Hjältinnan, Elsa Brändström, ”Sibiriens ängel”. Del 2-2.

9 juni, 2017 av zenzajannen 2 kommentarer

Julen 1915 kom Elsa och en annan sköterska till ett läger för krigsfångar i sydöstra Sibirien. Fläcktyfus härjade och vaktposterna hade sett till att stationera sig så långt bort från lägret de bara kunde. Elsa skulle aldrig glömma den syn som mötte henne i sjukbaracken. Svårt sjuka låg halvklädda direkt på det iskalla golvet, de som var lyckligt lottade fick dela en naken järnsäng med en kamrat. Stanken från överfyllda pottor förpestade rummet.

Iklädda handskar för att nålarna inte skulle frysa fast på händerna satt kvinnorna utomhus och sydde halmmadrasser åt de sjuka. Sängkläder skaffades liksom hästar för att hämta vatten. Alla fångar avlusades och två månader senare var epidemin hävd. 🙏

Medan Elsa var fullt sysselsatt i Sibirien gick kriget sämre och sämre för tsaren. Till sist störtades han och inbördeskrig bröt ut mellan Vita och Röda. Men Elsa fortsatte ändå sitt hjälparbete trots att hon flera gånger hade dödsdomar hängande över sig. Långa perioder bodde Elsa självvalt i fånglägren och delades fångarnas elände.

En gång blev hon svårt sjuk och i feberyrsel avslöjade hon sin stora skräck för att kastas ned i en massgrav. För att lugna henne snickrade en vänlig fånge en likkista åt henne. En makaber tröst kan tyckas, men det lugnade Elsa och snart var hon på benen igen. Elsa hade en sällsynt förmåga att inge fångarna livsmod.

”Hon gav oss inte bara hela skor och lusfria uniformer, hon återgav oss vårt människovärde” sa en krigsfånge. Men Elsa var också en skicklig organisatör och en seg förhandlare som kunde ryta till och slå näven i bordet när så krävdes. Och det behövdes ofta i samröret med misstänksamma, korrupta och brutala militärer och ämbetsmän. Först 1920 kände Elsa att hon kunde återvände hem till Sverige. Hennes far som var dödssjuk i cancer behövde henne.

I Sverige förväntade sig Elsas vänner att hon skulle återvända till sitt bekymmerslösa societetsliv. Men hon hade lovat många döende soldater att sörja för deras barn och kunde inte svika detta löfte. I Tyskland grundade Elsa ett barnhem som hon försökte göra till ett kärleksfullt ombonat hem. Hon öppnade också ett hem för krigsinvalider. 

I Tyskland fann Elsa också kärleken, hon gifte sig med pedagogikprofessorn Robert Ulich 1929 och fick dottern Brita. Elsa beundrades oerhört av tyskarna något som Hitler försökte utnyttja när han gripit makten, han skrev till henne och bad om ett möte.

Svaret kom snabbt och koncist: ”NEIN. Elsa Brändström-Ulich.”

Istället för att gå i nazisternas ledband flyttade hon och hennes man till USA där han fått en universitetstjänst. Detta var ett streck i räkningen för nazisterna som de noga såg till att hemlighålla för den tyska allmänheten. Så sent som 1944 skrev vanliga tyskar till hennes tyska adress och bad om hjälp.

I USA arbetade Elsa för att hjälpa flyktingar undan nazismen och efter krigets slut startade hon organisationen CARE som skickade mat till de svältande i Europa. Men då var hon redan svårt sjuk i cancer och hon dog 1948. Hennes aska fördes tillbaka till hemlandet och begravdes på Norra kyrkogården i Solna.

Efter första världskriget föreslogs Elsa Brändström till Nobels fredspris. Det fick hon aldrig, men än mer än priset, skulle hon nog ha glatt sig över alla de skolor och förskolor som är uppkallade efter henne i Tyskland, Österrike och Sverige. ❤

Hennes bror major Per Brändström valde en militär yrkesbana, precis som sin far. Men hjältinnan Elsa, som räddade tusentals liv i Sibirien, hon blev ”Sibiriens ängel”.

Källor:
minnenasjournal.nu
sv.wikipedia.org
svd.se