Spencer Tracy, en av de största, med kärleken som blev annorlunda…

Enormt duktiga skådespelaren Spencer Tracy Bonaventure, mannen som kunde spela så man skrattade eller grät, alltid lika trovärdigt. Han föddes 5 april 1900 – avled 10 juni 1967, var en amerikansk teater och filmskådespelare, som verkade i 75 filmer från 1930 till 1967. Han nominerades till 9 Oscar för bästa skådespelare, vann två pris. Smeknamn, Spence eller Pops – längd 1,78 m.

Tracy föddes i Milwaukee, Wisconsin, den andra sonen till John Edward Tracy, en irländsk – amerikansk, katolsk lastbilssäljare och Caroline Brown, protestant – Christian Scientist. Han växte upp romersk-katolskt. Tracys farföräldrar, John Tracy och Mary Guhin, var födda i Irland. Hans mors anor sägs gå tillbaka till Thomas Stebbins, som invandrade från England i slutet av 1630-talet.

Citat Spencer:
”The kids keep telling me I should try this new ”Method Acting” but I’m too old, I’m too tired and I’m too talented to care.”

Familjen flyttade runt – senare till Kansas City, där Spencer bl.a. gick på en internatskola i St Marys, Kansas. Familjen återvände till Milwaukee 6 månader efter avresan. Slutligen tog han och en vän våren 1917 värvning i flottan efter amerikanerna trätt in i första världskriget, men Tracy var kvar i Norfolk Navy Yard, Virginia, under hela kriget.

Nå, ”kärleken” då och familjelivet? 1923 gifte han sig med skådespelerskan Louise Treadwell. De fick två barn, sonen John Ten Broeck Tracy (född 1924) och dottern Louise Treadwell ”Susie” Tracy (född 1932). Sonen John föddes döv, som en följd blev hans hustru Louise, en aktivist för dövas utbildning och för upprättandet av John Tracy Clinic. John dog vid en ålder av 82 år på sin sons ranch i Kalifornien 2007.

Tracy studerade skådespeleri i New York och lyckades snart få ett genombrott genom ”The Last Mile” 1930. Regissören John Ford var imponerad av hans prestation och gav honom en roll i ”Up the river” med Humphrey Bogart, efter fem år hamnade han hos blomstrande Metro-Goldwyn-Mayer.

Citat Spencer:
”Ibland tror jag att livet är en dödlig sjukdom”

1942 fick han en roll mot Katharine Hepburn i ”Woman of the Year”. De spelade sedan ihop i åratal och de blev kära och hade ett förhållande som varade i årtionden, deras förhållande var komplicerat och det fanns perioder då de var isär. (Tracy var redan gift, och som katolik inte en tanke på att få skilsmässa trots affärer med skådespelerskor som Loretta Young, Joan Crawford, Myrna Loy, Ingrid Bergman och Gene Tierney). Ett av de största filmiska paren.

1956-57, när hans mångårige vän Humphrey Bogart var döende i cancer, var två av de enda personer som besökte Boggi just Tracy och Katharine Hepburn (och hans fru Lauren Bacall) i deras hem nästan dagligen. De kunde skulle sitta tillsammans på Boggis sängkant i en halvtimme eller så varje kväll i månader och – sedan veckorna fram till hans död.

Efter Boggis död önskade Bacall att Tracy skulle hålla talet på begravningen. Han avböjde ursäktande, sa att det helt enkelt skulle vara för svårt för honom. Han kände att han skulle bli alltför känslomässig och skulle inte kunna göra det. Bacall förstod och regissören John Huston höll det istället. Katharine gick heller ej på hans begravning av hänsyn till hans familj.

Under sina senare år, försämrades Spencers hälsa efter diagnosen diabetes, som förvärrades av hans alkoholism. Han stod över filmroller och var inte aktiv på fyra år. Den 10 juni 1967, sjutton dagar efter han avslutat sin sista film, 1967 ”Guess Who’s Coming to Dinner” med Hepburn, dog Spencer av en hjärtattack vid 67 års ålder, han hade länge lidit av emfysem sedan början av 1950-talet av sin dagliga rökning. Detaljerat sägs det också – hjärtattack efter överbelastning vid lungtransplantation. Han gjorde en kopp kaffe på morgonen då han drabbades, då Katharine hittade honom död på köksgolvet.

Filmen släpptes i december, 6 månader efter hans död. Katharine såg aldrig filmen eftersom det var hans sista film och titta på den med honom borta var för smärtsamt för henne.

Spencer är begravd på Forest Lawn, Glendale, Kalifornien, USA, i Garden of Everlasting Peace.

Tracy medverkade i 75 långfilmer och flera kortfilmer. Med Katharine Hepburn spelade han huvudrollen i 9 långfilmer.

Några filmer: Captains Courageous (Oscar), Boys Town (Oscar), Father of the Bride (Oscar Nomination), How the West Was Won och Guess Who’s Coming to Dinner (Oscar Nomination). Bilden på det ljuva paret.

Kuriosa:

Ibland människor förväxlar man Spencer Tracy och James Whitmore. De två ser ibland ut som om de kunde ha varit bröder.

Gjorde reklamannonser för Lucky Strike cigaretter.

Har en gata uppkallad efter sig i Iowa City, Iowa.

Han har bl.a. ett barnbarn, Joseph Spencer Tracy.

Källor:
imbd.com
en.wikipedia.org

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Spencer Tracy, film, tv, skådespelare, fakta, oscar, Katharine Hepburn, död, kärlek,

1 500 meter i VM, idag herrarnas ”löpningens blå band”…

Vi är många som följer VM i friidrott i tv och idag kl. 13.45 ska herrarna löpa finalen på 1500 meter. Det är knappa fyra varv man springer, med svenska ögon minns jag Dan Waern, kanske Gunder Hägg och Arne Andersson dyker upp i min egen minnesbank.

En av de främsta 1500-meterslöparna genom tiderna är Herb Elliott, som tog guld vid OS-1960. På herrsidan dominerades grenen under 1980-talet av de brittiska löparna Sebastian Coe och Steve Ovett. Från och med 1990-talet har dess stjärnor kommit från norra Afrika med namn som Saïd Aouita, Noureddine Morceli och Hicham El Guerrouj. Den senare har världsrekordet, 3.26,00, Hicham är från Marocko. Svenska rekordet är dryga 10 sekunder mer, 3:36.49, satt av Johnny Kroon, tävlande för Heleneholms IF- rekordet satt i Oslo i juni 1985, dags slå det?

Herrarnas 1500 meter vid olympiska sommarspelen 2012, i London i Storbritannien avgjordes den tredje, femte samt sjunde augusti på Londons Olympiastadion.  Asbel Kipruto Kiprop från Kenya var regerande mästare efter sin seger i Peking 2008. Vann då gjorde: Taoufik Makhloufi, Algeriet, 3.34,08 – tvåa och silver Leonel Manzano, USA , 3.34,79, trea och brons Abdalaati Iguider, Marocko, på 3.35,13.     

Hicham El Guerrouj satte sitt världsrekord i Rom, Italien Rom, 14 juli 1998. Näst bästa tid någonsin, 2:a. 3.26,34 av Bernard Lagat, USA , satt 24 augusti 2001 och tredje bästa, 3:a, på 3.27,37 är med Noureddine Morceli, Algeriet,12 juli 1995.

Historiskt är intressant. 1 500 meter löpning är en gren, som ingår i såväl det olympiska programmet som i världsmästerskapen i friidrott. Grenen har funnits med på OS-programmet sedan starten 1896 och löptes av kvinnor, vid olympiska spel, första gången 1972. Endast en löpare, Sebastian Coe, har dubbelt OS-guld på distansen.

Vi går tillbaka till starten och år 1896 togs guldmedalj i OS på 1500 meter av Edwin Flack från  Australien, kallades i OS för ”Lejonet i Athen”. Edwin Harold ”Teddy” Flack, levde 1873-1935, var en australisk friidrottare och tennisspelare. Han var landets förste olympier och dess ende representant vid de första olympiska spelen i Athen 1896 samt den förste olympiske mästaren på 800 meter och 1 500 meter. Tiderna är omöjliga jämföra, men i OS vann han precis på mållinjen på tiden – 4:33.2.

Antikens olympiska spel var de idrottstävlingar som hölls i antikens Grekland. De första dokumenterade tävlingarna hölls 776 före Kristus. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Var fjärde sommar hölls idrottsspelen i Olympia, där bara grekiska män fick delta. Det fanns från början bara 1 gren, som var löpning. Det varade i en dag. Men sen utökades grenarna och tävlingen pågick i fem dagar istället.

Vilka som tar medaljer i dag, 1500 meter, svaren senare. Resultaten klara, finalen idag 30/8-15 VM.

1) Asbel Kiprop, Kenya, 3.34,40, 2) Elijah Manangoi, do, 3.34,63, 3) Abdalaati Iguider, Marocko, 3.34,67, 4) Taoufik Makhloufi, Algeriet, 3.34,76, 5) Silas Kiplagat, Kenya, 3.34,81,

Bilden på världsrekordhållaren Hicham.

Källor:
en.wikipedia.org div
aftonbladet.se

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om antiken, os, vm, 1500 mter, löpning, medaljer, friidrott, Hicham El Guerrouj, fakta,

Priestess of Soul, allt om aktivisten, divan Nina Simone, ett öde värt läsa…

Vem var denna kvinna med en sådan utstrålning och röst som man kände – inuti? Jo, Eunice Kathleen Waymon, född 21 februari 1933 – död 21 april 2003, mer känd under sitt artistnamn Nina Simone, var en amerikansk sångerska, låtskrivare, pianist, arrangör och aktivist för de medborgerliga rättigheterna som allmänt förknippas med jazzmusik.

Simone strävade efter att bli en klassisk pianist medan hon arbetade med ett brett spektrum av stilar inkl. klassiskt, jazz, blues, soul, folkmusik, R & B, gospel och pop. Nina Simone studerade bl.a.på den välkända musik- och teaterskolan Juilliard i New York.

Född som sjätte av åtta barn i en fattig familj, började hon spela piano vid tre års ålder, i en predikant-familj i North Carolina, peppades hemma p.g.a sin enorma musikaliska talang att bli den första svarta konsertpianisten, men verkligheten med fattigdom och rasfördomar tvingade henne att förändra sina ambitioner. Simones mor, Mary Kate Waymon, var en strikt metodist – och husa. Hennes far, John Divine Waymon var en elektriker, som en gång ägt en kemtvätt, men som också drabbats av sjukdom.

Hon började sedan spela på en liten klubb i Philadelphia för att finansiera sin fortsatta musikaliska utbildning för att bli en klassisk pianist i framtiden – och var tvungen att sjunga också. Med hjälp av stipendium fick hon pengar för gymnasiet. För studierna i piano drabbades hon ofta av avslag och annat – just för hennes hudfärg. 1954 hon antog artistnamnet Nina Simone. ”Nina” (från Nina, betyder ”liten flicka” på spanska) var ett smeknamn en pojkvän hade givit henne, och ”Simone” togs från den franska skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett i filmen, Casque d’Or.

Hon blev kontaktad för en inspelning och hennes tolkning av ”I Love You Porgy” blev en dundersuccé i USA 1958. Under sin karriär spelade Simone in mer än fyrtio album, främst mellan 1958 – då hon gjorde sin debut med ”Little Girl Blue” – och 1974. Hennes särpräglade och originella stil uppstod ur en blandning av gospel och poplåtar – med klassisk musik, i synnerhet av Bach, och tillsammans med hennes uttrycksfulla jazzliknande djupa tenorsång. 1958 blev hon vän med och – gifte sig med en beatnik som arbetade på ett nöjesfält, Don Ross, men inom ett år (1959) ångrade hon sig och det blev skilsmässa. Simone gifte sig sedan med en poliskonstapel i New York 1961, Andrew Stroud, som senare blev hennes manager.

Simones musik var mycket inflytelserik i kampen för lika rättigheter i USA, mest 1964 -1974. Hennes hårstil, antydde svart makt, och känsloladdade, lätt aggressiva uttryck är ex. på hennes karaktär vid den tiden. På sitt debutalbum 1964 visar hon öppet upp för första gången öppet rasistiska ojämlikhet som var förhärskande i USA med låten ”Mississippi Goddam/ Jävla Mississippi”. Sången var hennes reaktion på mordet på Medgar Evers och bombningen av en kyrka i Birmingham, Alabama som dödade fyra svarta barn.

Låten släpptes som en singel, och den bojkottades i vissa sydstater. Därefter var budskapet om de medborgerliga rättigheterna standard i hennes repertoar, en del av hennes liveframträdanden. Under en period här var hon mer för en revolution med kraft än – Martin Luther King ‘s icke-våldsamma. Simone var inte rasist, dock, och hon skrev i sin självbiografi att hennes familj och hon betraktade alla raser som likvärdiga.

Några kända sånger: ”Don’t Let Me Be Misunderstood”, ”My Baby Just Cares for Me”, ”I Put a Spell on You” och ”Ne Me Quitte Pas” (a Jacques Brel song).

Lyssnat på henne, vilken röst, man blir förtrollad! Ok, Simone lämnade USA i september 1970, flög till Barbados och det blev skilsmässostrul och hon och Stroud gick isär – men när hon återvände till USA fick hon veta att hon var eftersökt – gripande för obetalda skatter (som en protest mot sitt lands engagemang i Vietnamkriget på 1971 till 1973), vilket fick henne att återvända till Barbados igen för att kringgå myndigheterna och åtal.

Hon bodde kvar ganska länge och hon hade en lång affär med statsministern, Errol Barrow. En nära vän, sångerskan Miriam Makeba, övertalade henne att resa till Liberia. Efter att hon bott i Schweiz och Nederländerna, bosatte hon sig i Frankrike under 1992 och vidare framöver – nära Aix-en-Provence i södra delen. Hennes självbiografi, I Put a Spell on You, publicerades under 1992. Hon inspelade sitt sista album 1993.

Citat Nina:
”För de flesta vita människor, betyder jazz svart och jazz betyder ”smuts” och det är inte vad jag spelar. Jag spelar svart klassisk musik. Det är därför jag inte gillar termen ”jazz” och Duke Ellington tyckte inte det heller – det är en term som bara används för att identifiera svarta människor”.

Och lite om Nina som emot – på 90-talet i Frankrike sköt hon med ett gevär på stökiga grannar och lämnade olycksplatsen, där två motorcyklister skadades. Hon betalade böter och fick skyddstillsyn och var tvungen att söka psykologhjälp. 1995 sköt hon och sårade sin grannes son med en specialpistol eftersom hans skratt störde hennes koncentration. Hon avfyrade också en pistol på ett skivbolag, på vd:n, som hon anklagade för att ha stulit royalties. Enligt en närstående tog hon medicin från mitten av 1960-talet. Hoppla!

Allt detta var bara känt för en liten grupp och hölls utanför offentligheten i många år, det dök upp i bokform först 2004, efter hennes död. Simone fick två hedersdoktorer inom musik och humaniora, från University of Massachusetts och Malcolm X College. Hon föredrog att bli kallad ”Dr Nina Simone” efter dessa utmärkelser de skänkt henne. År

1993 skrev Don Shewey om Nina i Village Voice, ”Hon är inte en popsångare, hon är en diva, hopplöst excentrisk … med sin udda talang och grubblande temperament, som hon har vänt till sig som en naturkraft…

Dokumentären Nina Simone: La Legende (The Legend) gjordes på 1990-talet av franska filmskapare och bygger på hennes självbiografi ”I Put A Spell On You”. Den har live-bilder från olika perioder av karriären, intervjuer med vänner och familj. Under hennes sista år syntes Nina ibland i rullstol mellan föreställningarna.

Hon hade varit sjuk i bröstcancer under flera år – innan hon dog i sömnen i sitt hem i Carry-le-Rouet, Bouches-du-Rhône i april 2003. Vid hennes begravning deltog Miriam Makeba och Patti Labelle, poeten Sonia Sanchez och hundratals andra. Elton John skickade en blommig hyllning med meddelandet ”You were the greatest and I love you”.

Simones aska spreds i flera afrikanska länder. Endast två dagar före sin död, fick Simone hedersdoktors grad av Curtis Institute, musikskolan som hade vägrat att erkänna henne som en studerande i början av hennes karriär. År 2010 uppfördes en staty till hennes ära längs Trade Street.

Hon lämnade efter sig en dotter, Lisa Celeste Stroud, född 1962, en skådespelerska och sångerska, som tog artistnamnet Simone, och har dykt upp på Broadway i Disney-musikalen Aida. Sommaren 2007 spelade hon rollen som Fantine från Les Misérables på Muny. Hon uppträdde på Stockholm Jazz Festival 2009. Simone har släppt två soloalbum, Simone Superstar och Simone on Simone.

Kuriosa om Nina:
Komponerade över – 500 låtar, inspelade nästan 60 album.
Med den växande kvinnorörelsen, blev ”Four Women” och hennes cover av Sinatras ”My Way” feministiska anthems också.

En period flyttade hon till Schweiz för sin dotters utbildning, följd av ett comeback-försök i London. Hon satte tilltron till en sponsor som blåste henne och – som rånade, misshandlade och övergav henne. Hon försökte begå självmord, men när det misslyckades, lyckades hon finna sin tro – i framtiden.

När Nina Simone föddes ges ibland olika år som födelseår. 1933, 1935 och 1938. 1933 verkar mest trovärdigt, eftersom man jämfört med high school. En stor artist, kvinna och aktivist!

Länk video – I put a spell on you live 2006, 73 år ung:
http://www.youtube.com/watch?v=klIcu7r46Ig

The Official Home of Nina Simone | The High Priestess of Soul –
http://www.ninasimone.com/

Källor:
womenshistory.about.com
en.wikipedia.org
poemhunter.com
findagrave.com