Döden har alltid varit omskriven, men förr var det vanligt att man såg den naturligare. Man föddes, levde, åldrades och dog – döden ingick som en naturlig fortsättning på livet.
Hur är dess seder och bruk bakåt i tiden i det kristna Skandinavien?
Reformationen på 1530-talet medförde vissa förändringar, men den seglivade folktron levde kvar fram till 1900 -talet, åtminstone på landsbygden. En återblick på stenåldern där man genom gravar skapat teorier om hur man såg på livets slut. Gravläggningen i sig avspeglar en tro på att det fanns någon form av liv efter döden och på att begravningsceremonierna hjälpte den avlidna över från ett liv här på jorden till ett liv på andra sidan om döden. På många boplatser har man hittat stenåldersgravar alldeles invid eller t.o.m. under husen. Detta har man tolkat så, att de avlidna har upplevts som närstående och att man inte har varit rädd för dem.
Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållit jordfästningen och likvigningen. Det senare där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansågs ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att ”sjunga ut lik”.
1686 fastställde att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava de sina). Begravning fick endast ske på för därför avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och de som begått självmord).
Ända sedan antiken har lik varit kringgärdade av föreställningar om orenhet, och bruket att lägga träkäppar i gravar, kan ha uppstått av att de använts som mätstänger när man skulle tillverka kistan och på så sätt kommit nära den avlidne. Under medeltiden skulle begravningen, enligt lag, ske så fort som möjligt – helst redan dagen efter dödsfallet.
De religiösa förändringarna och förbuden senare skapade troligen en oro bland ”vanligt folk” kring vad man nu skulle göra både för att skydda de döda och sig själva, och denna oro verkar ha lett till vad som nästan kan beskrivas som ett uppsving i folktro och ritualer.
Mycket handlade om att avvärja hemsökelser i efterhand. Man lade ner järnföremål i kistorna, t.ex. en sax, som skulle ”hålla fast” den döde. Humle, och även linfrö, har sedan 1500-talet lagts i gravkistor för att hindra de döda från att gå igen. De kunde nämligen inte komma ur kistan innan de hade räknat alla blad eller korn… Sedan gammalt har den svarta färgen använts i klädedräkten för att markera den sorg som fördystrar sinnet.
Stenåldersgrav
Begravningsceremonin ägde som regel alltid rum på en söndag. För ”bättre” folk inne i kyrkan, för allmogen på kyrkogården, vid graven. Såväl före som efter begravningshögtiden samlades begravningsgästerna i den dödes hem. Traditionellt har begravningsplatserna legat intill fängelser och sjukhus.
En romsk begravning ex. skedde inom sex dagar efter dödsfallet och till begravningen kunde det komma flera hundra gäster. Efter ceremonin hölls gravkaffe där en stol står tom för att visa att det är någon som saknas. Ett halvår senare går familjen till graven med mat och dryck och cigaretter om den döde var rökare. Alla olika religioner har behov av att hitta trygghet. Riterna skiljer sig åt men behovet är detsamma.
Livets syn, vi föds och lever är bra. Avslutet ändå med logik. Efter där vi ej vet ❤
Källor:
popularhistoria.se
fonus.se
sv.wikipedia.org
ne.se
edu.krs.fi
Zenzationella Människor Et Facto 