Sveriges fattighus, ålderdomshem, hemtjänst, läs historien… Del 1-2

1904 Fattigstuga

Ivar Lo-Johanssons devis var ”hemvård i stället för vårdhem”. Vården, omskriven, jag tänkte koncentrera mig på att söka mest kring äldrevård, hur man hjälpte de gamla då och – en del nu. Under 1300-talet kan man tala om att de första tecknen till en svensk äldrepolitik började märkas av. Från landets ledning utgick påbud om att ålderdomens problem skulle lösas privat, av släkt och familj. För dem som inte hade jordegendomar eller i övrigt föll utanför de privata lösningarna hade också embryon till en åldringsvård utanför familjen lagts: öppen fattig/ åldringsomsorg i socknen genom fattigtiondet och institutionaliserad åldringsvård på hospitalen, dit de vanföra, smittosamt sjuka och tokiga kunde skickas.

Först i de nationella landslagarna i mitten av 1300-talet stadgas att familjen och släkten måste försörja sina anförvanter. Vi hade således från nationens ledning fått ett påbud att vård av de äldre inte skulle belasta samhället; det var familjens ansvar.

---

Bland bönderna utvecklas från 1400-talet och framåt metoderna att trygga sin ålderdom. I stället för att rotera mellan olika släktingar börjar fler att överlämna gården till en arvinge redan under sin egen livstid mot att de äldre garanteras försörjning och bostad på egendomen – det så kallade undantaget. Under 1600-talet blir det allt vanligare att övertagandet regleras i ett kontrakt – så att de äldre garanterat skall få sin utkomst även om osämja skulle uppstå med de som tagit över gården, oftast den äldste sonen. I 1734 års lag blir undantaget juridiskt och med detta kunde föräldrarna dra sig undan många år innan deras arbetsförmåga avtagit. De kunde leva på undantag i gott och väl 15 – 25 år. Vi kan säga att de äldre genom sina egendomar kunde köpa sig en tryggad ålderdom. Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet klingar undantagen ut i Sverige. I stället sålde föräldrarna gården och betalade sedan sitt uppehälle med förräntningen på kapitalet.

I 1763 års lag blir det strängare krav, ”även af ålderdoms skröplighet” skall nu tillföras fattighusen medan hospitalen förebehålls dårar samt människor med smittsamma eller obotliga sjukdomar. Med 1847 års fattigvårdslag skedde för första gången så att det blev en utpräglad skyldighet för socknen att bedriva fattigvård.

Kommunerna började bygga fler fattigstugor efter 1847 års lag, men det var ej några trevliga inrättningar. ”De var ofta mycket små, och bestod vanligen av ett eller ett par rum, där ett tiotal gamlingar av båda könen bodde tillsammans. Möblemanget kunde utgöras av väggfasta sovbänkar. En stor öppen spis fungerade som ljus- och värmekälla. I en del fall rörde det sig om hus av större format, och då kallades det fattighus. Såväl fattigstugorna som fattighusen var mer att betrakta som en form av kollektivt boende för gamla och orkeslösa än som egentliga vårdinrättningar”.

Först 1913 antogs en pensionsförsäkring av riksdagen, en på många sätt framsynt försäkring. Den skulle omfatta hela folket, inte minst viktigt, den omfattade också kvinnorna. Nu skulle den påverka så ”att gamla skulle få en värdigare ersättning än den som fattigvården gav”. Ålderdomshemmen skulle således reserveras för fattiga åldringar. De var med andra ord i första hand en lösning för gamla som inte kunnat spara pengar och som inte hade privata nätverk att landa i. De var försörjningsinrättningar där man så att säga fick boende och någon form av omvårdnad på köpet.

Del två fortsättningen om ålderdomshemmen och – fram till nutiden.

Källor:
abc.se
1177.se
sv.wikipedia.org
seniorval.se