Jag vill skriva om Bodil Malmsten som jag nyss läst lämnat jordelivet.. Vad jag tyckte om var hennes uppenbarelse, personlighet, orden, språket och – minns hennes kåserier jag tidigt läste. Underbara betraktelser. Så…
Bodil – född 19 augusti 1944 i Bjärme, i Jämtland, död 5 februari 2016 i Stockholm, var en svensk författare, dramatiker och kulturskribent.
Hon debuterade 1970 med barnboken ”Ludvig åker” och har sedan dess gett ut ett trettiotal titlar i nästan alla genrer: lyrik, dramatik, prosa, noveller, klippböcker, loggböcker samt en personlig instruktionsbok i skrivande. Efter genombrottet med Damen, det brinner! (1984) framträdde hon som folkkär diktare och eftersökt uppläsare av egna dikter.
Bodil Augustnominerades för romanen ”När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” och fick en enorm framgång och många nya läsare med sina böcker om franska Finistère där hon bodde 1999-2010. 2008 flyttade hon från Finistère till en lägenhet i Saint-Nazaire vid Loires utlopp.
Hon fick bryta upp, det ekonomiska påverkade också så det blev lägenheten. 2010 flyttade hon tillbaka till Sverige. I januari 2010 tilldelades hon medaljen Litteris et Artibus, för framstående konstnärliga insatser, av kung Carl XVI Gustaf.
Citat Bodil: ”Även om jag är präglad som svensk känner jag mig inte som nationell svensk. Jag känner mig som en förvirrad människa.”
Diktsamlingen ”Det här är hjärtat blev Bodils sista bok. Den kom ut i fjol och var hennes första lyriksamling på två decennier. Under 1960- och 1970-talen var hon sambo med illustratören Peter Csihas (1945–2011). Paret fick 1967 dottern Stefania Malmsten som kom att bli grafisk formgivare. Har även varit svensk moderedaktör och barnskådespelare. Dottern är gift och bor i Stockholm.
Bodil Malmsten avled på fredagen i cancer (radikalopererades i november 2013, återfall december 2014). Bodils död var dock väntad. Hon twittrade om sin cancer. Berättade om den i intervjuer. I mejl. Ville inte bli synonym med den, aldrig vara ett offer, men inte heller tysta ner den. ❤
Mannen som var stor i dåtid, mannen som segrade i westernfilmerna. Han hette Frank James ”Gary” Cooper (7 maj 1901-13 maj 1961) var en amerikansk skådespelare, känd för sitt lugn, sin lågmäldhet, särskilt lämpad för västernfilmer – så ansåg man. Som western-älskare tyckte jag han var bra, lagom. 🙂
Hans karriär sträckte sig från 1925 fram till strax före sin död, och omfattade mer än hundra filmer. Cooper fick fem Oscars-nomineringar för bästa skådespelare, vann två gånger – för Sergeant York och High Noon. Han fick också ett hederspris i 1961 från Akademin.
Cooper föddes i Helena, Montana, en av två söner till en engelsk bonde från Bedfordshire, invandrade till USA, som senare blev advokat och domare, Charles Henry Cooper (1865-1946), Alice (född Brazier) Cooper (1873-1967). Hans mor hoppades på att deras två söner skulle få en bättre utbildning än den som finns i Montana och ordnat för pojkarna att gå i Dunstable läroverk i Bedfordshire, England mellan 1910 och 1913.
Han tecknade för den lokala tidningen, men övriga familjen drog till Los Angeles 1924, senare följde han själv efter då han inte hade särskilt bra med ekonomin. Han jobbade bl.a. som guide på Yellowstone Park under flera säsonger innan han blev skådespelare. Och dessutom försökte han som säljare av elektriska skyltar och teatergardiner. Men så fick Cooper arbete som skådespelare 1925. Han tjänade pengar som ”extraknäck” i filmindustrin, oftast rollen som en cowboy.
Själv blev han känd först genom medverkan i filmen Tom Mix Western, Dick Turpin 1925. Samma år bytte han namn till Gary på inrådan av direktör Nan Collins, som ansåg att namnet lät ”grövre och tuffare”. ”Coop” som han kallades av sina kollegor. Han blev stjärna med sin första ljudbild, The Virginian (1929) mot Walter Huston. Cooper var producenten David O Selznicks första val i rollen som Rhett Butler i filmen Borta med vinden 1939. När Cooper tackade nej till rollen, sa han ”Borta med vinden kommer att bli den största floppen i Hollywoods historia. Jag är glad att det blir Clark Gable som gör bort sig, inte jag”.
Alfred Hitchcock ville att han skulle stjärna i Utrikeskorrespondenten (1940) och Saboteur (1942). Cooper erkände senare att han hade gjort ett ”misstag” att neka regissören. Smart så långt!??
Citat Gary: ”Jag har inte ens läst ett halvt dussin böcker i mitt liv” (1931).
På film spelade han mot flera kända, (flertalet kvinnor hade han också förhållande med,) Paulette Goddard, Ingrid Bergman, Patricia Neal, Susan Hayward, Richard Widmark och Lee J. Cobb. Cooper fortsatte att spela huvudrollen i filmer nästan till slutet av sitt liv.
Cooper var en varm anhängare av det konservativa, republikanska partiet. Under inspelningen av filmen Good Sam, vittnade han inför kommittén på oamerikansk verksamhet – i oktober 1947, sa bl.a. att han avsagt sig en hel del manus eftersom han trodde de var färgat av kommunistiska idéer”. Hans vittnesmål inträffade en månad innan Hollywoods svarta lista fastställdes (över kommunister bl.a). Påståendet att Cooper var en aktiv anhängare tillbakavisades från hans företrädare.
Cooper var vän med Ernest Hemingway i över tjugo år och tillbringade många semestrar med författaren i Sun Valley, Idaho. Han medverkade i två filmer som var baserade på romaner av Hemingway: Farväl till vapnen (1932) och For Whom the Bell Tolls (1943). Det har varit mycket spekulationer genom åren om huruvida Coopers nära vän Ernest Hemingway kan ha haft homosexuella tendenser. Inte mycket orda om nu, då var det väl nyhetsstoff. Nära berättar att han bedyrade sin manlighet så mycket i sina romaner och i verkliga livet har väckt misstänksamhet. Hemingways tendens att försköna Cooper i de egenskaper han hittade djuriska hos andra, är provocerande.
”Jag tror att i sitt sinne älskade han Gary sexuellt, men jag tror också att Gary aldrig en gång misstänkte det. Om jag har rätt, visar det att skönhet som var en sida av Garys naivitet, och så charmig.” (sagt av en vän). Ok, märkligt? Nej, kanske inte, men en månad efter Coopers död sköt sig Hemingway.
Gary hade relationer med skådespelerskor som Clara Bow, Lupe Vélez och den amerikanska (societetslejon-spionen) grevinnan Carla Dentice di Frasso (född Dorothy Caldwell Taylor), Marlene Dietrich, Grace Kelly och Patricia Neal (Neal pressade han att göra abort så hon inte skulle förstöra hans karriär). Mer? Evelyn Brent, Carole Lombard, Ingrid Bergman och Sir Cecil Beaton.
I december 1933 gifte sig Cooper med Veronica Balfe (1913-2000), känd som ”Rocky”. Balfe var en New York- katolsk socialist som haft namnet Sandra Shaw och mor till deras dotter, konstnären Maria Cooper Janis (Maria Veronica Balfe Cooper), föddes 1937. Hon gifte sig med klassiska pianisten Byron Janis.
I april 1960 genomgick Cooper en operation för prostatacancer, men tyvärr spred sig cancern vidare. Cooper var för sjuk för att närvara vid Academy Awards april 1961, så hans nära vän James Stewart accepterade hans Heders-Oscar för hans räkning. Nästa dag så lyste rubrikerna från tidningarna – ”Gary Cooper har cancer.”En månad senare, den 13 maj 1961, sex dagar efter hans 60-årsdag, dog Cooper, i Beverly Hills, Los Angeles, Kalifornien, USA.
Efter att James Stewart avslöjade för världen att Cooper var sjuk vällde meddelanden in från vänner och även många okända. Några var påven Johannes XXIII, Richard Nixon, Henry Fonda, Pablo Picasso, drottning Elizabeth II av England, prinsessan Grace ( Grace Kelly ) Monaco, John Wayne, Ernest Hemingway, Dwight D. Eisenhower, Bob Hope m.fl. När han avlidit var uppslutningen stor vid färden till den sista vilan.
Han begravdes först i Culver City, Kalifornien, men i maj 1974 flyttades hans kropp bort – då hans änka Veronica gift om sig. Nya platsen – i Southampton, New York, på Long Island.
Kuriosa: 1,91 m lång. Hobbies: Fiske, jakt, ridning, simning och ”uppstoppade djur.” Han gillade sport och hålla sig i form med vandring och ridning, tennis och golf, bågskytte och skidåkning, dykning och att köra snabba bilar och han gillade boxning. Hans aptit var enorm, men oavsett hur mycket han åt, var han alltid smal.
År 1938 tog Cooper sin fru på en fest till England och kontinenten, var den siste amerikanske filmstjärnan att besöka Nazityskland före utbrottet av andra världskriget. 1958 hade han en privat audiens hos påven Pius XII i Vatikanen, och följande år konverterade han till katolicismen. Hans gård var värderad till 9 miljoner dollar tiden för hans död 1961.
Tillsammans med skådespelerskan Mylène Demongeot var Cooper med om att installera den första rulltrappan på en biograf – Rex Theatre i Paris i juni 1957. Han var en nära vän och beundrare av Pablo Picasso och han var en nära vän till Bing Crosby, som döpte sin äldsta son efter Cooper.
Trots sitt kändisskap var han en ökänd (och privat skrytsam) lady-killer i verkligheten, enligt uppgift haft affärer med många och ibland mycket berömda ledande damer under hela sin karriär. Detta skedde trots att han hade en hustru, Veronica/ Sandra, och att många av hans älskarinnor också var gifta.
Han röstades fram som den 18:e största filmstjärnan genom tiderna, av Entertainment Weekly. Medverkade i två filmer med Marlene Dietrich, Marocko (1930) och Desire (1936). Marlene sa om honom: ”Gary Cooper var varken intelligent eller kulturell. Precis som andra aktörer, valdes han för sin kroppsbyggnad, som trots allt var viktigare än en aktiv hjärna…”.
Han var förtjust i hundar, vid olika tillfällen ägde han boxer, dobermann och grand danois. Han och hans fru fostrade också Sealyhams. Han var med i en bilolycka som tonåring som fick honom att halta en del resten av sitt liv.
Han kunde ses i exakt 107 filmer, 82 som han spelade i. Endast 16 av dessa var filmade i färg. Och han spelade i 14 stumfilmer. Har medverkat i totalt 20 västernfilmer, 3 av dessa var stumfilmer. Gary var stor i filmvärlden och minns lite som en ikon. Men mycket var okänt? 🙂 Nu vet du allt……….
Zenzationella Människor Et Facto 