Zenzationella Människor Et Facto

Fakta om ALLT. Länka till vänner NYA inlägg, Klockan 08 -VARJE ONSDAG, LÖRDAG OCH SÖNDAG! MED MERA. 2700 inlägg.

Nils ”Björnjägarn” Rundgren var en dåtida luffare och svensk bildkonstnär…

Spännande människor, okända för de flesta, har jag nog funnit en utav. Genom en vän som berättade om barndomen så fick jag veta att ”en luffare som sedermera blev känd. Han åkte i gårdarna mest på cykel i Västmanland och gjorde s.k. trådkonst. Han började måla på äldre dagar, det var egendomliga naivistiska figurer. Hans konst finns nog på något museum numera. Han kallades Björnjägaren. Han kallade alla små flickor för lilla Prinsessan.” Visst blir man fascinerad och ”nyfiken”? Jag vill veta mer!

Kanske bildad, kanske berest, kanske med både äventyr och djupa tragedier bakom sig. Svar på tal kunde han också ge. Dräpande, festliga och knepiga repliker kom raskt på svenska men också på tyska och franska. Han är ”känd”, Nils Vilhelm Rundgren, ofta kallad Björnjägaren, född 10 februari 1890 i Augerums församling i Blekinge, död 13 oktober 1971 i Hjulsjö församling Hällefors, var en svensk äkt-naiv konstnär.

Bildkonstnär, trådtjack-luffare, slöjdare. Han tillhörde en fin släkt. Nils och hans tvillingbror fick gå i de allra finaste skolorna, Lundsberg och Solbacka. Rundgren var alltså lärd luffare och filosof men tycktes trivas driva med den s.k. kulturen, kallade alla för ingenjör. Dagen innan sin studentexamen på Lundsbergs skola i Värmland, 20 år gammal, försvann han från skolan för att ge sig ut på luffen. Det sägs att han slängde sina böcker i sjön.

Därpå hade han dragit på luffen per gammal velociped med järnkrok längst bak, där en salt sill brukade hänga. Ibland besökte han sin studiekamrat baron de Geer på Lesjöfors och fick några ringar stängseltråd att sälja till bönderna och lite metalltråd av finare slag att göra vispar och små leksakscyklar av. Någon gång fick han också nya blåkläder. Dem förstörde han omedelbart liksom nutidens ungdom, för att de skulle se begagnade ut.

Som alla luffare tog han diverse korttidsjobb. Alltid pratsam. Han såg bra ut, var kraftig och snabbtänkt. Baron eller greve, kallade han sitt tillfälliga värdfolk. Och fick han mat av en husa, så hette hon överhovmästarinna. Konstverken kallade han själv för lappar. 🙂


Hans bildvärld bestod till största delen av hans favoritmotiv: den abessinska kossan, krokandjur, sotare, lokomotiv, figurer med propellrar på ryggen och ett slags bemannad rymdfarkost som han själv kallade ”tjabovinkel/ar”. Färgskalan är oftast brunröd, grågrön och ibland mörkt blå.

Han levde under väldigt spartanska former i byn Lilla Havsjön i Hjulsjö församling, 10 km väster om Kopparberg i Bergslagen. Sin målarateljé hade han i en gammal manskapsvagn som normalt användes av skogsarbetare som rastkoja. Han tillverkade även en del trådkonst i luffarslöjds-teknik till nyttoföremål, exempelvis vispar, men även till leksaker till besökarnas barn, såsom trehjuliga cyklar, kärror med mera. EB-1565.  Nils Rundgren.

Björnjägaren hade då tidigare som jag tangerat, varit elev vid Lundsbergs skola där han var skolkamrat med Gerard De Geer (Bandybaronen) vid Lesjöfors AB. De Geer lär ha försett Björnjägaren med ståltråd till hans trådkonst till hans död.

På 30-talet erbjöd familjen Ernfrid Hansson honom arbete vid sin gård nära Hällefors. Där bodde han sedan fram till sin död i en skogskoja. Han målade där sina tjugofemörestavlor på kartong från packlådor. Det var sällsamma motiv, han handskades suveränt med tingens ordning.

Läste. ”En god vän beställde en älg, lämnade in en stor masonitskiva. Vi kom för att avhämta konstverket. Det var en väldig abessinsk ko. ”Men”, sa min vän, ”jag beställde ju en älg”. ”Asch!” fnös Björnjägarn, ”såna där satar springer det ju omkring överallt här!” Rundgren hade rätt, abessinska kor sågs inte i skogarna av nyktert folk. På slutet blev han berömd, fick betalt för sina märkliga kor.

Två år innan han avled, 1969, ställdes hans konst ut på Liljevalchs vårsalong med 4 tavlor. Och han blev ”Sveriges van Gogh”. Gouache

”Jag är fortfarande lika fattig. Får jag 25 öre för en tavla är jag glad, sade han.

Att måla är inte så märkvärdigt. Det enda konstnär jag beundrar är den där Rembrandt. Det måste varit en jävel att måla.

Den där Anders Zorn var nog också en jävel på att måla. Han kunde måla av fina baronessor. Generalsnus är bra för alla ingenjörer. Sprit dricker jag inte. Jag tar högst två supar.”

Man får söka sig till Nordiska Museets folkloresamlingar för att finna något av Nils. Där finns en målning anskaffad till en utställning på 1970-talet om luffare. Den är inte registrerad som konstverk. Idag finns dock alternativa synsätt på konsten. Nu är det snarare ett verks kommunikationsförmåga och betraktarens upplevelse som är det viktiga. Ingenting tyder på att Nils var en ensling i den meningen att han ogillade folk. Nils-Rundgren

Visserligen uttalade han sig kritiskt om trängseln i Stockholm: ”Helvetets filial.” Men han tyckte om att folk kom och hälsade på. Han hade inget emot uppmärksamhet i pressen. Han berättade sina historier. Han spelade på dragspel, fiol och munspel. Han showade och ansträngde sig inför sin publik.

Han ville vara till lags på alla sätt. Besökande kvinnor titulerade han baronessor och männen fick alla bli ingenjörer. Han bjöd gärna på ett skratt. Men inte så få skrattade också åt honom.

Sitt smeknamn Björnjägarn lär han ha fått vid ett tillfälle när han såg en björn attackera en häst i en hage. Då sprang han dit och skrämde bort björnen. Eventuellt arbetade han ett tag som sjöman. Bilder på Nils och även en tavla. Gouache på papp, signerad, daterad 1936. Hus i landskap. 26,5 x 36. Härligt!

Källor:
grythyttancc.com
bukowskis.com
sv.wikipedia.org
bygdeband.se
*personligt minne av vän*
lexikonettamanda.se
kulturdelen.com

 

Författare: zenzajannen

Intresserad av allt. Nyfiken sökare :)

Kommentarer är stängda.