Fortsättningen på ålderdomshem, hur blev det?
Något riktigt ”hem” fick det dock inte bli, bara mer hemlika. För ålderdomshemmet fick inte vara något eftersträvansvärt, inte vara för trevligt – då det skulle uppmuntra människor att slarva med sin försörjning. Därtill skulle råda strikt ordning på ålderdomshemmen och de intagna fick inte lämna ”hemmet” utan tillstånd. För övrigt berövades man både rösträtt och befintlig egendom om man togs in på ålderdomshem.
Framåt i tiden, perioder där man sökte lösningar. I slutet av 1920-talet började ex. Stockholms församlingar med stöd från staden att bygga hyreshus med små lägenheter riktade speciellt till gamla. I mitten av 1930-talet fick cirka 75 procent av alla äldre någon form av pension. 1939 års börjar staten stimulera byggande av så kallade pensionärshem genom statsbidrag.
Under 1940-talet började äldre som kunde försörja sig själva, men som hade otillfredsställda vårdbehov, att frivilligt söka sig till ålderdomshemmen. Där kunde de till en självkostnadsavgift få plats som helinackorderingar. Mot slutet av mellankrigstiden utgjorde helinackorderingarna 17 procent av de boende på ålderdomshemmen. Per Albin Hansson (s) menade att klassbegreppet var alldeles för inskränkt. I stället borde socialdemokratin riktade sig mot bredare folklager – man skulle eftersträva folkhemmet där alla fick plats.
1945 lades förslag om folkpension fram – man skulle få alla pensionärer att klara sin försörjning utan att behöva anlita fattigvården. Ivar Lo-Johansson och senare Gunnar Sträng var för att de äldre skulle kunna få hjälp i hemmen och sluta slitas upp från sina rötter. Under 1950-talet började allt fler kommuner bedriva hemsamarit-verksamhet för äldre, alltså utan statsstöd. 1957 fanns hemtjänst i 666 av landets 1036 kommuner och i början av 1960-talet saknade enbart 26 kommuner hemtjänst för äldre. 1964 beslutas att snabba insatser krävs för att bygga ut sjukhemmen, inventera och förbättra bostäderna för äldre och mer hemtjänst. Nå hur gick det?
1987 menar man i princip att alla, oavsett vårdbehov, bör leva i sina hem. Samtidigt ökar man ambitionerna: äldreomsorgen ska nu också tillfredsställa de äldres sociala välbefinnande, rätt till vård och omsorg vid behov, samt att vården och omsorgen ska fördelas jämlikt. Dock, i slutet av 1980-talet var drygt 73 000 äldre personer socialt isolerade.
Idag har det blivit ovanligare än tidigare att äldre personer får plats på ett äldreboende (vanligen kallat särskilt boende). Istället blir det vanligt med någon form av hemtjänst. Andra alternativ till den egna bostaden är vad som ibland kallas för seniorboende eller trygghetsboende, till vilka inget biståndsbeslut krävs. Äldreboende kan vara av olika typer och även demensboende.
Rätten till god omsorg är det som basuneras ut idag och därför kan det kännas tryggt att veta att alla har lagstadgad rätt till den omsorg och vård som behövs. Rättighet?
Stödet ser olika ut beroende på vilka behov man har och det kan vara – allt från hemtjänst till omsorg dygnet runt. HUR den sköts på olika håll, i stad och på landsbygd varierar och svaret blir individuellt.
Hemtjänsten är behovsprövad (biståndsbedömd). Det innebär att du måste ansöka om hjälp och att en handläggare från kommunen (biståndshandläggare) kommer att utreda och bedöma ditt behov av hjälp (bistånd) samt besluta vilket stöd du får. Vilket kan variera beroende på vilken enskild tjänsteman du får.
Idag diskuteras mycket äldrevården, de svagas röst hörs ju mindre. Valet 2018 kan handla om vården vs flyktingar. Hemtjänsten som jag under år haft insyn i, anser jag kan vara både bra och dålig – allt blir som lotteri. Äldreboende varierar likaså, läkare ses alltför sällan och kan väldigt lite om patienter mer än en snabbkontroll i journaler. Språkliga barriärer finns också. Hur de sämst ställda i ett samhälle har det visar dess ”landets storhet”? 😦
Källor:
abc.se
1177.se
sv.wikipedia.org
seniorval.se
Zenzationella Människor Et Facto 