.se
Blogginlägg nedtecknat juni 2019.
Zenzationella Människor Et Facto 