Läkaren från USA, Walter Freeman, var lobotomins pionjär Del 2-3

Freemans facit, om hans påverkan med denna behandling som gav – ett nobelpris till hans mentor Moniz, bilden ovan. Freeman höll register över 3 439 lobotomier han utfört under sin långa karriär. Han hade märkligt nog inte någon kirurgisk utbildning.

Freeman och Watts hävdade att 52 procent av deras första 623 operationer gav ”goda” resultat, men de kunde inte säga vad som utgjorde en förbättring. Totalt har lobotomier används på 40 000 till 50 000 amerikaner mellan 1936 och slutet av 1950-talet. Efter många års lobotomerande så växte dock kritiken, och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador. Själv nämnde han också att ”en del fick lära sig gå på toaletten själva igen” efter ingreppet.

Walter Freeman nominerade sin mentor António Egas Moniz för Nobelpriset och 1949 fick Moniz priset i fysiologi och medicin. 1950 skildes kollegerna Freeman och Watts. Watts vägrade att vara med på den nya metoden, han tyckte en utbildad neurokirurg skulle utföra en sådan operation, men Freeman klarade sig själv. Han opererade på sitt eget kontor och ibland opererade han med vänster hand som omväxling.

Det påstås att han gjorde 25 lobotomier på en och samma dag, och en av hans assistenter lär ha klarat av 75 stycken. Han själv tog till andra metoder mot slutet som insulinchocker och ECT. Han hade också en privat praktik och var chef för laboratorier vid St Elizabeths sjukhus. Under åren skrev han även några böcker i ämnet.

Freeman var gift med Marjorie Lorne Franklin från 1924 (född 30 augusti 1892, död 21 april 1970). De hade sex barn: Marjorie Lorne Canter, Walter Jackson, Franklin, Paul, William Williams Keen (d.1946), och Robert Fitz Randolph (d.1969).

Man har sökt i hans förflutna, läkarsläkt med vissa krav, hans fru var alkoholist och ett barn som han fick se dramatiskt dö på en campingsemester. Sonen hade böjt sig ned på toppen av ett vattenfall för att fylla upp sin flaska vatten när han förlorade fotfästet och föll över kanten, 11 år gammal. Detta påverkade Walter, men inget han ville tala om.

Freeman avled själv den 31 maj 1972, av komplikationer till följd av en operation för cancer vid 76 års ålder, fyra barn lämnade han efter sig. Fyra gick lite i hans spår, en av dem, Franklin, blev säkerhetsvakt dock och försvarar faderns verk samt berättar att han var ”en god fader till barnen”. Del tre, den sista om berättelser av ett par utsatta.

Källor:
mcmanweb.com
en.wikipedia.org
alltomvetenskap.se
collegeofphysicians.org
genealogypuzzlebox.com
encyclopedia.gwu.edu
guardian.co.uk