Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla

Vem var Skinnar Per, hur gick det för riksdagsledamoten och upprorsledaren…?

dalregiment

Minns du dalupproret? Där var han med, Skinnar Per Andersson, från Sollerö (Mora socken, Dalarna), och han var en av ledarna för dalupproret 1743 (Stora daldansen). Det planlösa kriget mot Ryssland hade väckt förbittring, och särskilt i Dalarna, där man inte ville släppa ut sina rekryter, innan krigets upphovsmän blivit straffade. Vid ett landsting i Falun den 23 juli 1742 utmärkte sig i synnerhet en bonde från Mora, Per Andersson, som en av de hätskaste talarna. Han blev även vald till ombud vid riksdagen, där han insattes i sekreta utskottet, som vid tiden förstärkts med 25 bönder.

Andersson, Skinnar Per, från Sollerön, föddes 1703, blev avrättad den 30 januari 1744, framträdde innan 1742 på det landsting, som dalallmogen framtvingat, såsom den kraftigaste oppositionstalaren mot regering och ständer samt valdes av hela Dalalaget till riksdagsmän; mellan honom och hans kommittenter upprättades ett formligt kontrakt, varigenom storleken av hans riksdagsmannaarvode gjordes beroende av vad han lyckades uträtta för böndernas besvär, historia av stort intresse.

I tronföljdsfrågan slöt sig Andersson till det parti, som ville ha den danska kronprinsen Fredrik som svensk tronföljare. I början av 1743 infann sig i Stockholm två deputationer från Dalarna, vilka krävde att de försumliga generalerna skulle bestraffas och att Fredrik skulle utses till Sveriges blivande kung.

När deputationerna återvände till Dalarna följde Andersson med och tvingade landshövdingen att utlysa ett nytt landsting. Detta hölls i Leksand den 12 april och var ytterst stormigt. Andersson återvände därefter till riksdagen i Stockholm, sedan han uppmanat dalkarlarna att tills vidare inte låta sina soldater gå ut i kriget.

Den danske ministern Grüner fick dock Andersson resa därför tillbaka till Dalarna för att försöka lugna stormen. Men den hade nu blivit honom övermäktig. Vid ett tillfälle blev han till och med misshandlad av bönderna, då han rådde dem att vara stilla. Man beslöt att tåga till Stockholm. Då gjorde Andersson åter gemensam sak med upprorsmännen som ledare verkade Skinnar Per Andersson från Mora och bokhållaren Gustav Schedin i Insjön. För att hjälpa dem, hade de Vilhelm Gustav Wrangel från Dalregementet.

I Sala förde han ordet för de utskickade, som utan att låta förmå sig till eftergift underhandlade med Kunglig M:ts och ständernas av bönderna internerade deputerade.

budstikke

Den 20 juni ryckte dalkarlarna in i Stockholm.
”Bondehären stod på Norrmalmstorg (nuvarande Gustaf Adolfs torg) grupperade under sina sockenfanor. Det var onsdagen före midsommar. Nu fördes indelta regementen fram, 2 000 man, och de båda styrkorna stod front mot front. Samtidigt pågick förhandlingar mellan regeringen och upprorsledarna. Och även nu försökte Johan Pehrsson att lugna bönderna. Men dessa krävde att han skulle tala för deras sak inför de styrande. Förhandlingarna ledde ingen vart.

När så kungen gav order om att bönderna skulle avväpnas uppstod en skottväxling mellan en bonde och en officer, som resulterade i att bonden dog. Nu bröt helvetet löst. Några förband vägrade att skjuta på sina landsmän, men andra öppnade eld mot den stora hopen med både handeldvapen och kanoner. Det uppstod ett inferno på torget, som snabbt fylldes av döda och sårade bönder. De som kunde flydde i panik in på sidogatorna där de förföljdes och höggs ner av kavallerister.” //

Upproret tog snabbt slut. 150 kravallmän hade fallit och om 3000 hade tagits. Övriga fick – återvända till Dalarna, om än med militära eskorter enligt förödmjukande former.
Efter slutlig rannsakning inför Svea hovrätt dömdes Skinnar Per Andersson och Gustaf Schedin att mista livet genom halshuggning. Ledaren Schedin spetsades efter på en påle efter.

Fyra personer till dömdes och halshöggs vid samma tillfälle: Holbetz Anders Eriksson i Garsås, fjärdingsmannen Smeds-Anders Mattson i Garsås, Gisslar Erik Hansson i Vikarbyn och Karl Olovsson Beronius i Smedsby. Många dömdes till spö- och fästningsstraff – en av dem var major Wrangel. Av de andra som deltagit i bondehären dömdes var trettionde man att smaka spö. De utsågs genom lottning.

Hårda straff, dalaupproret var över… Nog fanns det kurage på den tiden.
Bild på Dalaregementets symbol och budkavlen, den som gick runt innan till bönderna.

Källor:
sv.wikipedia.org
sok.riksarkivet.se
bergstrand.files.wordpress.com
frihetskamp.net

intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Författare: zenzajannen

Intresserad av allt. Nyfiken sökare :)

Kommentarer inaktiverade.