Zenzationella Människor Et Facto

Lär dig mer om allt – fakta för alla

Stig Dagerman, ‘stark’ författare med ett tungsint liv bakom sig…?

stig_dagermanz

”Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. /…/ Det är den godhet som finns i varje människa som gör det möjligt för oss att vänta tröst och ge tröst.” ”Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.”

Vem var mannen bakom orden, han som levde mellan gränserna, liv och död? Stig Dagerman, född 5 oktober 1923 i Älvkarleby, Uppsala län, död 5 november 1954 i Enebyberg, Stockholms län, var en svensk författare och journalist. Han var en av de mest framträdande författarna inom den svenska 40-talismen och erhöll Svenska Dagbladets litteraturpris år 1946.

Dagerman växte upp hos sina farföräldrar i Älvkarleby, eftersom hans far inte hade råd och möjlighet att försörja honom under den här tiden (fadern arbetade som bergsprängare nere i Stockholm). Modern hade fött Stig på gården och där ägnat några månader åt sitt barn, innan hon lämnade gården för att aldrig komma tillbaka. Han träffade henne sedan som 20-åring.

Han beskrev ändå själv sin barndom som den lyckligaste i sitt liv. Framförallt beundrade han sin farfar och farmor, farföräldrarna som levde ett enkelt liv, präglat av traditionella värderingar. 1940 mördades farfadern av en psykiskt sjuk person och en kort tid därefter fick farmodern en hjärnblödning.

Påfrestningarna gjorde att Dagerman begick det första i en serie självmordsförsök under sin livstid. Redan vid trettonårsåldern hade Dagerman sökt sig till anarkismen och syndikalismen och senare fick han arbete på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Med tiden blev han kultursidans redaktör.

”Han är diktare och reporter, dramatiker och inte minst mästerlig dagsversskrivare, rolig, bitande ironisk, alltid på de utsattas sida”. (svd.se)

Han debuterade 22 år gammal 1945 med romanen Ormen, en berättelse med skräcken som grundtema. Stig sade upp sig från sitt jobb som kulturredaktör på Arbetaren, och blev författare på heltid. 1946 kom hans andra roman, skriven i August Strindbergs hus på Kymmendö. Romanen hette De dömdas ö. Boken har beskrivits som det mest svårtillgängliga Dagerman skrev.

All form av realism har här förkastats till förmån för en vidrig mardrömsliknande öde ö, där sju skeppsbrutna inväntar döden. Alla bär de på inre sår som omöjliggör alla försök till kontakt med varandra. Språket är fyllt av symboler, meningarna långa och ångesten så stark att bokens idéer stundom riskerar att hamna i bakgrunden. Samtidigt som ångestskildringarna är mer råa här än någon annanstans i hans produktion är det också den mest politiska roman Dagerman skrev.

Citat/ Stig Dagerman
”En hungrig människa mindre, betyder en broder mer”.

1947 hade Dagermans första drama Den dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han bl.a. ut en samling reportage från efterkrigstidens Tyskland. Denna reseskildring innebar också Dagermans genombrott hos folket, delvis beroende på den ursinniga uppgörelsen med det starka tyskhatet som hade brett ut sig i flera länder, delvis beroende på att artiklarna var mer lättillgängliga än mycket av Dagermans tidigare verk. 1949 kom Bröllopsbesvär, en folklig burlesk med kritisk udd.

Novellen Att döda ett barn resulterade i två filmer; vilka hade premiär 1953 resp. 2003. Denna skildring har jag läst och den är märklig, men mycket läsvärd. Själv skrev han ca 1000 dagsverser, som han kallade dagsedlar, i tidningen Arbetaren fram till sin död.

1950 drabbades Dagerman av svårartad skrivkramp; han skiljde sig från sin första hustru och gifte om sig med skådespelerskan Anita Björk, med vilken han hade en dotter, kvitterade ut ansenliga förskott från sitt förlag. Men pausen visade sig svår, känslomässigt och ekonomiskt. Dagerman kände sig skyldig att lämna sin unga söner och tog på sig den stigande skulden för att stödja sin första familj. Den sinnliga ömheten saknade han, han bar på en aggression mot det kvinnliga.

Hans självmordsförsök inleddes i 17-årsåldern då han försökte gasa sig, han kunde sova med knivar, han behövde döden som en lindansare sin balansstång. Han sa sig lida av en djävulsk obotlig sjukdom, ett evigt hat till sig själv, en evig läggning att göra andra ont. I andras intresse kunde han inte leva längre. Och han gjorde verkligen andra illa, bedrog och lurade dem.

Sålunda, 1954, efter en djup depression, tog han livet av sig. Han hittades död i sin bil, han hade stängt dörren till garaget och kört igång motorn, endast 31 år ung.

Kritiker jämför Dagermans verk med Franz Kafka, William Faulkner och Albert Camus. I Älvkarleby – hemmet, där finns Dagerman-rummet som är öppet för alla och ligger i Hantverkshuset på Laxön. Rummet är möblerat i 40-talsstil. Här finns Dagermans skrivbord och skrivmaskin, men också detaljer som skänkts av hans släkt och vänner. Öppet för visning med guide efter överenskommelse. Han är begravd på Älvkarleby kyrkogård, sydost om Gävle.

Det sista Dagerman skrev publicerades i Arbetaren samma dag som budet om hans död kom: ”Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. /…/ Något måste beslutas: Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant.”

Denna tonsattes senare av vissångaren Fred Åkerström i sången Varning för hunden.

Några böcker:
De dömdas ö (1946)
Tysk höst (1947).
Bränt barn (1948)
Tusen år hos Gud (1954, postumt)
Vårt behov av tröst (1955, postumt)

Stig Dagermansällskapets hemsida om Stig Dagerman
http://www.dagerman.se/
Källor:
norstedts.se
en.wikipedia.org
svd.se
div.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Författare: zenzajannen

Intresserad av allt. Nyfiken sökare :)

Kommentarer inaktiverade.