Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla. Sprid länken! Ett inlägg varje dag (minst) klockan 10. Nu 2230 st inlägg. CORONA KVAR – HÅLL DISTANS!

Achaltekeern, en hotad hästras från Turkmenistan…

aktal

Akhal-Tekern har kallats de vackraste hästarna i världen, och även om de kanske låter som om de kommer från en sagobok, är de verkliga. Achaltekeer eller akhal-teké är en hästras från regionen Achal i Turkmenistan med stor kraft och uthållighet, en god galopphäst som även passar för distansritt, dressyr och banhoppning. Kloka, envisa, orädda, en-mans-häst, vinner du dennes förtroende, är den ‘din’. Knyter sig mycket till sin ‘herre’, och är öppet svartsjuk, sa en ägare. Akhal-Teke hästar kallas ofta ”gyllene hästar” eller ”hästar från himlen” och det är inte svårt att se varför.

Hästrasen upptäcktes 3000-2000 f.Kr och är en direkt ättling till den turkmenska hästen som levde under antiken. Achaltekeern kan vara världens äldsta hästras och deras förfäder var troligtvis de första hästarna som domesticerades. Achaltekeern är en fullblodshäst och har en mankhöjd på omkring 150 centimeter. Rasen kan ha alla färger utom skäck och tigrerad, men vanligast är en gulbrun färg och pälsen har alltid en metallisk glans. Rasen är idag rätt ovanlig med cirka 3 500 exemplar i världen, varav de flesta finns i Turkmenistan och Ryssland.

Akhal Teke
https://www.youtube.com/watch?v=0u8pzg5i_hw

Achaltekeern, som är lite av hästvärldens mysterium, är en av de fyra typer som anses ligga till grund för alla dagens hästar. Den representerar den tunnhudade och värmetåliga ökenhästen med fin hårrem och det kan finnas ett samband mellan achaltekeern och en gren av arabiska galopphästar som kallas ”Munaghi”.

Enligt ryska sägner, som dock inte går att bekräfta, så är achaltekeerna en ren och egen ras som är lika gammal som det arabiska fullblodet. Denna hästtyp anses vara förfader till alla dagens orientaliska fullblodshästar och innefattar då achaltekeern, det arabiska fullblodet, den nordafrikanska Berberhästen och den numera utdöda turkmenska hästen.

Fornlämningar av turkmenska hästar, liknande Achaltekeerna hittades i frysta gravar i Pazyryk i närheten av floden Ob i nuvarande Sibirien. Gravarna grävdes ut mellan 1929 och 1949 och innehöll kvarlevorna från 14 hästar. Hästarna hade begravts med utrustning på och vatten från floderna i närheten hade läckt ner i gravarna och sedan fryst, vilket gjorde att både hästarna och deras utrustning var i perfekt skick. Fornmlämningarna har daterats till cirka 500-200-talet f.Kr.

Achaltekeerns ursprung är dock det största av mysterierna runt denna ras. Redan runt år 1000 f.Kr var huvudstaden Asjchabad berömd för sina kapplöpningshästar och de turkmenska hästarna avlades även i oaserna i Karakum-öknen. Asjchabad är fortfarande centrum för avel av denna hästras. Under den här tiden var achaltekeern mycket känd som galopphästar och även som kavallerihästar.

Akhal-Tek

Rasen fick sitt namn från stammen, samt Achal som betydde ”renrasig”. Man avlade hästarna mycket selektivt och förde stamtavlor via en muntlig tradition. Mellan 1700- och 1900-talet exporterades en stor mängd av dessa hästar till Ryssland och även England och Tyskland.

Efter att Turkmenistan blev självständigt år 1991 definierade man aveln av dessa hästar som en nationell konstform och aveln av hästarna blev något som engagerade de turkmenska myndigheterna. Man försökte även att förbättra Achaltekeerna med importerade engelska fullblod för att göra hästarna större och göra exteriören mer tilltalande för de europeiska och amerikanska köparna. Men resultatet blev att hästarna inte klarade av klimatet och 1941 stängdes stamboken för gott för andra raser.


Sedan 1973 krävs även att hästarna DNA-testas. För att förbättra rasen fick man nu istället satsa på renrasiga hingstar. 5 hingstar valdes ut för att starta olika hingstlinjer där ättlingarna skulle ha olika egenskaper, men under mitten av 50-talet blev rasen nästan utrotningshotad på grund av en masslakt av hästar i området, då man var tvungen att nå det mål inom köttproduktionen som hade satts upp. De sovjetiska myndigheterna krävde att hästarna skulle slaktas, även om de turkmenska stammarna vägrade att äta dem. Vid ett tillfälle fanns bara 1 250 hästar kvar och man stängde gränserna för export av achaltekeerna från Sovjet.

Idag finns det 17 olika hingstlinjer i stamboken och det finns cirka 3 500 Achaltekeer registrerade. Rasen föds fortfarande upp i oaserna i Karakumöknen och i södra Ryssland. Achaltekeern har bidragit till många andra raser, men har inte själv påverkats utifrån och har behållit sitt utseende sedan 900-talet. Folket i Turkmenistan använder akhal-tekén till kapplöpningar och förbereder hästarna inför tävlingarna med stor omsorg. I alla år har hästarna fodrats med alfalfa, kulor av fårfett, havre och stekta degkakor och den sveps in i filtar för att skyddas mot hetta och kyla.

I Sverige finns det cirka 16 registrerade Achaltekeerhästar. De turkmenska myndigheterna ger ofta hästar som diplomatiska gåvor och man håller även auktioner där man säljer achaltekeerhästar till förmån för att få pengar till att förbättra avelsprogrammen för hästar.

akhal-teke

Svenska Achaltekeerföreningen
http://www.achaltekeer.se

Färger?
Achal-tekeerna är kända för att kunna ha mer ovanligt färger. Den har idag ett särpräglat utseende och rör sig med vägvinnande och smidiga rörelser. I dag är akhal-tekén en galopphäst, en distanshäst och en tävlingshäst i hoppning och dressyr. Guldvinnaren i dressyr under olympiska spelen 1960 i Rom, var en akhal-tekehingst vid namn Absent.

En av de mest framträdande egenskaperna hos Achaltekeerna är den metalliska glansen i pälsen, som är mjuk, ganska tunn och silkeslen. Den vanligaste färgen är gulbrun, även kallad bork, men även svart, brun, fux, isabell, skimmel och mer ovanliga färger som Cremello och perlino förekommer. Dock är inte brutna färger som tigrerad eller skäck tillåtet. Hästarna är oftast kraftigt apelkastade. Den gyllene tonen som oftast finns hos hästarna anses ha fungerat som ett kamouflage i öknen.

Egenskaper?
Achaltekeer-hästarna är kända för att vara tuffa och tåliga och mycket ihärdiga. De kan springa långa sträckor under dåliga förhållanden. Det mest kända uthållighetsrekordet sattes under ritten på 415 mil mellan Ashkhabad och Moskva på 84 dagar med ett minimum av vatten och foder. 96 mil av vägen gick nämligen genom ökentrakter. Denna distansritt genomfördes 1935. En otroligt spännande häst och vacker.

Källor:
sv.wikipedia.org
bukefalos.se
achaltekeer.se
youtube.com
simplemost.com
ihearthorses.com

Författare: zenzajannen

Intresserad av allt. Nyfiken sökare :)

Kommentarer inaktiverade.