Vilka var statarna och hur var deras tillvaro? Från början så var statare i Sverige lantarbetare, som fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en husbonde (jordägare). Det nådde sin största utbredning i slutet av 1800-talet och minskade därefter i takt med mekaniseringen av jordbruket. De så kallade statarlängorna var vanligast i södra Sverige, i Mellansverige bodde däremot de flesta statare i en- eller tvåfamiljshus.
Ordet statare anger att lönen utgick i form av naturalön, s k stat, det vill säga fick sin lön i form av jordbruksprodukter plus en liten summa i kontanter. Denna löneform användes för alla helårsanställda inom jordbruket, medan förmånernas storlek växlade med arbetsuppgifterna. Löneformen sa således inget om vilka uppgifter den anställde hade. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men det förekom kvinnliga statare.
Regler? Slankvecka?
Statare anställdes i regel enligt legostadgan på ettåriga kontrakt. Under den sista veckan i oktober, den så kallade slankveckan, var det möjligt för statare att flytta och söka anställning vid andra gods. Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta. Statare förekom huvudsakligen på större gårdar i södra Sverige och Södermanland; systemet nådde aldrig Norrland. Det uppstod i och kring Mälardalen (Södermanland) och var som mest utbrett i de sydsvenska jordbruksbygderna.
Då kunde man se statarna flytta; överlastade vagnar krängande på leriga vägar, flaken fulla av uppstaplade, nötta möbler, frysande barn nerstoppade i silltunnor för att inte ramla av, far på kuskbocken och mor högst uppe på lasset, kanske med blomkrukan, väggklockan eller porträttet av kungafamiljen i ett stadigt grepp. Tala om tufft liv.
Hoppet om att i en framtid kunna bryta upp från statarlivet och kanske få ett torp att bruka, en egen jordbit och kanske en ko. Ungefär så här var det, som gränsfall till träldom, män och kvinnor bundna av årslånga kontrakt att slita långa dagar för i princip mat och husrum. Ännu en bra bit in på 1900-talet klassades de i lagens mening som tjänstehjon och inte som avtalsslutande arbetare.
Boendet?
Det boende som erbjöds i statarlängorna var ofta otillfredsställande. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering sjönk ner mot undervåningen. Usla förhållanden.
Många har skrivit om dessa som Lars Hård. Citat:
”Nästan alla torpare hade en svart kostym men av statarna var det inte många som hade något att byta med vid helgdagar och högtidliga tillfällen. Fars kostym var trettifem år, han hade gift sig med mor i den, och i den fick han gå efter hennes kista. Herrskapen iakttar en viss artighet mot döden även när den besöker statstugan. Om patronen skall blotta sitt huvud för en statare så skall det vara när han ligger i kistan.”
Andra författare, Jan Fridegård, Moa Martinson, Ivar Lo Johansson m.fl. kom att betraktas som de egentliga statarskildrarna vilka av eftervärlden också fått del av äran att ha medverkat till statarsystemets avskaffande.
Statarna hade varit en betydande del av landsbygdsproletariatet. 1945 hade deras antal reducerats till ca 6 000 hushåll. Statarsystemet i Sverige försvann i månadsskiftet oktober-november 1945. Ett år tidigare den 12 oktober 1944 klockan tre på natten hade nämligen Svenska lantarbetare-förbundets ordförande Gunnar Emanuel Sträng skakat hand med lantarbetsgivarnas ordförande Gösta Liedberg, godsägare från Skåne.
Handslaget bekräftade att från och med månadsskiftet ett år senare skulle lantarbetarnas löner utgå i form av kontanter. Beslutet om kontantlön noterades i en bisats i ett protokoll. Därtill fanns en liten viktig semantisk puts. Ordet husbonde ersattes med arbetsgivare. Sedan blev det historia.
Källor:
statarmuseet.com
popularhistoria.se
sv.wikipedia.org
swengelsk.se
sydnarkenytt.se
Läs även andra bloggares åsikter om statare, stat, fakta, jämlikhet, människor, lön, LO, torpare, ord, slankvecka, fattigdom, gunnar sträng, godsägare,
Zenzationella Människor Et Facto 