En man före sin tid? Heinrich Julius von Klaproth, född 11 oktober 1783 i Berlin, död den 20 augusti 1835 i Paris, tysk forskningsresande, son till kemisten och mineralogen Martin Heinrich Klaproth.
Heinrich var även lingvist, etnograf, orientalist och upptäcktsresande, och en vän till Jean-Pierre Abel -Rémusat, en fransk sinolog (vetenskapen om det kinesiska språket och kinesisk kultur). Heinrich, en spännande man. 🙂
Han blev intresserad och studerade österländska språk i unga år efter att övergett kemi och fysik och började sin karriär genom att publicera ”Asiatisches Magazin”, blev 1804 adjunkt i orientalisk filologi och litteratur i Petersburg. Till S: t Petersburg reste han 1805 och anslöt sig till ambassaden av greve Golovkin till Kina, i processen att skaffa en stor samling av kinesiska, manchurianska, mongoliska och japanska böcker. En annan resa, som Klaproth företog till Georgien och övriga Kaukasus 1807-1808, lämnade i flera avseenden viktiga svar. Så tidigt!
1808-1810 skickades han att utforska Kaukasus och 1812 utsågs han till professor i österländska språk vid Vilnius, även om kriget hindrade honom från att ta upp ämnet. I december 1810 fick Klaproth anledning att bege sig till Berlin och av oklara skäl, fann han snart bäst att inte återvända till Ryssland.
1815 flyttade han till Paris, som blev hans antagna hem, där han med preussiska regeringens tillstånd förblev bosatt, även sedan han 1816 av nämnda regering fått titel professor i asiatiska språk med åtföljande lön. Tack vare hjälp fick han tillstånd att stanna i den franska huvudstaden. Han var en av grundarna till Société asiatique i Paris och grundade en tidskrift. Året därefter medföljde han en avsänd rysk beskickning till Kina och vann framgångar för sina asiatiska språkstudier, trots att beskickningen knappt hunnit över gränsen till Mongoliet, då den måste vända om.
Han utgav många arbeten, fast de geografiska har i efterhand ansetts mindre pålitliga. Ex. – ett viktigt verk för kunskapen om Japans historia. Mycket av det som är känt om det indo-iranska ossetiska språket kommer från Klaproth och tråkigt, men viktigt – hans Asienpolyglotta (1823; 1831), senare ersatt i vissa avseenden, bildade i sin tid en ny avgång för klassificeringen av östliga språk. Jajamen! 🙂
Speciellt är att han är den enda källan till information om flera utdöda kaukasiska språk. Och – han föreslog att Atlantis hade varit en stor ö som nästan fyllde västra Medelhavsbassängen.
Han producerade en spekulativ karta över denna ö, som han kallade Tirrenide (från Tyrrhenia), en term som används för att beskriva de kombinerade och expanderade landmassorna i Korsika, Sardinien och Menorca. På bild. Även om han föddes i Berlin tillbringade han mest tid i Paris. En annorlunda man – då. Han dog i Paris 28 augusti 1835, 51 år, 10 månader och 9 dagar ung.
Källor:
picus.sns.it
en.wikipedia.org
britannica.com
theodora.com
evi.com
atlantipedia.ie
Zenzationella Människor Et Facto 