1695 var han tillbaka i England, med namnet ”Defoe”, och fungerade som ansvarig för uppbörd av skatt på flaskor. 1696 drev han en kakel- och tegel fabrik i vad som nu heter Tilbury i Essex och bodde i socknen Chadwell St Mary. Defoes första anmärkningsvärda publikation var ‘An Essay upon Projects’, en rad förslag för social och ekonomisk förbättring, publicerad 1697. Hans mest framgångsrika dikt, The True-Born Englishman (1701), försvarade konungen mot den upplevda främlingsfientlighet av sina fiender, satir som handlade om rasrenhet. Vi hoppar i historien för att närma oss hans mest kända verk då.
1703 först så ledde hans politiska aktiviteter till hans gripande och placering i en skampåle, främst på grund av en pamflett med titeln ‘The Shortest-Way with the Dissenters’, med förslag för kyrkan, och argument för att upplösa dem. Han var alltså en politisk, högljudd man som skrev om allt utan hämningar. Enligt legenden så när publiceringen av hans dikt ‘Hymn till skampålen’ nått sin publik kom de till skampålen för att kasta blommor i stället för de sedvanliga skadliga och farliga föremålen och nu också drack de för hans hälsa. (Denna gången blev det ”bara” tre dagar vid pålen). Om det är riktigt sant vet vi ej …
”Vart Gud uppför ett hus för bön; bygger alltid Djävulen ett kapell där;
Och inte kommer de hitta bönehuset, för den senare har den största församlingen”
Defoe ‘The True-Born engelsman’, 1701
Robinson Crusoe sägs först vara från början en följetong i tidningen London Post. Den pågick ett helt år, från oktober 1719 till oktober 1720. Daniel skrev inte ut sitt namn utan låtsades att Robinson var en verklig person som skrivit om sitt skeppsbrott. Läsarna blev mycket arga, när de fick reda på att de hade blivit lurade. Defoe hade fått idén till boken av en tidningsartikel några år tidigare.
Den handlade om den skotske sjömannen Alexander Selkirk, som efter ett bråk med kaptenen på den skuta han arbetade på blev ilandsatt på en öde ö i Stilla havet, 500 km från Chiles kust. Därifrån blev han räddad efter fyra år och fyra månader. Defoe lät Robinson sitta på ön i hela 28 år. Han levde på sin uppfinningsrikedom, mediterade och läste Bibeln.
Ändå var tiden på ön bara en liten del av den ursprungliga berättelsen. Han kan också ha inspirerats av den latinska eller engelska översättningen av en bok av den andalusiska-arabiska muslimska Polymath Ibn Tufail. Den latinska upplagan av boken var också skriven om att vara ensam på en öde ö.
Daniel Defoe skrev under den så kallade upplysningstiden, vilket också präglat boken. Andra delar handlar om hur Robinson blir ovän med sin pappa och rymmer hemifrån med ett fartyg. Berättelsen blev en succé och trycktes först som vuxenbok. Senare på 1700-talet tyckte fransmannen Rousseau att Robinson Crusoe var den enda bok som barn borde läsa.
Sedan dess har den arbetas om för barn på många olika sett. Defoe skrev också två fortsättningar med böcker som snabbt blivit glömda (se nedan). J J Rousseaus rekommendation av boken har haft stor betydelse för dess spridning. Det är också många författare som har tagit efter idén att skriva om en person som bor på en obebodd ö och måste klara sig själv.
Tim Severin var en man som gjorde undersökningar (2002), konstaterar att den verkliga Robinson Crusoes troliga inspiration kom ifrån var Henry Pitman, en skeppsbruten som var kirurg åt hertigen av Monmouth. Pitmans korta bok om sin desperata flykt från en karibisk straffkoloni för sin del i Monmouthupproret, hans tid som skeppsbruten på en öde ö publicerades av J. Taylor från Paternoster Street, London,vars son William Taylor senare publicerades Defoe roman. Märkligt sammanträffande!
Severin hävdar att eftersom Pitman verkar ha levt i bostäder ovanför faderns förlag och sedan Defoe var känd i området vid den tiden, kan Defoe har träffat Pitman och lärt sig sina erfarenheter som skeppsbruten av denne man. Severin ger också tillräcklig bevisning i sin bok att ett annat publicerat fall av en verklig strandsatt, centralamerikansk man vid namn Miskito, bara som William ovan kan ha fångat Defoes uppmärksamhet och inspiration till människan Fredag i sin roman.
Tidiga kritiker, såsom Robert Louis Stevenson beundrade det som säger att fotavtrycksscenen i Crusoes bok var en av de fyra största i engelsk litteratur och mest oförglömliga. Två uppföljare följde Defoe – ‘Adventures of Robinson Crusoe’ (1719) och hans ‘Serious Reflections of Robinson Crusoe’ (1720). Ny bok följde – bl.a. ‘Colonel Jack’ (Överste Jack – 1722) som följer en föräldralös pojke från ett liv i fattigdom och brottslighet till kolonialt välstånd, militär- och religiös omvändelse, som alltid drivs av en pittoresk och missriktad föreställning om att bli en gentleman. Och skrivandet fortsatte som tidigare, en produktiv man.
Daniel Defoe dog den 24 april 1731, förmodligen undangömd från sina fordringsägare. Han begravdes på Bunhill Fields, London, där hans grav fortfarande kan besökas. Defoe är känd för att ha använt minst 198 namn när han skrev med sin penna. En märklig och spännande man med åsikter!
Källa:
en.wikipedia.org
skolarbete.nu
historiesajten.se
sites.google.com/site
findagrave.com
wikitree.com
mimersbrunn.se
Blogginlägg nedtecknat i juli 2019.
Zenzationella Människor Et Facto 