Uttryck har ändrat form, liksom vårt språk, och detta låter som rumsrena varianter, men vad vet man om dem och vad betyder de? En analys av ”Fy Fabian”. Detta är en eufemism, svordom, en – nedtonad variant av fy fan. Liknande synonymer är: fy fasiken, fy faderullan, fy sjutton, fy hundan m.fl. Vad kommer det ifrån?
Man vet att i ”Här kommer Pippi Långstrump” från 1973 kan man höra: -Fy Fabian va dom är tarvliga! Detta som Pippi ropar efter de båda bovarna Blom och Dunder-Karlsson. Man är osäker om ursprung, men här väljer man istället en högljudd, men ung flicka som ändå ”ska tala väl” (för barn).
Lite äldre kanske, men ”Jösses Amalia”? Jag läste en politisk artikel av Pierre Schori som använde det. Man tror det vore hämtat från förra sekelskiftet, i någon revy eller skämttidning. Någon källa tänker på – Åsa-Nisse.
Ett annat är – Jissenes vad tiden går. Jisses jfr jissenes, i Skåne ex. används jisses <interj.> – jösses, förmildring av Jesus. Alltså en interjektion, uttryck för förvåning eller bestörtning.
Andra varianter är jösses, jesses, jösses amalia (som ovan) och jistanes och kan kryddas till herrejesses eller herrejösses. Omskrivning för Jesus, lite på samma sätt som satan blivit sablar och jävlar blivit jäklar eller järnspikar, eftersom det för länge sedan ansågs mycket fult att åkalla Jesus, Gud eller himlen.
Jösses = (vard.) ojdå, hoppsan, kors, jisses; vad i jösse namn, vad i all sin dar (även som Herregud!). Tre uttryck som är närliggande varandra och förmodligen använts av någon som andra fångat upp. Men att vi vill göra det snyggare och slippa svordomar är en förklaring som verkar trolig.
Källor: spraktidningen.se brafraga.blogspot.se svd.se synonymer.se min egen blogg sv.wiktionary.org sfi.se
Spännande söka ”på okänd mark” där man ej vet så mycket. Jag fastnade för denna Nils. Nils Nilsson Skum, född 13 april 1872 i Jukkasjärvi församling, Norrbottens län under familjens flyttning från Kautokeino till Gällivare, Lappland, död 27 december 1951 i Sjisjka, Gällivare, var en samisk konstnär. Skum är en av de mest kända samiska konstnärerna och är begravd på Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi.
Skum föddes en aprildag i en tältkåta på Ciuruduottar. Hans familj var renskötande nomader, deras liv var en ständig flyttning mellan renarnas olika betesmarker. Hans föräldrar hade flyttat från norska Guovdageaidnu och var på väg till trakterna väster om Gällivare.
Hans föräldrar, Nils Thomasson Skum och Margareta Nilsdotter Wasara (konstnär), även han själv arbetade som renskötare under större delen av sitt liv. Han hade även en bakgrund i den laestadianska väckelsen.
Som konstnär var han helt självlärd. Skum lämnade efter sig mer än 3 000 teckningar, alla med motiv från renskötsel och traditionellt samiskt liv. Han arbetade även med traditionell sameslöjd, exempelvis vackert ristade knivar, och skulptur. Unikt!
Gift i jan 1895 i Jukkasjärvi m Helena (Elli) Persdtr Kuhmunen, född 1872 där, död 1950 i Gällivare, dotter till renägaren Per Henriksson K och Helena Persdtr Pokka. Mycket namn, men vi är i norr på den gamla tiden.
Skums livsöde är intimt förknippat med samernas historia, och han levde under en tid då samernas livsrum alltmer började inskränkas genom den bofasta bygdens utbredning, den industriella expansionen genom de stora malmbrytningarna i Kiruna och Malmberget samt genom tillkomsten av riksgränsbanan.
Han hade sina rötter i Kautokeino i norska Finnmarken. När Ryssland spärrade den finska gränsen 1851 för att förhindra norska samer att vinterbeta sina renar i Finland, tvingades samer i Finnmark att söka sig nya uppehållsplatser på sv sida. Bland dem som lämnade Finnmark var också Skums far och hans familj år 1863.
Nära tio år senare föddes Skum under familjens flyttning, i en tältkåta vid fjället Tjiurotuottar i Jukkasjärvi. Familjen nådde tre år senare slutligen ner till Norrkaitum (senare Girjas sameby), den nordligaste samebyn i Gällivare, mellan Kalix- och Kaitumälvarnas sjö- och älvsystem.
Han hade ”god renlycka”, dvs han fick efter hand en allt större renhjord. Efter några nödår för renskötseln under 1930-talet upphörde dock Skum som aktiv renskötare och behöll endast ett antal skötesrenar, egna renar i andra samers vård. Hans tilltagande korpulens kan efter hand också ha gjort renskötarlivet mer påfrestande för honom. Han sökte sig 1934 ett stadigvarande viste vid lagfjället Sjisjkavare nära riksgränsbanan mellan Gällivare och Kiruna. Där bodde han först i en moderniserad torvkåta, ett slags torvhydda, men lät sedan uppföra stuga och skaffade både häst och ko. Se bilder framför dig!
Från sin barndom berättade han att han ofta måste leka ensam. I fjällbäckarna valde han små stenar som liknade renar, lappkåtor och människor. På vintern plockade han björkris som han värmde vid elden och böjde så de liknade renhorn. Han brände också riset i ena änden till ett slags kol och ritade sedan på de plana sidorna av någon kluven björkklabb. Ibland tog han skidorna och gav sig ut på någon slät snöyta och ritade ren- och lappbilder med stavarna i snön.
När han var nio år hade hans morfar köpt en blyertspenna åt honom i Gällivare, den värdefullaste gåva han ansåg sig ha fått. Han hade inget vanligt papper att rita på utan fick ta omslagspapper från sockertoppar. Familjen hade en gång besök av en engelsman vid sitt vinterviste vid Moskojärvi, vilken fascinerades av den lilles förmåga att teckna och sedan skickade honom både ritpapper, blyertspennor och några vattenfärgslådor. Han lär också ha velat ta med sig honom till England för att ge honom utbildning, något som fadern inte tillät.
Någon skolgång fick inte Skum som barn. Organisationen med s. k. kateketskola fungerade inte för hans del. Hans fostran och utbildning fick begränsas till vad en samepojke kunde lära sig i egen miljö, och det var mest praktiska ting, som man måste kunna för att bli en bra renskötare: att kunna umgås med naturen i alla väder, att till fullo förstå renens beteenden och att kunna skydda sin egendom, även om det betydde att med björnspjut dräpa både varg och björn. Det uppstod också många tillfällen till övning i att använda trä, horn och ben för praktiska ting, som med S:s intresse för dekor och utsirning efter hand blev små konstverk i sig. Hans dotterdotter Ellen Saitton Burman fick en gång till skänks skidor och stavar som han slöjdat själv, med skuren dekor på både skidor och stavar.
På 1930-talet hade Skums stora renhjord krympt drastiskt efter några svåra år, då många renar dog av svält. Han slog sig då ner i Sjisjkasvare för att bli konstnär på heltid. Där inredde han en ateljé som fick belysning från det egna vindkraftverket. År 1937 ställdes hans bilder ut på världsutställningen i Paris. Efter detta blev Skums bilder kända för en vidare krets.
Året därpå utgavs ett hundratal av hans teckningar i boken Sáme siida – samebyn,. Till bilderna finns kommenterar som förklarar vad som skildras, för de som inte är insatta i renskötsel och samisk kultur. Boken Valla renar, som utkom först efter hans död, beskriver traditionell renskötsel i ord och bild som Skum hade upplevt den.
Relativt stora delar av Skums verk återfinns idag på Nordiska museet i Stockholm, hos Gällivare kommun och hos LKAB i Kiruna.
SJ byggde Sjisjka station i närheten av Skums hus på grund av konstnärens berömmelse. Han lämnade efter sig ett stort arv – de nomadiserande samernas liv i text och bild. Ett otal tavlor finns i dag på museer och i privata samlingar. En stor man… Hållplatsen med plattform och stationshuset i bakgrunden i Sjisjka
Zenzationella Människor Et Facto 